Medborgarskap är när du hör till ett land helt och hållet. Du åtnjuter fulla rättigheter och skyldigheter i landet. Medborgarskap är något stort. Därför får begreppet inte urvattnas.
2002 fick Folkpartiet mycket uppmärksamhet för ett (då) undanskymt krav i sitt integrationspolitiska program: att kräva kunskaper i det svenska språket för att få bli svensk medborgare. Många gillade detta förslag, även om en del ansåg att det var ytterst oliberalt.
Jag tyckte faktiskt inte att det var ett så tokigt förslag. Många utspel genom årens lopp har fått mig att ilskna till över mitt parti, men inte detta. Jag kan förstå kritiken på ett principiellt plan, men till och med jag kan vara pragmatisk ibland. Och verkligheten är ju den att det svenska språket är en stor del av samhället – vi hänger upp oss på språkkunskaper mer än man gör i andra länder, tyvärr.
Och man får skilja på medborgarskap och ”bara” invandring. Du kan flytta till Sverige och leva hela ditt liv här, jobba och betala skatt. Och prata vilket språk du vill. Men om du ska ansöka om medborgarskap och börja rösta i riksdagsvalen, så tycker Folkpartiet att du ska kunna svenska hjälpligt.
(En inkonsekvens, som vi dock måste åtgärda, är att svenskan inte är ett officiellt erkänt språk i Sverige!)
Vi vill även erbjuda en medborgarskapskurs, så att alla är på det klara med att Sverige har lite ovanliga lagar som t ex att vi inte får aga barn. Bättre att de invandrade föräldrarna får veta det i förväg, istället för när socialen kommer och tvångsomhändertar barnen. Det är lika aktuellt oavsett om familjen kommer ifrån Amerika, Turkiet, Iran eller Frankrike.
Principiellt så har jag alltså inget emot att man ställer upp krav för att få ett medborgarskap som man inte hade från födseln. Men när man väl har fått medborgarskapet, så får staten aldrig någonsin dra tillbaka det. Därför blir jag så upprörd när Sverigedemokraterna vill kunna dra tillbaka medborgarskap för utrikes födda. Då har man inte fattat hur viktigt ett medborgarskap är. Med medborgarskapet följer en absolut rättighet att få stanna kvar i landet. Man får inte bli utvisad till främmande makt. Medborgarskapets status får inte urvattnas!
Idag är integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP) i Nybro och Kalmar och signerar sin nya bok om hur vi inte har råd att misslyckas med integrationspolitiken. Jag tycker att hon har gjort ett mycket bra arbete för att förbättra jämställdheten och integrationen, även om få tycks vara medvetna om det. Om en stund ska jag och andra folkpartister möta henne på Kvarnholmen.
Ikväll kl 17:00 finns tillfälle att träffa henne igen, på scenen i Kalmar stadspark där hon kommer att prata om detta. Alla allianspartier kommer att vara med och bidra till innehållet, så det blir något för alla. Missa inte utfrågningen av vår ungdomskandidat Bawar Ismail, till exempel! Musik från Stage4you.
Med en månad kvar till valet har tidningen Barometern låtit Sifo göra en opinionsundersökning av väljarnas partisympatier – inom Kalmar län! Det är ovanligt att få ta del av en lokal undersökning med så stort urval. Resultatet är både glädjande och inte.
Glädjande är att förtroendet för de röda partierna sjunker, särskilt för socialdemokraterna som ser ut att förlora ett riksdagsmandat. Detta plockas istället upp av moderaterna, som går kraftigt framåt.
Mindre glädjande är att Miljöpartiet går framåt, enligt min uppfattning oförtjänt då det enda de gjort är att ”ha Maria Wetterstrand som språkrör”, vilken tycks räcka för att slippa någon tyngre journalistisk granskning trots hyckleri, lurendrejeri och religiös ideologi.
Folkpartiet står på samma nivå som i valresultatet 2006, vilket är för lågt för att ge en riksdagsplats och det kan ju påverka mig personligen. Men å andra sidan så finns det en trend som visar att Folkpartiet går framåt i hela riket just nu, så vi kan mycket väl få ett högre valresultat om en månad. Det kommer jag att fortsätta kämpa för, för vi behöver verkligen en bättre skola, fri rörlighet och friare arbetsmarknad för ungdomar!
Det är ingen hemlighet att jag inte varit förtjust i årets valkompass, som flera dagstidningar erbjuder. Statsvetaren Henrik Oscarsson har författat en kritik mot partitest, som går in mer på djupet och som helt motsvarar det som jag har känt i maggropen.
Kortfattat kan man säga att dessa partitester ger en mycket ytlig bild av partierna, eftersom de fokuserar enbart på vart man landat i för lösningar, men intet om hur man har resonerat sig fram till dessa ståndpunkter. Och utan förståelse för resonemangen, ideologin, är det mycket svårt att veta hur partiet man röstar på kommer att förhålla sig till alla andra frågor som kan dyka upp under fyra år i riksdagen. En kompass ska som sagt peka ut riktning, inte position.
Men om vi nu ändå ska ha en valkompass, så finns det nu ett mycket bättre alternativ. Valpejl.se är ett mycket ambitiöst projekt där alla riksdagskandidater i landet har fått ta ställning i 50 frågor. Genom att själv göra detta test kan du få veta vilka kandidater som matchar dig bäst, i just din valkrets.
Detta är mycket mer rättvisande än valkompassen, där några statsvetare agerat domare och gjort mer eller mindre lyckade sammanfattningar av vad varje parti tycker. På valpejl får du jämföra din åsikt med den enskilde kandidatens. Inga mellanhänder. Ur demokratisk synvinkel så är detta en historisk revolution för väljarnas möjlighet att välja rätt kandidat!
Det är bara att gratulera SVT och Sveriges Radio för en mycket bra satsning. Jag gjorde själv testet efter några veckor, och mycket riktigt, jag liknar mest mig själv bland alla kandidater i Kalmar län, till 92 %. (Vissa variationer sker alltid när man gör testet; tycker man att X är ”bra” eller ”mycket bra” osv.) Bland de rödgröna som ligger allra längst ifrån mig hittar vi inte helt oväntat Kaj Raving (V) och Jimmy Svensson (MP).
Jag kan ta en positiv nyhet om KLT också, så det inte bara blir negativt. KLT ska sluta med kontanthanteringen på bussarna, vilket minskar risken för rån och ger större trygghet för både chaufförer och resenärer. Bland annat ska du kunna betala med SMS-biljett, så som du gör i många andra städer.
Detta är helt i linje med den motion som vi i Folkpartiet liberalerna i Kalmar lämnade in för några år sedan. Det är bara att konstatera att vi driver på utvecklingen, fastän vi som opposition motarbetas av det rödgröna styret. Tänk då vad mycket gott vi skulle kunna åstadkomma om vi fick sitta i majoritet!
En sak som vi dock måste bevaka är att det fortfarande finns möjlighet att köpa biljetter kontant, även om det kanske inte sker på själva bussen. Man måste kunna få resa utan att ens resmönster blir kartlagda av staten eller kommunen. Även nyanlända invandrare, som kanske inte har fått något ID-kort eller personnummer än, måste kunna få resa.
På KLT:s bussar spelas reklamfilmer, men vi politiska partier är portförbjudna att annonsera där. Vilket är trist, för jag känner själv att jag målgrupperna för flera av mina valfrågor är svåra att nå i någon annan media. Jag hade gärna betalat för att få annonsera där.
Socialdemokraterna har dock kommit runt detta förbud genom sitt alltid lojala ombud LO, som ogenerat sänder reklamfilmer med en av socialdemokraternas främsta slogans och vallöften, ”Heltid är en rättighet, deltid en möjlighet”. Detta har min vän Sebastian Hallén tidigare rapporterat om, vilket nu har uppmärksammats i dagens Barometern.
Det som KLT borde göra här är att häva förbudet mot enskilda avsändare. Om en reklamfilm ska nekas visning så ska det vara på grund av något fel med innehållet, inte att avsändaren råkar vara ett politiskt parti.
Om vi bortser ifrån att just Socialdemokraterna alltid tycks få en gräddfil i mediebruset, och ser till det sakpolitiska budskapet, så kan vi återigen konstatera att vallöftet helt saknar verklighetsförankring och skulle innebära dödsstöten för många småföretag om det någonsin genomfördes, med ökad arbetslöshet som följd.
För oss som inte har ingått någon pakt med mäktiga intresseorganisationer, är det bara att fortsätta det dagliga kneget med att knacka dörrar, dela ut flygblad och träffa folk. Det kräver mer arbete. Men å andra sidan kan vi utforma vår politik utifrån vad vi anser är bäst för den enskilde människan, utan att behöva anpassa oss efter intresseorganisationernas krav.
(Det är för övrigt därför som mina föregångare för länge sedan valde just namnet Folkpartiet; för att vi inte var fackets parti, eller näringslivets parti, eller storböndernas parti, utan folkets parti.)
1. Lärlingsutbildningar låter praktiskt lagda ungdomar varva sin gymnasieutbildning med praktik på en arbetsplats. Det ger erfarenheter och kontaktnät som ökar chanserna till jobb efter examen. Alla ungdomar passar inte in den renodlade akademiker-mallen, och det ska de inte behöva göra heller.
Sedan 2008 har Folkpartiet i alliansregeringen infört lärlingsutbildningar på försök. Det har blivit populärare än väntat, många skolor har ansökt och ca 8000 elever har nu lärlingsplatser. Här i Kalmarregionen hittar vi flera av dem på Kalmars Praktiska Gymnasium som framtida mekaniker, hundskötare, elektriker eller äldrevårdare. Även Kalmarsunds gymnasieförbund erbjuder flera lärlingsplatser.
En viktig orsak till att Sverige länge har haft högre ungdomsarbetslöshet än många andra jämförbara länder, är att vi inte har haft något ordentligt lärlingssystem. När socialdemokraterna styrde så fanns det en konstig ambition att alla ungdomar måste bli akademiker, vare sig de ville eller inte. Men samhället behöver faktiskt inte bara akademiker, utan även folk som kan jobba med händerna.
Varför ansågs inte fysiskt arbete ”tillräckligt fint” av de som trots allt kallade sig för arbetarparti? Det röda försöket att stöpa alla i samma form ledde istället till att många skoltrötta elever inte pallade trycket utan hoppade av gymnasiet. De fick gå ut i vuxenlivet utan vare sig utbildning eller jobberfarenhet.
Med lärlingsutbildningar blir det nu tvärtom – ungdomarna får gå ut i vuxenlivet med utbildning OCH jobberfarenhet. Alla blir inte högskolebehöriga, men fler går färdigt en utbildning och får sedan jobb. Det ger ungdomar verkliga livschanser. Därför vill jag verka i riksdagen för att försöket med lärlingsutbildningar ska bli permanent!
2. Men möjligheten att komma in på arbetsmarknaden som lärling måste även vara öppen för de som redan har gått ut gymnasiet. Därför behövs även lärlingsjobb. De rödgröna försöker nu påstå att Folkpartiet vill ”halvera lönen för de unga”, men det är inte sant.
Lärlingsjobb innebär förvisso en lägre lön i början, medan man fortfarande skaffar sig färdigheter. Och det tycker jag är helt rimligt. Men det innebär inte en halvering av lönen, för alternativet till lärlingsjobbet är inte ett fullbetalt jobb, utan alternativet är att den unge förblir arbetslös och får gå på socialbidrag. Och det är inget lyxliv, det.
Sverige har internationellt sett mycket höga ingångslöner, vilket även innebär höga trösklar. Det är ett problem att unga ständigt väljs bort på arbetsmarknaden, eftersom de kostar ungefär lika mycket som en 40-åring men inte har någon yrkeserfarenhet att konkurrera med. Lärlingsjobb jämnar ut denna klyfta och ger unga en chans.
Från den dag vi föds så behandlas män och kvinnor (och de som är både och eller varken eller) olika, och det är för det mesta kvinnorna som drar det kortaste strået. Det är inte OK. Vi föses in i olika roller som begränsar vår utveckling som individer.
Individens frihet är utgångspunkten för en liberal, så att se detta hämmande mönster och vilja bryta det är för mig en självklarhet.
Jämställdhetsplaner, som inte bara blir hyllvärmare, redan i förskolan eller ännu tidigare.
Vård ska erbjudas till kvinnor och män på lika villkor. (Så sker inte idag.)
Mer flexibel arbetstid för den som är anställd av kommun eller landsting.
Familjecentraler där även pappan får vara delaktiga under graviditet, födsel och ett barns uppväxt.
Fler och billigare mammografiundersökningar.
Rättvis fördelning av bidrag till föreningslivet mellan traditionella ”pojk”- och ”flick”-verksamheter.
Bättre stöd till de som vårdar anhöriga i hemmet - en ansvar som oftast kvinnor får axla.
Satsning i skolan på att utveckla entreprenörskap.
Stöd till både mansjourer och kvinnojourer.
Men jag ska ägna särskild uppmärksamhet åt det som jag tror är den allra viktigaste åtgärden för att på lång sikt ge kvinnor mer makt över sina liv, nämligen genom att ge dem mer makt i yrkeslivet:
Öppna upp den offentliga sektorn för konkurrens.
De yrken som domineras av kvinnor ligger inom vård, skola och omsorg – med andra ord områden där vänsterpolitiker vill ha ensamrätt på att vara arbetsgivare. Många kvinnor har lägre lön än män, just för att löneutvecklingen i den offentliga sektorn är sämre än i den privata sektorn.
Detta tror jag inte är en slump. Om du inte har någon annan arbetsgivare som du kan byta till, har du som anställd en sämre förhandlingsposition när löner och arbetsvillkor ska förhandlas. Det blir inte bättre om facket, som du betalat för att förhandla åt dig, använder dina pengar till att öppet visa sin lojalitet för den politiska vänster (och ingen annan) som du försöker förhandla mot.
Lösningen på denna röda sörja heter valfrihet och konkurrensutsättning. Privata vårdcentraler, apotek, vårdkooperativ, friskolor. Där sköterskorna eller lärarna kan få vara sina egna chefer, lösa problemen på det sätt som de finner bäst, men som de kanske aldrig fick frihet till när de lydde under en detaljreglerad jätteorganisation med politiker i toppen.
I den liberalt styrda kommunen eller landstinget finns politikerna fortfarande med på ett hörn som arbetsgivare. Men den stora skillnaden här är att vi har tillåtit alternativen att etablera sig, att tävla om att ge den bästa vården, omsorgen eller utbildningen. De som stannar kvar hos den offentliga huvudmannen är de som själva har valt det för att de gillar det. Inte för att de inte haft något annat val, utan för att vi har förtjänat förtroendet.
Liberala arbetsgivare vågar alltså bli jämförda med andra. Det gör inte de rödgröna. När de rödgröna ropar ”vinst, så fult!” eller ljuger ihop ”nu får bara de rika utbildning!” så är de i själva verket bara rädda att förlora ensamrätten att vara arbetsgivare – att folk ska få se att det går att lösa saker mycket bättre än politikerna själva gjort det.
Men själv ser jag fram emot det. Våra största framgångar i välfärden ligger framför oss. Det är inte jag som kommer att komma med de revolutionerande lösningarna. Men bland tusen läkare och vårdbiträden, som startar egna praktiker och tillåts växa, bland dessa kommer de nya idéerna att kläckas som för samhället in i framtiden.
Jag har halkat efter med presenterandet av mina ståndpunkter A till Ö. Idag borde jag vara på minst N, men jag är bara på I. Det är i och för sig inte så konstigt, för jag tillbringar en stor del av min fritid med att springa omkring och knacka dörr hos väljare. Det tar tid, men det är härligt att få träffa folk och få höra deras tankar, både ris och ros!
Så för första gången under mina år som bloggare så ber jag om ursäkt för att jag inte bloggat på länge. För att kompensera, tänker jag presentera två åsikter om dagen tills jag kommit ikapp.
SD vill "skärpa beredskapen under ramadan". men URSÄKTA?! (meanwhile är ramadanfirare upptagna med att sköta sig extra och skicka pengar till fattiga.)
1997 kom Kommunismens svarta bok skriven om en ideologi som enligt bokens uppskattning tagit närmare 100 miljoner människors liv. Hösten 2010 utkommer antologin Högerns svarta bok, av bl a Ali Esbati och Åsa Linderborg, skriven om en regering som har - förändrat reglerna i sjukförsäkringen? Allvarligt, kom igen.
När jag var liten så var det vanligare att invandrare hade jobb än att svenskfödda hade det. Idag är det tvärtom. Men det är inte människorna som har förändrats; det är politiken. Socialdemokraterna införde en bidragspolitik som passiviserade och bröt ned många människor psykiskt. Man mår inte bra av att inte få göra rätt för sig. (Fast å andra sidan är bidragsberoende människor mer benägna att rösta på det parti som lovar mest bidrag, så det var kanske en vinstaffär för sossarna.) Vi måste hitta tillbaka till den sunda arbetslinjen som låter våra nya invånare snabbt bli en aktiv del av samhället.
Etableringslotsar som ger jobb. Arvet efter Mona Sahlin (S) som integrationsminister är förkräckande. Mediantiden innan en nyanländ invandrare fick sin första kontakt med arbetsmarknaden var sju år; fem för män, nio för kvinnor(!)All erfarenhet visar att det första året i ett nytt land är avgörande för hur väl man kommer att bli delaktig i samhället. Sedan Nyamko Sabuni (FP) blev ny integrationsminister har hon lagt om politiken totalt. Från den första december i år kommer arbetsförmedlingen att påbörja ett nytt system med etableringslotsar. Nyanlända människor ska från dag ett kunna välja bland fristående lotsar som hjälper dem in på arbetsmaknaden. Lotsen kan vara en handläggare eller ett privat företag. Arbetsförmedlingens chef gör vågen över denna omläggning och säger att ”detta är uppdraget jag har väntat på i tio år!”Men den svenska vänstern vill alltid motarbeta reformer som innefattar privata bolag, så reformen riskerar att rivas upp om de rödgröna vinner valet.
Förbättra SFI-utbildningen. Människor är olika - de kan inte bara klumpas ihop i samma klassrum. Den som ”fastnar” i SFI år efter år ska kunna byta till en annan utbildningsform, t ex folkhögskola.
Satsa på yrkes-SFI. Med yrkes-SFI får man öva jobbet på en arbetsplats. Goda språkkunskaper är viktigt för att komma in i det svenska samhället. Det är inget jag är glad över, men man måste gilla läget.
Skydda den fria arbetskraftsinvandringen från (S) och (V). När de röda stängde gränserna på 70-talet så var det bara asylsökande som fortfarande fick komma hit. Det skapade en attityd att invandrare alltid är offer, som måste tas om hand. Men nu när alliansen öppnat för arbetskraftsinvandring igen så börjar attityderna att svänga.
Alla människor ska ha lika rättigheter, oavsett vilket kön man har mellan benen eller i hjärtat. As simple as that. Förra gången vi hade borgerlig regering fick vi parterskapslagen, och under den här alliansregeringens tid har vi fått samkönade äktenskap och en namnlag som låter Jan-Olov byta namn till Madeleine. Det är bra!!
HBT-frågor har länge legat mig varmt om hjärtat. Jag finner det helt enkelt så hemskt att vissa människor ska bemötas med fördomar och hat, bara på grund av vem de älskar. En människa som vågar älska gör sig sårbar, ger sig hän åt det vackraste vi mänskliga varelser kan vara. Att attackera någon som blottat sitt hjärta är oacceptabelt.
T:et i HBT må stå för transpersoner, men jag vill ändå nämna en sak om transsexuella här, eftersom de flesta ändå blandar ihop dessa begrepp. (Och för att jag vill spara bokstaven T till något annat. ;) Jag tänker på de tvångssteriliseringar som vår svenska stat genomför på alla som vill byta kön. Eller vill och vill – för de människor som väljer att genomgå denna djupa förvandling känns det nog mer som ett måste för att över huvud taget kunna överleva. Men då har vi en lag som säger att man måste gå med på att bli steriliserad, bara på pin kiv. För det vore ju så krångligt om man fick ett barn och inte var på ”rätt” sida av förlossningsbordet när barnet kom.
Jag vill, till skillnad från till exempel Miljöpartiet, ha grön skatteväxling.
Grön skatteväxling bygger på två bra principer:
Sänk skatten på miljövänliga saker. (Sänkt skatt är ju alltid trevligt.)
Höj skatten på miljöfarliga saker så att miljöförstöringen minskar.
Den springande punkten är det där sista – så att miljöförstöringen minskar. Om allting bara är rättvist prissatt, så löser den fria marknaden resten. Om det blir dyrt att smutsa ned, så blir det lönsammare att hitta nya, rena lösningar som är bättre för alla.
Det här är ett av de få tillfällen då politiken måste hjälpa marknaden på traven, eftersom det är svårt (förbannat svårt!) att rättvist sätta en prislapp på varje viss miljöpåverkan. Men ju närmare man kommer den rätta prislappen, desto snabbare löser marknaden (människorna) problemen. Att internalisera de externa kostnaderna, som detta kallas på fikonspråk, är liberal baskost.
Bensinskatten är ett exempel. När den blir högre så minskar folk på bilåkandet, för det blir för dyrt. Men när skatten nått en viss nivå, så kan inte folk kompensera längre. Många som bor t ex i glesbygden i Kalmar län måste ha bilen för att klara sig. Så de biter ihop och pröjsar. Då blir skattehöjningen bara ett sätt för politikerna att håva in mer pengar, medan folket blir fattigare. Den cyniska hållningen har Maria Wetterstrand, Mona Sahlin och Lars Ohly intagit.
(Se vilken fin övergång jag gör mellan F och G! ;)
Handel ger fred. Inte bara tillväxt och högre levnadsstandard, utan fred. Helt enkelt därför att handel är en form av vänskap. Två parter träffas frivilligt och gör ett utbyte som båda tycker sig vinna på.
Man startar inte krig mot sin handelspartner, för det är helt enkelt dåligt för affärerna. Därför krigar inte länder som har fria ekonomier med varandra. Med ekonomisk tillväxt får folk mindre anledning att avundas sina grannars resurser. Människor i diktaturer får se att en annan värld är möjlig och börjar ställa krav på demokratiska reformer. Och när utbyten sker mellan olika kulturer skapas tolerans inför olikheter.
Men när socialister och kommunister inför tullar och andra handelshinder, så reser de murar mellan människor. Fokus läggs på att alla själviskt ska skydda sin egen lilla marknad från omvärldens konkurrens. Möten, som skulle ha skapat bryggor mellan människor och kulturer, som skulle ha lett till nya innovationer för allas gagn, blir aldrig av.
Detta är ytterligare en aspekt av den fria rörlighet som jag förespråkar, bland annat genom arbetskraftsinvandring. Fria människor hittar lösningar, helt enkelt. Folkpartiet liberalerna var första parti i Sverige med att förespråka medlemskap i frihandelsprojektet EG, som sedan blev EU. Vi följde inte opinionen, utan vi skapade den.
Idag betraktas gemen man de friheter som EU gett oss som självklarheter, även om vänsterpartierna försöker begränsa vår frihet. De försökte reglera och politisera finansmarknaderna när den ekonomiska krisen hade orsakats av just sånt. De försöker stoppa den fria arbetskraftsinvandringen.
Men visionen om fri rörlighet är här för att stanna, och den ska inte bara begränsas till människor, utan till allt som människor producerar – idéer, varor, tjänster och kapital. Och vi ska verka för friare handel utanför EU också. De globala vänskapsbanden ska växa och bli fler, så att fattigdom, diktatur och krig utrotas. Det vill jag jobba för som riksdagsledamot. Globalisation is good!
(Trodde ni att ni skulle få något på bokstaven G idag? Sorry, men det finns så många viktiga saker som börjar på F – allt som handlar om frihet, juh! – så jag vill dröja mig kvar här ett tag.)
1. En skola är inte automatiskt bättre bara för att den är en friskola. Men konkurrensen mellan friskolor och kommunala skolor leder till bättre skola för alla. Detta konstaterade Skolverket i en rapport för några år sedan, till socialdemokraternas och vänsterns förtret.
De röda partierna behandlar ofta friskolor fördomsfullt och styvmoderligt. Vänsterpartiet driver rentav hetskampanjer mot dem, innan de ens hunnit slå upp portarna! När jag suttit i Kalmars Barn- och ungdomsnämnd, och vi fått tillfälle att yttra oss över nya skolor som ansökt om att få starta friskola, så har de rödgröna oftast försökt att säga nej till friskolan på förhand (vilket är ungefär som om H&M skulle få säga nej till att Kappahl öppnar butik tvärs över gatan). Men jag menar att det är inte vi politiker som ska bestämma om en skola får finnas. Det beslutet ska fattas av de föräldrar vars barn det berör.
I mitt drömsamälle kan det nämligen finnas såväl noll som hundra procent friskolor. Det viktiga är att folk själva har fått välja fram kompotten. Den skola som ingen väljer måste antingen bli bättre eller lägga ner och hitta på något annat att göra. Det är det som gör att marknader fungerar så bra.
2. Friskolor och kommunala skolor ska hanteras likvärdigt. Det är viktigt att den skolpeng som följer med eleven är gemensamt skattefinansierad och att den justeras uppåt för barn i behov av särskilt stöd. Ingen skola ska kunna säga nej till en elev med motiveringen "du kostar för mycket", vilket tyvärr Kalmar kommun inte tycks ha fattat.
3. Skolor ska kunna ha olika pedagogiska inriktningar och inte behöva vara rädda för att tänka nytt. Det viktiga ska vara att de följer skollagen och läroplanen så att eleven uppnår kunskapsmålen.
Här tycker jag att utbildningsminister Jan Björklund (FP) går lite för långt i sin likriktning av all skola. Tidigare i år har vi kunnat läsa om hur t ex Waldorf-skolor inte passar in i den allt striktare mallen, där alla elever ska göra nationella prov i årskurs 3 och ha uppnått vissa mål. Med Waldorf-padagogik når man inte alltid målen i just den ordningen. Björklunds syfte är förstås att ingen elevs utveckling ska hamna på efterkälken utan att det upptäcks, men lagstiftningen måste kunna vara mer flexibel inför olika utbildningsformer! Liberal politik bejakar olikheter!
4. Jag är även negativ till att regeringen missgynnar fristående gymnasieskolor genom att skära ned på deras anslag till administrationskostnader. Nu för tiden får de bara ett schablonbelopp på 3 % av budgeten. Även om kommunens kostnader för sina egna skolors administration ofta är dubbelt så mycket – i Kalmar är det bortåt 7 %. Utredningen bakom denna lagändring är bristfällig och måste göras om.
I valet 2006 ville jag inte kandidera till riksdagen. Jag tyckte att mitt parti hade tillräckligt kloka män och kvinnor där redan som kunde fatta kloka beslut.
Sedan kom FRA-omröstningen.
Jag minns fortfarande den mardrömslika känslan av overklighet som blev allt starkare framåt lunchtid den 18 juni 2008, då voteringen i riksdagen skulle hållas. Veckorna innan hade jag fått med mig FP-länsförbundets ordföranden på en debattartikel som kritiserade lagen. Jag hade även sett till att Folkpartiet liberalerna i Kalmar län gjort ett gemensamt upprop till riksdagsgruppen att inte rösta ja till lagen. Andra länsförbund, som representerande mer än hälften av hela FP-Sverige, hade gjort liknande upprop. Inte ett enda länsförbund hade tagit FRA-lagen i försvar.
Men det spelade ingen roll. Ändå blev det allt tydligare att lagen höll på att klubbas igenom ändå. ”Nu förlorar borgerligheten sin själ”, tänkte jag, när allianspolitikerna struntade i sina partiprogram, spelade Socialdemokraterna rakt i händerna och införde deras FRA-lag åt dem, medan Mona Sahlin (S) kunde ”oppositionera” framför media och låtsas vara emot massövervakningen.
(Senare, när tevekamerorna hade stängts av och nytt beslut skulle tas 2009, skulle Socialdemokraterna och Vänsterpartiet komma att visa sina sanna färger, då de reserverade sig mot beslutet, men inte för att de ville få stopp på övervakningen, utan för att de ville att fler organisationer skulle få utnyttja FRA:s spaning.)
Jag ska inte gå in på vad FRA-lagen handlar om, för om du läser det här så är du sannolikt redan insatt i frågan. Men det var i alla fall här som jag insåg att såna som jag behövs i riksdagen. Det behövs folk som inte ser politiken som en karriär eller försörjning, utan som kan fatta beslut efter sin egen övertygelse, oavsett hur hårt regeringspiskorna må vina. Som alltid är redo att ta det där beslutet som ödelägger ens framtid som politiker (men som är RÄTT beslut) och sen gå hem till sitt vanliga jobb igen.
Därför vill jag bli en självständig riksdagsledamot, vald av folket istället för av partiet, och därför springer jag nu omkring i länet och ber människor om förtroendet att kryssa mig.
Avslutningsvis så ska jag bara samanfatta vad jag har gjort för att göra motstånd mot FRA-lagen:
Deltog redan 2007 i Liberala ungdomsförbundets kampanj mot övervakning.
Fixade in Camilla Lindberg (FP) (den enda riksdagsledamoten i alliansen som röstade nej till FRA) på Kalmar läns FP-valsedel, så att de som bara kan tänka sig att rösta på just henne i höst ska få chansen. (Om det inte duger med mig, förstås. ;)
Var även med på att bjuda in Camilla på en integritetsdebatt-kväll, som Folkpartiet i Kalmar anordnade i våras och som jag var moderator på.
Demokratin i Sverige är långt ifrån vad den borde vara, och vad den kunde vara. Vi röstar inte på människor vi har förtroende för, utan på sju partier som i ödesfrågor blint röstar enligt sin partiledare, inte enligt sina värderingar.
Vårt valsystem behöver uppdateras för 2000-talet, så att väljarnas val på valdagen verkligen kan göra skillnad. Rösta bort dåliga politiker, rösta in duktiga. Detta kräver grundlagsändringar. I den grundlagsutredning som härom året pågick i det tysta (jämfört med all uppmärksamhet som Lissabonfördraget fick) så har jag drivit på för flera förändringar av valsystemet, som jag även fått med mig Folkpartiet liberalernas länsförbund här på, bl a :
Personvalsspärren bör tas bort*. Den kandidat som fått flest kryss ska bli invald, inte den som bara råkar stå överst på valsedeln. Makten över de folkvalda flyttas alltså från partierna till väljarna. Det blir personval på riktigt.
Skilda valdagar för riksdags- och lokalval. Ett val i taget, så att väljarna kan skilja på frågorna så att vi slipper åter se oärligheter som sossar som går till kommunval på frågor som inte beslutas av kommunen.
Sverige måste få en författningsdomstol. Politikerna får inte driva igenom grundlagsmässigt tveksamma lagar, som FRA-lagen, utan att det prövas mot grundlagarna i en domstol.
Men så här ett och ett halvt år senare så ser jag betydligt fler saker som borde göras, så här i den digitala teknikens tidevarv:
1. Rösta digitalt Det känns sååå 1900-tal att hålla på och springa runt med tusentals lappar för alla olika partier, i alla olika valkretsar, och lägga dessa i kuvert som sedan ska läggas i lådor för att tömmas, sprättas upp och räknas manuellt. Enorma mängder papper trycks upp varav bara en bråkdel används i slutändan. Partifunktionärer lägger tusentals timmar på att blada hushållsutskick, så att alla ska få valsedlar från varje parti i brevlådan. Slöseri med träd, slöseri med arbete.
Det är dags att införa internetröstning kombinerat, med vallokaler med digitala röstningsmaskiner (som i Springfield ;). Vill du rösta på ett obskyrt parti som inte haft resurser att lägga ut valsedlar i just din vallokal? Inga problem, när alla partier och kandidater kan klickas fram på en datorskärm! Man ska inte behöva jättemycket pengar för att kunna etablera ett nytt parti. Det ska räcka med fräscha idéer.
I Estland röstar man redan via SMS, vilket kanske inte är lika flexibelt, men det kan fylla en funktion för de som vill kunna rösta utan att gå till en vallokal.
2. Gör det möjligt att rösta på ett andrahandsval.
Låt säga att jag har hittat ett jättebra litet uppstickarparti som jag vill stödja istället för Folkpartiet. Men då måste jag leva med risken att om uppstickarpartiet inte kommer in i riksdagen (det finns ju en fyraprocentsspärr), så har jag kastat min röst i sjön, Folkpartiet och alliansen får för få röster, och vips så har vi fått Mona Sahlin (S) som statsminister och Lars Ohly (V) som vice. There goes the country…
Men tänk om jag kunde rösta på uppstickarpartiet med förbehållet att om det inte får fyra procent av folkets röster, så faller min röst tillbaka till Folkpartiet istället. Då skulle folk våga stödja nya, friska krafter utan att behöva frukta att deras röst kanske hux flux inte längre räknas.
Detta vore en administrativ mardröm att hantera om vi fortfarande röstade med papperslappar i kuvert, men kombinerat med den elektoniska röstningen ovan så vore det en baggis för datorerna att hålla koll på.
Som du kanske märker så har jag inget emot att det skulle bli lite mer cirkulation i till exempel riksdagen. Det är dötrist med samma sju partier år efter år, som grupperar sig i samma två block. Om det blev lättare att få in nya partier med nya åsikter, skulle det sätta press på de etablerade partierna att vässa sina ideologier istället för att trängas i mitten. Konkurrens leder till högre kvalitet, är ju en liberal sanning.
Grundlagen revideras inte särskilt ofta. Sannolikt kommer jag inte att få igenom dessa krav under nästa fyra år. Men kryssar du in mig i riksdagen så lovar jag att göra allt jag kan för att sätta hjulen i rullning för att dessa demokratiseringar en dag ska bli verklighet.
Har du själv några idéer för hur ny teknik kan användas för att förbättra valprocessen, eller demokratin i stort? Lämna en kommentar!
*) Det var 2008 som jag tyckte att personvalsspärren skulle tas bort helt. Sedan dess har en mycket, mycket klok kille upplyst mig om att det finns en poäng i att ha en spärr, även om den bör vara mycket lägre än den är idag. Det vore ju bräckligt om extremt få personer kryssade, för då skulle man med bara något enstaka kryss kunna flytta upp det nedersta namnet så att det hamnade överst. Så nuförtiden förespråkar jag en fast spärr på något hundratal kryss, istället för dagens nästintill oöverstigliga åtta procent.
Datalagringsdirektivet är en politisk övervakning som skapar otrygghet för alla människor, oavsett om man har rent mjöl i påsen. Införs direktivet i Sverige innebär det att alla telefonsamtal, SMS, e-postmeddelanden och inloggningar på internet kommer lagras.
Förre justitieministern Thomas Bodström (S) var en männen bakom denna monstrositet, men sedan han misslyckats med att införa det i Sverige så tog han det till EU-nivå istället, där han fick igenom det med hjälp av de svenska (S)-parlamentarikernas röster.
Krafter i europaparlamentet försöker nu även få direktivet till att gälla alla sökningar som du gör i t ex Google. Tänk själv om staten sparade ett arkiv över alla gånger du sökt på information om vissa sjukdomar, eller om sexuella fantasier, eller politiska diskussioner. Tänk om denna information kunde läcka ut till din arbetsgivare, eller användas för att utpressa dig. Skulle du våga använda Internet lika fritt som idag? Nej!
Datalagringsdirektivet måste stoppas. Jag har skrivit på ett väljarkontrakt där jag lovar att rösta nej till direktivet om jag blir invald i riksdagen. På den uppmärksammade webbplatsen www.nejtilldatalagring.se kan du hitta kandidater från alla partier som avgett samma löfte. Jag är den förste (och hittills ende) riksdagskandidaten från Kalmar län som har skrivit på kontraktet.
Censur hör inte hemma i ett fritt samhälle. Många saker kan det kompromissas med, men inte yttrandefriheten. Yttrandefriheten är absolut. Jag utmanar mina läsare att definiera en situation där jag skulle förespråka censur. Lämna en kommentar!
På senare tid har vi uppmärksammats på en pervers och oväntad form av censur. En välkänd svensk översättare av japansk manga och animé har dömts för barnpornografibrott, för att han på sin dator, bland tiotusentals bilder han använder i sitt yrke, hade en handfull tecknade bilder på nakna människor som kan antas vara under 18 år ”för att de hade små bröst”.
Jag upprepar: tecknade bilder. Kan antas vara under 18 år.
Jag skulle kunna påpeka här att mangastilen till sin natur gör att alla människor kan se väldigt unga ut, såväl 10-åringar som 40-åringar. Jag skulle kunna påpeka att små bröst är regel snarare än undantag för fullvuxna japanska kvinnor. Jag skulle kunna påpeka att manga som sålts till barn i svenska bokhandlar i tio år skulle falla in denna fålla, liksom illustrationer i flera Astrid Lindgren-böcker. Men det är inte det som gör den här domen så barock, utan att det handlar just om teckningar.
En teckning, hur grovt övergrepp den än må föreställa, är fortfarande bara en teckning. Den har inte inneburit något övergrepp på något barn, lika lite som en teckning föreställande ett mord har inneburit att någon har blivit dödad.
Övergreppet i barnpornografi består i det övergrepp som görs på ett barn för att framställa bilden eller filmen. Det är ett bevis på ett brott. Det ska vi bekämpa. Men en teckning som ritas är bara en fantasi. Inget barn har våldtagits när teckningen ritades. Det finns inget offer.
Barnpornografilagen från 1999 har därmed slagit oerhört fel, eftersom den inte gjort skillnad på teckningar och verkliga bilder. Om det är p g a en miss eller ett medvetet moraliserande från riksdagspolitikerna låter jag vara osagt. Men om jag blir inkryssad i riksdagen i höst, lovar jag att arbeta för en ändring av lagen. Politiker ska inte kunna driva igenom vilka medeltids-lagar som helst, bara för att de spelar ut barnpornografi-kortet.
Nåväl. Vad är det för hemskheter som den dömde, Simon Lundström, åkt dit för då? En storhet med Internet är ju att alla kan granska information öppet och bilda sig en egen uppfattning. Är det här barnporr eller inte?
Eftersom en domstol har bestämt att det är barnporr, får vi inte visa bilderna som Simon har dömts för. Vi får inte inneha dem, eller, sen den 1 juli, titta på dem.
Läs stycket ovan en gång till.
Inte ens media, vår tredje statsmakt som ska granska politiker och domstolar, har alltså rätt att ta reda på om det finns någon grund för domen. Bevisen hemligstämplas per definition, vilket ju måste vara väldigt praktiskt för den som inte vill bli granskad.
Tidigare i år beslutade en enig riksdag nämligen att ingen ens får titta på barnpornografi. Jag tappar andan.
Det spelar ingen roll om det som förbjöds innefattar just streckteckningar på nakna män och kvinnor med för små bröst, eller om det var bilder på Muhammed, eller om det var det kommunistiska manifestet, eller om det var George Orwells 1984 – jag är chockerad över att staten ens kommer på tanken att lägga sig i vilken information som är OK och inte OK för medborgarna att tillgodogöra sig. Och att detta passerar i stort sett obemärkt förbi. Att förbjuda uttryck är att förbjuda yttrandefrihet.
Mitt andra vallöfte: om jag blir inkryssad i riksdagen i höst, lovar jag att arbeta för ett avskaffande av tankeförbudet. Förbud skadar bara de som är oskyldiga, medan de äckel som verkligen vill konsumera barnporr kommer att hitta det ändå.
Låt oss summera:
En oskyldig man blir uthängd som pedofil.
Polis och domstol tvingas slösa bort enorma resurser, som de istället kunde ha använt till att rädda verkliga barn.
Den barnpornografi som verkligen framställs tvingas bort ytterligare i det fördolda, så att polisen får ännu svårare att hitta gärningsmännen och rädda de utsatta barnen.
Idag fokuserar jag mest på att vara en make och pappa, men här skrev jag mycket under åren då jag var (bl a) personvald kommunfullmäktigeledamot i Kalmar, vice ordförande i Barn- och ungdomsnämnden, och riksdagskandidat för Liberalerna Kalmar län.
Följ mig på Facebook
Inlägg
