Öppenhet och frihet vårt bästa försvar mot terrorn

Debattartikel publicerad i Barometern 30 mars.


Demokrati, yttrandefrihet, öppenhet och fri rörlighet. Om dessa västvärldens triumfer kommer att gå förlorade, så sker det inte på grund av terroristerna, utan på grund av oss själva. Bekämpa terrorn genom att ta vara på din frihet!
Europa har återigen fått se en glimt av vad som händer i länder som Syrien varje dag. Genom hela EU chockas vi över sprängningarna på flygplatsen i Bryssel, som i skrivande stund krävt 34 människoliv. Men den stora frågan är vad som händer med övriga 500 miljoner EU-medborgare nu, och det ödet ligger främst i våra egna händer.

Vi människor reagerar ofta med magkänslan när vi blir rädda, och det kan lätt bli mer dödligt än själva terrorn. Efter flygplansattentaten den 11 september 2001 så blev amerikanarna rädda för att flyga. De började ta bilen istället, fastän det är statistiskt farligare att köra bil än att flyga. Redan innan året var till ända, hade detta gett en ökning i bilolyckor som skördat fler liv än själva terrorattentaten.

Terrorgruppen Daesh, som vi borde sluta att kalla för Islamiska Staten, har tagit på sig ansvaret för bombningarna i Bryssel. Rasister och främlingsfientliga, populister, och vissa EU-ledare passar därmed på att kräva att man borde sluta att ta emot muslimska flyktingar till EU.

Men det vore ett totalt svek att göra så. Om det är någon grupp som plågas, jagas och dödas av Daesh fundamentalister så är det ju alla de moderata muslimerna! Daesh skulle applådera om vi stängde av flyktvägen för deras främsta offer och byte.

Rädda människor och medier vill även se starka ledare som visar handlingskraft. Vi kan räkna med att ledande politiker de kommande veckorna kommer att lansera förslag som tummar på rättsäkerheten och ytterligare ökar staternas massövervakning av befolkningen, i syfte att ge polisen verktyg att bekämpa terrorn. Då är det värt att påminna om att denna strategi inte har funkat alls hittills.

Trots att man inom EU i flera år har övervakat nästan all elektronisk kommunikation mellan oss privatpersoner, har polismyndigheterna inte kunnat identifiera och stoppa terrorattentat som det i Paris i höstas. Tvärtom så var de flesta gärningsmännen där redan kända av polisen, så de övervakades redan särskilt. Ändå kunde de planera och utföra sina attacker.

Det kommer tyvärr alltid att finnas öppna platser med folksamlingar, som terrorister kan angripa. Det finns ingen genväg, ingen superdator som kan överträffa vanligt manuellt polisarbete. Däremot behöver polisen få de resurser som krävs för att kunna spana på terrormisstänkta, och mer samarbete mellan poliser i olika länder.

Övervakningen är dock inte bara verkningslös mot terrorn, den har även en mörk baksida. Människor som övervakas ändrar sina levnadsmönster och begränsar sina liv - fastän de har rent mjöl i påsen. En studie i Tyskland efter att det så kallade datalagringsdirektivet hade införts, visade att människor inte längre vågar ringa sin läkare, äktenskapsrådgivare, psykolog eller beroendehjälplinjer, för de vet att samtalet kommer att registreras, kan läcka och kan användas mot dem. Sådana effekter av övervakningen kan leda till livshotande konsekvenser för t ex missbrukare och psykiskt sjuka, men det kommer nog aldrig att få uppmärksamhet på en löpsedel.

Terroristernas mål är att störta vårt öppna, sekulära och fria samhälle. De har kommit en bit på vägen, de har fått oss att sluta oss en del. Men de kommer inte att vinna om vi inte själva hjälper dem på traven.

Trotsa både extremisterna och övervakningspolitikerna genom att inte låta dem kuva dig. Gå till jobbet idag som vanligt. Res dit du hade tänkt resa. Träffa dina vänner och ha roligt över en bit mat. Klaga högljutt över någon makthavare, om du vill det. Ägna en tyst minut åt offren i Bryssel, och inse samtidigt hur värdefullt det är att du själv lever och faktiskt fortfarande har ett liv i ett fritt samhälle.

Björn Brändewall (L)

Björn A till Ö: Datalagringsdirektivet

Datalagringsdirektivet (DLD) är en politisk övervakning som skapar otrygghet för alla människor, oavsett om man har rent mjöl i påsen. Sedan direktivet infördes i Sverige lagras alla telefonsamtal, SMS, e-postmeddelanden och inloggningar på internet.

Förre justitieministern Thomas Bodström (S) var en männen bakom denna monstrositet, men sedan han misslyckats med att införa det i Sverige så tog han det till EU-nivå istället, där han fick igenom det med hjälp av de svenska (S)-parlamentarikernas röster.

Övervakningen skapar rädda människor som lever i skräck för staten. Det drabbar definitivt även de som ”har rent mjöl i påsen”. Sedan direktivet infördes i Tyskland vågar människor inte längre ringa sin läkare, psykolog, äktenskapsrådgivare eller beroendehjälplinjer, för de vet att samtalet kommer att registreras. Särskilt rädda är de som minns och levt under kommunismen i Östtyskland. Övervakningen gör att vi inte vågar tänka, tala och leva fritt.

Den svenska regeringen vägrade länge att införa DLD i Sverige, vilket de ska ha heder för. I våras nåddes vi av den glädjande nyheter att Europadomstolen ogiltigförklarat DLD pga dess integritetskränkning. Men istället för att direkt riva upp datalagringen i Sverige, har Beatrice Ask (M) nu lagt frågan i en utredning. Vad är det som behöver utredas? Bort med den igen, bara!

Inför förra valet skrev jag på ett väljarkontrakt där jag lovade att rösta nej till direktivet om jag blev invald i riksdagen. Jag var nog den ende riksdagskandidaten från Kalmar län som har skrev på kontraktet. I år blir mitt löfte att verka för att den svenska datalagringen upphör så snart det är möjligt!

Intervjuad om Snowden på Professors Blogg

Mitt m fl förslag att Edward Snowden borde erbjudas asyl i Sverige har fått en del medial uppmärksamhet. Frågan uppmärksammas även av professor Marcello Ferrada de Noli vid Karolinska institutet. På sin internationella blogg argumenterar han för detta under Why Sweden should consider asylum to Edward Snowden. Han menar att det vore ett sätt för Sverige att återerövra sin forna status som föredömslandet som alltid står upp för demokrati och mänskliga rättigheter:

Sweden has a notable tradition – in fact historical – in providing asylum for political and/or humanitarian reasons from the 60´s and onwards. Unfortunate episodes in which some officials, at some politician’s orders, have done otherwise, should not supplant facts at large. For instance, during the Vietnam-War era, Sweden was a refuge for American “vapenvägrare [conscientious objectors]” (a fact which is not well known by younger generations outside Sweden);

I det senaste inlägget finns även en intervju med mig om Snowden-fallet.

På Wikileaks läser jag ett offentligt uttalande från Snowden där han tacksamt tar emot alla asyllöften han kan få: ”I announce today my formal acceptance of all offers of support or asylum I have been extended and all others that may be offered in the future.” (Min kursiv.) Bekanta till mig har uttryckt irritation över att de länder som utlovat asyl generellt inte är de som är direkt kända för att värna mänskliga rättigheter; att de snarare utmärks av att de är ovänner med USA. Det vore anständigt om en demokrati som Sverige kunde erbjuda ett alternativ här.

Jag är dock oroad över att medierna fokuserar så stort på Snowden på person. Det riskerar att ta fokus från själva övervakningsskandalen, och det tror jag inte att Snowden själv skulle vilja. Förr eller senare kommer Snowdens framtid att avgöras, och då är jag rädd att uppmärksamheten kring övervakningen klingar av. Vi har fortfarande många amerikanska makthavare som vi måste utkräva ansvar från.

IFAU nästa FRA?

Det är smärtsamt att konstatera att den alliansstyrda regeringens rättspolitik sällan är bättre än socialdemokraternas, när det gäller att försvara rätten till ett privatliv. FRA-lagen väcker fortfarande smärtsamma minnen till liv efter fyra år, och sedan dess har riksdagen klubbat igenom såväl IPRED som Datalagringsdirektivet.

Nu vill regeringen att IFAU (Institutet För Arbetsmarknadspolitisk Utvärdering) ska få bygga upp en databas med känslig information om privatpersoner. Partikollegan Benny Lindholm (FP) skriver kritiskt om detta.

Det rör sig inte om vilken information som helst som ska samlas in, utan om politiskt sprängstoff som etnisk tillhörighet och medlemskap i fackföreningar. Information som man absolut inte vill ska hamna i orätta händer, särskilt inte i händer som samtidigt sitter på samhällets våldsmonopol, d v s staten.

Vi svenskar är ganska unika i vår tro att staten alltid är god, men detta är något som kan ändras över en valnatt. De maktinstrument som instiftas av en i grunden rätt schysst regering kommer att finnas kvar när en helt livsfarlig regering tillträder. Hitler skulle ha älskat att kunna skriva ut en färdig adresslista på alla judar och blattar, och Stalin skulle ha älskat att effektivt kunna klämma åt alla som försökte organisera sig fackligt.

Jag tar del av IFAU-rapporter då och då, och brukar tycka att de är alldeles utmärkt lärorika som de är, UTAN integritetskränkande bakgrundsdata. Snälla IFAU, sälj inte er själ bara för att kunna komplettera rapporterna med hur många som är ”etniska svenskar mitt i facklivet”.

Staten är mäktig nog som den är, tack. Nu behöver vi istället lite tyngd i den andra vågskålen som representerar den enskilde medborgarens rättigheter inför staten.

Läs Benny Lindholms artikel!

Uppdatering: Även Linda Nordlund och Ebba Tornérhielm i LUF skriver om detta.

Bodström får smaka på sin egen medicin

Thomas Bodström (S) vill drogtesta barn i skolan. Drogtesterna ska på pappret vara frivilliga, men självklart upplevs det inte så av skolbarnen eftersom man misstänkliggörs om man säger nej till att testa sig. Dessa drogtester har även förespråkats av nuvarande justitieminister Beatrice Ask (M), vilket vi i Liberati kritiserat kraftigt. (Joina gärna vår facebokgrupp mot Ask och drogtesterna.)

Så Sveriges Radio bestämde sig för att fråga Ask och Bodström om de själva kunde tänka sig att drogtesta sig – här och nu. Ask gjorde det och klarade sig, men Bodström sa först ja, för att sedan backa när de berättade vilka substanser de skulle ta prover för.

Detta behöver inte betyda att Thomas Bodström är en knarkare som satt påverkad på jobbet. Han kanske tar någon helt legitim medicin, t ex antidepressiva, som innehåller någon av dessa substanser, men som han inte känner för att dela med sig av inför hela svenska folket. Och i så fall har vi ännu en gång spräckt argumentet att ”den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta”.

Bodströms officiella förklaring är att han upplevde det som integritetskränkande att behöva kissa framför en främmande person, och att han – håll i er – inte var medveten om att det är sådana drogtester debatten handlar om.

Om en riktig polis hade bett om ett drogtest mitt ute på gatan, och Bodström hade reagerat likadant som han gjorde nu, hade polisen haft befogenhet att ta med honom till stationen, beslagta hans ägodelar och tvinga honom till att kissa i provbägaren. Polisen hade bara behövt hävda att Bodström ”såg påverkad ut” vid tillfället, t ex lite svettig i pannan, och ingen hade kunnat bevisa motsatsen. Är det en rimlig maktbefogenhet? Skyddar det medborgaren från övergrepp?

Nåväl, nu vet Thomas Bodström i alla fall hur det känns att vara i den mottagande änden av en integritetskränkning. Jag hoppas att han har lärt sig något av det. Det finns ju en risk (om än krympande) att de rödgröna vinner valet och att Bodström får bli justitieminister igen.

---

Media som skriver om detta: Sydsvenskan, ÖP, Aftonbladet, Maktkamp24, GP, VästerviksTidningen.

Bloggar: Annika Beijbom, Medborgarperspektiv.

Björn A-Ö: Datalagringsdirektivet

Datalagringsdirektivet är en politisk övervakning som skapar otrygghet för alla människor, oavsett om man har rent mjöl i påsen. Införs direktivet i Sverige innebär det att alla telefonsamtal, SMS, e-postmeddelanden och inloggningar på internet kommer lagras.

Förre justitieministern Thomas Bodström (S) var en männen bakom denna monstrositet, men sedan han misslyckats med att införa det i Sverige så tog han det till EU-nivå istället, där han fick igenom det med hjälp av de svenska (S)-parlamentarikernas röster.

Övervakningen skapar rädda människor som lever i skräck för staten. Det drabbar definitivt även de som ”har rent mjöl i påsen”. Sedan direktivet infördes i Tyskland vågar människor inte längre ringa sin läkare, psykolog, äktenskapsrådgivare eller beroendehjälplinjer, för de vet att samtalet kommer att registreras. Särskilt rädda är de som levt under kommunismen i Östtyskland.

Krafter i europaparlamentet försöker nu även få direktivet till att gälla alla sökningar som du gör i t ex Google. Tänk själv om staten sparade ett arkiv över alla gånger du sökt på information om vissa sjukdomar, eller om sexuella fantasier, eller politiska diskussioner. Tänk om denna information kunde läcka ut till din arbetsgivare, eller användas för att utpressa dig. Skulle du våga använda Internet lika fritt som idag? Nej!

Datalagringsdirektivet måste stoppas. Jag har skrivit på ett väljarkontrakt där jag lovar att rösta nej till direktivet om jag blir invald i riksdagen. På den uppmärksammade webbplatsen www.nejtilldatalagring.se kan du hitta kandidater från alla partier som avgett samma löfte. Jag är den förste (och hittills ende) riksdagskandidaten från Kalmar län som har skrivit på kontraktet.

Efter Lissabonfördraget: EU börjar försvara integriteten

I ett politiskt klimat som präglats av kompakt storebrors-mörker har vi på sistone sett några integritetsvänliga ljusglimtar. Det är en välbehövlig omväxling!

Europaparlamentet ger kommissionen och ministerrådet en knäpp på nosen – den andra på kort tid – vad gäller att lämna ut flygpassagerares uppgifter till USA och Australien. Ett protestupprop från den liberala gruppen får gehör från de flesta partigrupperna. SvD skriver:

I och med Lissabonfördraget flyttar nu Europaparlamentet fram sina positioner. I februari röstade parlamentet ner det så kallade Swift-avtalet med USA – ett avtal som tidigare gett amerikanska myndigheter tillgång till uppgifter om banktransaktioner.

(...)

Nu har dessutom ytterligare en stridsfråga dykt upp. I dag har myndigheter i USA och Australien tillgång till uppgifter om flygpassagerare som flyger från EU till länderna. I dessa så kallade PNR-uppgifter – där PNR står för Passenger Name Records – ingår allt från var passageraren köpt sin biljett till hur biljetten betalades.

(...)

Med Lissabonfördraget har Europaparlamentet nu fått i uppdrag och godkänna eller förkasta det redan befintliga avtalet – och nu ser motståndarna sin chans.

Det var väl en himla tur att Miljöpartiet och Vänsterpartiet förlorade kampen om Lissabonfördraget. Utan det så hade det folkvalda parlamentet inte haft denna makt.

Dessutom har datalagringsdirektivet, lagen som Thomas Bodström (S) kilade till Bryssel med när han inte fick igenom den i Sverige, förklarats strida mot Tysklands konsitution.

Men vad kommer att hända i Sverige? Miljöpartiet och Vänsterpartiet tycks byta åsikt i frågan varenda dag. Det ser ut som att de kommer att ge upp frågan för att få regera tillsammans med Socialdemokraterna.

Är Sverige tvunget att säga ja till datalagringsdirektivet, om våra grundlagar inte är lika bra som Tysklands? Här ser vi hur mycket tryggare det hade varit om Folkpartiets krav på författningsdomstol hade varit verklighet!

Uppdatering: superduktige riksdagskandidat-kollegan Mathias Sundin (FP) konstaterar kallt att om han blir invald kommer han inte att rösta för datalagringsdirektivet, oavsett vilket block som styr. Och det är ett löfte som jag bara kan instämma i!

(Det mesta via HAX. Läs även Mathias Sundin, Annika Beijbom, Mark Klamberg, Emma Opassande och Liberati.)

Piratpartiet rider på missnöjesvåg

UPPDATERING: rättade faktafel efter påpekanden i läsarkommentarerna.

Pirate Bay-domen som kom i fredags var chockerande både i sin styrka och i hur den så totalt missade målet. Nu har det dessutom framkommit att domaren kan ha varit jävig, vilket kan förklara en hel del.

Piratpartiet lägger förstås beslag på missnöjesrösterna för fullt. Men vissa uttalanden lämnar en del frågetecken. Mikke Svensson, piratpartiledare i Kalmar, säger: ”Det har skämtats om att det är politikerna som står bakom domen, men vi kunde aldrig tro att det var såhär.”

Ett lite underligt uttalande, dels med tanke på att upphovsrättsorganisationer och politiker är två helt olika saker, dels med tanke på en av de som nu kräver omprövning och har försvarat en av de anklagade är Peter Althin, f.d. riksdagsman för Kd. Visserligen gör han ju inte advokatjobbet i egenskap av politiker, men att han antagit sig ett sånt fall borde säga en del om att kritiken mot hetsjakten på fildelare har gott stöd bland de lagstiftande politikerna.

Sen tycker jag att det är inte så lite populistiskt att hävda att man kan byta ut de riksdagspolitiker som klubbade igenom IPRED-lagen i Sverige, genom att rösta i valet till Europaparlamentet. Det är ju en helt annan församling.

Det är värt att notera att såväl piratpartiet ingalunda är ensamma i sin hållning. Såväl Folkpartiet som Centern, Vänstern och Miljöpartiet, röstade mot IPRED när det begav sig. Noterar dock för mitt eget partis räkning att vårt andranamn Olle Schmidt är mer stabil än förstanamnet Marit Paulsen.