Hur långt ska äldre behöva flytta för att få bo med sin partner?

Interpellation till Omsorgsnämndens ordförande Michael Ländin (S) i Kalmar kommunfullmäktige:

Det är omänskligt att sära på äldre makar som levt ett långt liv tillsammans. Alliansregeringen införde därför en lagstadgad parboendegaranti i Sverige. Den skapade möjlighet för äldre par, som så önskar, att kunna fortsätta bo tillsammans när den ena partnern av hälsoskäl tvingats flytta till ett äldreboende.

I senaste ”Kommunens kvalitet i korthet” kan vi utläsa att Kalmar kommun har ett av Sveriges sämsta utbud av möjlighet till parboende. I endast 44 % av enheterna för särskilt boende finns det möjlighet för sammanboende med maka/make, jämfört med ett rikssnitt på 70 %.

En genomgång på www.kalmar.se visar att kommunen erbjuder parboende i Rockneby, Lindsdal, Smedby, Ljungbyholm och Varvsholmen, men inte på något av vård- och omsorgsboendena i Berga, Påryd, Norrliden, Hagby, Oxhagen eller Stensberg.

Vid ett parboende är det inte bara viktigt att få vara tillsammans med sin egen partner. Det är även uppslitande om paret måste flytta till en helt annan stadsdel eller ort än den som de har bott och levt i i många år. Särskilt om det finns demens med i bilden kan det upplevas otryggt att anpassa sig till ett helt nytt område på ålderns höst. Det är därför beklagligt att kommunen endast har boenden med parboendemöjlighet på en handfull orter i Kalmar.

Med anledning av detta vill jag fråga:

1. Vad finns det för plan eller strategi kring god geografisk spridning av boenden som erbjuder parboende?
2. Varför erbjuder inte alla boenden möjlighet till parboende?

Björn Brändewall (L)

Nedskärningarna i äldreomsorgen

De kraftiga nedskärningar som det rödgröna lagt fram i Kalmar drabbar även omsorgsnämnden – en verksamhet som redan går på knäna. Det är obehagligt att höra historier om sjuksköterskor som gråter för att de inte räcker till, och det är förstås ingenting mot hur de själva och omsorgstagarna känner.

Jag har idag lämnat in denna interpellation till Johan Persson (S), och vi kommer att diskutera den på Kommunfullmäktiges möte på måndag. Välkommen att lyssna – mötet är öppet för allmänheten.

Nedskärningarna i äldreomsorgen – inte en väsentlig förändring?

Inför valet höstas lovade Socialdemokraterna i Kalmar att ”Ingen i Kalmar ska behöva oroa sig över att bli gammal. Man ska vara helt trygg med att får (sic!) den vård och omsorg som man behöver. Under nästa mandatperiod vill vi dra igång ett arbete som ska syfta till att Kalmar ska vara en av Sveriges bästa äldrekommuner.”

Fyra månader efter valet har Socialdemokraterna mycket riktigt satt igång ett arbete, men tyvärr i motsatt riktning. I budgeten som majoriteten lade fram ska Omsorgsnämnden, förutom de senaste årens nedskärningar på 30 miljoner kronor skära ned en procent på verksamheten 2015, en procent till 2016 och en procent till 2017. Så är planeringen för de första tre åren denna mandatperiod.

Nu har Omsorgsnämnden tagit fram åtgärder för att hantera det första av de tre kommande årens resursminskningar. Bland annat ska hälften av träffpunkterna för äldre stängas, bemanningen ska minskas i vård- och omsorgsboenden, och Fixartjänsten ska avskaffas.

Detta anser jag får konsekvenser. Träffpunkterna är av stor vikt för äldres psykiska hälsa, att motverka isolering och att göra att ålderdomen känns socialt meningsfull. När vårdbemanningen minskas från tre personal till två, uppger personal på Oxhagshemmet att det inte längre är möjligt att duscha patienterna. ”Fixar-Marie” gör enkla sysslor i hemmet som besparar de äldre från fallolyckor, vilket besparar samhället stora vårdkostnader och mänskligt lidande.

Omsorgen i Kalmar är redan sedan tidigare hårt ekonomiskt ansatt. Både Ledningsbolaget och Sveriges Kommuner och Landsting har i utredningar sagt att de höga kostnaderna i omsorgen beror på beslut tagna i kommunledningen - ovanför Omsorgsnämndens huvuden. Kommunfullmäktige har samtidigt förbjudit Omsorgsnämnden att ”fatta beslut om ombudgeteringar som medför väsentliga förändringar av servicenivå, berör frågor av principiell natur, eller annat av särskild vikt”. Vid Omsorgsnämndens sammanträde ansåg flera ledamöter att det var det det rörde sig om denna gång, och majoriteten är splittrad i denna fråga.

Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande frågor:

• Anser du att nedläggning av varannan träffpunkt, uteblivna duschar och avskaffande av fixartjänsten med mera inte är en väsentlig förändring av servicenivå, av principiell natur, eller av särskild vikt?
• Om inte: stödjer du att omsorgsförvaltningens besparingsförslag överlämnas till Kommunfullmäktige för beslut?

Björn Brändewall (FP)

Torftigt sista möte

Mandatperiodens sista kommunfullmäktige igår var så kort, att det nästan kändes obekvämt. Själva mötet var över på 40 minuter, kl 13:00-13:40, och jag var väl den ende som hade något yrkande, som snabbt röstades ned. Dessförrinnan, kl 11:30-12:00, hade vi först en kort presentation från Samordningsförbundet, och eftersom vi därmed hade fått någon information på förmiddagen så bjöds alla politikerna på lunchbuffé.

Så när jag skriver ”obekvämt” så menar jag att det kändes obekvämt att se så mycket skattepengar rulla för så lite verksamhet. (Mötesarvoden i kommunfullmäktige är fasta belopp, så alla får betalt lika mycket för ett kort möte som för ett heldagsmöte.) Jag kommer därför att ge bort mitt mötesarvode denna gång, och lite till, till Läkare utan gränsers akutfond, som just nu kämpar för fullt med att minska det mänskliga lidandet pga ebola-smittan och kriget i Syrien. Så får jag känna att pengarna har kommit till god användning.

Jag hade som bekant ställt en fråga också, om omsorgstagares rätt att flytta från sina äldreboenden. Svaret jag fick var minst sagt kortfattat – lyssna själv. Jag försökte få ut ett lite fylligare svar och problematisera kring det Steve Sjögren (S) hade skrivit, men han gick inte upp i talarstolen fler gånger. Det är alltid lika frustrerande att stå där med en fråga ställd till Socialdemokraterna om hur de styr kommunen, och bara få höra ordförandens ”ingen ytterligare önskar ordet” och så avslutas ärendet.

Rätten för omsorgstagare att flytta

Inför mandatperiodens sista kommunfullmäktige på måndag har jag lämnat in denna fråga, som jag vill diskutera med Steve Sjögren (S), omsorgsnämndens ordförande. Välkommen om du vill lyssna!

I augusti avled den 77-åriga kvinna som misstänks ha blivit grovt vanvårdad på äldreboendet Berga Backe. När man får höra att sånt här händer i kommunal verksamhet, här i Kalmar, kommer så många tankar. Varför hade ingen slagit larm? Visste personalen inte hur man hanterar trycksår? Hur mycket är kommunens värdighetsgaranti värd?

I fjol kom även rapporter om svåra missförhållanden på Smedängens äldreboende. Det kan uppkomma problem i omsorgen, på enskilda platser eller i enskilda arbetslag, som går ut över omsorgstagarna. När allt inte står rätt till, kan man inte alltid vänta i kanske månader på att personal och politiker ska komma tillrätta med problemen. Man måste bara bort därifrån.

En av de mest akuta åtgärderna för den enskilde eller närmast anhörige, är att vid missnöje kunna flytta från äldreboendet och kunna välja något bättre. Detta borde man alltid ha rätt att göra oavsett skäl. Frågan är vilka reella möjligheter man har till detta.

Därför undrar jag:

• Vilka faktiska möjligheter har omsorgstagare i Kalmars äldreomsorg att flytta bort från ett boende till ett som man anser sig bli behandlad bättre på?

Blöjnivå från Borzoo Tavakoli

Nationaldagen till ära har Borzoo Tavakoli skrivit om sin relation till Sverige. Det börjar som en känsloladdad text om hans uppväxt i och flykt från Iran, och hur väl han togs emot i Sverige. Men sen går det över i att bli en vanlig vänsterpropaganda i syfte att byta ut alliansregeringen.

En sådan är han förstås fri att skriva, men då ska han hålla sig till sanningen. Tavakoli sprider dock mängder av seglivade vänstermyter och sjunker kraftigt i mina ögon. Tillåt mig rätta några av de värsta skitsnacken:

1. Gamlas nedkissade blöjor återanvänds inte! Blöjor vägs i såväl kommunal som privat äldreomsorg. Det är för att anpassa skydden för individen, inte för att sätta på dem blöjorna igen!
2. Ja, en fristående förskola serverade under en period för lite mat och det försvarar jag inte, det händer tyvärr även i kommunala förskolor utan att Borzoo Tavakoli beklagar sig över det. Men det berodde inte på att ägarna hade tagit ut 8 miljoner i vinst. Åren innan hade samma ägare investerat 20 miljoner kronor i verksamheten.
3. Tavakolis skolanalys präglas av en salig blandning av äpplen och päron. Ja, kommunaliseringen har utvärderats och visat sig dålig för såväl likvärdighet som kvalitet. Men nej, det fria skolvalet har också utvärderats och visat sig ge både högre effektivitet och varaktigt högre kunskapsresultat för eleverna. Skolverket kan inte definitivt konstatera någon ökad skolsegregation beroende på det fria skolvalet, däremot på en växande bostadssegregation som drabbat Sverige de senaste årtiondena (sid 17–18). Trots detta har Sverige den fjärde minst segregerade skolan inom OECD. Att som Jan Björklund peka på att PISA-testet gjordes på elever som gått i den gamla skolan är ingen lös åsikt som man kan ”välja att tro på” – det är kronologiska fakta.
4. Olof Palme (S) var en medryckande talare, men hans bidrag till det svenska skolan kan mätas i ungefär en elev i varje klass, oftast från arbetarhem, som aldrig gick ut gymnasiet, på grund av Palmes avskaffande av betygen som hade det uttryckliga syftet att undvika att skolan inriktade sig på att meddela eleverna kunskaper och färdigheter.

Om man verkligen vill sitt land väl och vill hedra det på dess nationaldag, bör man granska det sanningsenligt. Sanningen är att det har gått riktigt bra för Sverige sedan alliansen tog över 2006. Vi har fått fler i jobb, högre andel sysselsatta i varje ålderskategori, lägre skatter med mer skatteintäkter, kraftigt ökade resurser till vård, skola och omsorg, lägre statsskuld, minskad barnfattigdom, kraftigt minskad materiell fattigdom, och i stort sett stoppat den ökning av inkomstskillnader som skedde när Göran Persson (S) regerade med stöd av V och MP. I de fall där saker ändå har blivit lite sämre i finanskrisens spår så har vi ändå hållit ställningarna fenomenalt bra jämfört med övriga EU.

Detta är saker vi bör vara stolta över – inte försöka trycka på bakåtknappen och vända utvecklingen för att man vill ha lite rosenskimrande Olof Palme-nostalgi.

LOV splittrar sossarna – fördröjer införandet i Kalmar?

Den dag du är så gammal eller sjuk att du behöver hemtjänst för att klara vardagen, ska du själv kunna bestämma vilka som ska få släppas in i ditt hem varje dag. Det är en fråga om integritet, om värdighet och om livskvalitet. Denna rättighet har vi i Folkpartiet kämpat för i Kalmar, i motioner och interpellationer, sedan åtminstone 2007. Genom Lagen om valfrihet (LOV), som tagits fram av alliansregeringen, vill vi möjliggöra detta. Det innebär även ökad frihet för omsorgspersonal som vill starta eget eller kunna välja mellan flera arbetsgivare än bara kommunen.

Men rätten för Kalmarbor att välja vem som ska utföra deras hemtjänst splittrar Socialdemokraterna. När LOV skulle införas i Kalmar ville majoriteten ha några specialregler för just Kalmar – en ”Kalmarmodell”. Framför allt införde de ett tvång på kollektivavtal, men inte ens detta kunde förhindra att nästan hälften av S-politikerna i kommunfullmäktige gick emot sin starke man Johan Persson (S) och röstade nej till LOV. Beslutet gick dock ändå igenom, eftersom vi och andra borgerliga partier röstade för.

Jag ställde en skriftlig fråga till Johan Persson tidigare i år. Där pekade jag på att framförallt tvånget på kollektivavtal inte var förenligt med principerna om ickediskriminering, och redan hade dömts ut av Länsrätten i Skåne. Jag ville veta om detta skulle få honom att säga nej till att införa LOV i Kalmar, men kan väl inte säga att jag fick något jättetydligt svar.

Idag rapporterar Östran (ej online) att dessa krav inte kommer att kunna ställas. Införandet har försenats kraftigt och omsorgsförvaltningens ansvarige tjänsteman varnade redan i januari för samma saker som jag, och får stöd från Konkurrensverket.

Kollektivavtal kan ha många fördelar, men en grundbult med det är att det är en frivillig överenskommelse mellan parterna. Alla respekterar dock inte det. För socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet är det en helig ko att få styra över andras arbetssituation. För mig är det inte det. Det viktiga för mig är att brukaren/kunden känner sig nöjd med sin hemtjänst, och om hen inte känner sig nöjd så tar hen sina skattepengar till någon bättre. Självreglerande!

Det är beklagligt att när Johan Persson för ovanlighetens skull vill gå på vår linje, så motarbetas han av det egna partiet. För Kalmarbornas och personalens skull är det angeläget att valfriheten införs snart. Den rödgröna majoriteten måste göra något åt sin splittring, annars är det upp till väljarna att göra något åt situationen i nästa val.

Välja mat – självklart!

Barometern idag.

Gamla ska få välja vad de ska ha till mat. Det föreslår idag mina kollegor Anna-Britt Wejdsten (FP) och Birgitta Nordlöw (FP) i en motion. Lagen om valfrihet (LOV), som vi äntligen fått med oss de flesta partierna på, ger utrymme inte bara för att välja vem som ska ta hand om dig när du blir gammal eller svag, utan även vem som ska laga maten du får hemlevererad.

Det är en skam att det inte redan är så. Förhoppningsvis kommer jag också bli gammal en dag, och då skulle det kännas helt otänkbart att jag, som vuxen, myndig människa i ett i-land, inte ska få välja vad jag vill äta. Med tanke på hur lång tid det kan ta för en del motioner i den här kommunen att bli verklighet, är det bra att den lämnas in redan nu.

Jämför med att gå på restaurang. Ingen krog med självaktning nöjer sig med en enda ”dagens rätt” och inget annat. Då går alla som inte gillar den rätten någon annanstans. På marknaden är det ju du själv som får bestämma, till skillnad från när du lever på kommunens nåder.

Jag hoppas även att en konkurrensutsättning kan öka lyhördheten och flexibiliteten. Sedan min gamla farmor hade blivit för gammal för att laga sin egen mat, behövde hon alltid planera sina sociala aktiviteter några dagar i förväg, eftersom hon måste meddela till hemtjänsten i god tid om hon skulle avbeställa maten eller beställa någon extra portion till gäster. Det förbluffade mig alltid att det måste planeras så långt i förtid, när vanliga matställen alltid har maten redo för sina kunder med några minuters varsel, oavsett om det kommer många eller få. Varför ska man inte få vara nyckfull och ändra vad man vill äta med kort varsel, bara för att man är gammal? Jag ser det som en frihetsfråga.

Om rapporterna om vanvård på Smedängen

UPPDATERING: Här kan du lyssna på hur debatten gick.

Barometerns artiklar om vanvård på Smedängen har varit förfärande. Jag har idag skickat in följande fråga till Steve Sjögren (S), omsorgsnämndens ordförande, som jag vill diskutera på kommunfullmäktige på måndag. Kom gärna och lyssna!

En vårdtagare är inte en sak, utan en människa och ska behandlas med värdighet. Ett värdigt bemötande är ännu viktigare när personen är gammal och svag och kanske har svårt att hävda sig. Man ska definitivt inte få höra att människorna som man är beroende av egentligen önskar livet ur en.

Barometerns artikelserie om Smedängens äldreboende de senaste dagarna vittnar om skrämmande grov och utbredd vanvård. Enligt uppgift slår personal vårdtagare. Använda blöjor återanvänds och byts slarvigt. En rörelsehindrad lämnas i sticket hela dagarna. Vårdtagare hånas och fotograferas i förlöjligande syfte. Allt inramat i en hysch-hysch kultur där tillbud inte rapporteras.

Först kritik från två vikarier, som enhetscheferna inte känns vid och som verksamhetschefen förnekar. Men sedan träder mångåriga medarbetare i omsorgen fram och bekräftar anklagelserna om en vanvårdande kultur på vissa avdelningar. 

Först sa förvaltningen att detta skulle internutredas, men sedan har du sagt att det ska bli en extern utredning. Jag tror att det sistnämnda är nödvändigt. På samma sätt som poliser inte ska utreda andra poliser, måste det ske en extern utredning för att undvika ytterligare spekulationer om en kultur där kritik tystas ned.

Med anledning av detta undrar jag:

- Hur kommer denna externa utredning att gå till, när kommer den vara klar och till vilka kommer den att presenteras? 

Björn Brändewall (FP)

Faller LOV utan krav på kollektivavtal?

Jag lämnade igår in den här interpellationen, som kommer att diskuteras inför allmänheten på kommunfullmäktige på måndag. Välkommen att lyssna!

Interpellation

till Johan Persson (S), kommunstyrelsens ordförande

På föregående kommunfullmäktigemöte fick vi då äntligen besluta om att införa LOV i Kalmar. Motionen om LOV besvarades positivt med den utredning som Omsorgsförvaltningen gjort om en Kalmarmodell för valfrihet i hemtjänsten. Jag ser fram emot att både omsorgstagare och omsorgsgivare ska kunna välja mellan olika alternativ och därmed få mer möjlighet att påverka sin vardag.

Det har dock uppstått en lokal debatt om huruvida denna Kalmarmodell ska innefatta krav på kollektivavtal, och om ett sådant krav är förenligt med lagen. I Östran 19 januari uttalade kommunstyrelsens ordförande att "vi kan skriva in kravet och så länge någon rättslig instans inte sagt att det är otillåtet så gäller det".

Enligt dom 5538-09 från Länsrätten i Skåne år 2009 är krav på kollektivavtal eller liknande i LOV-sammanhang inte förenliga med principerna om ickediskriminering, likabehandling och proportionalitet. Rättsläget är inte helt klart, men konkurrensverket drar slutsatsen att även om det går att ställa krav på kollektivavtalsenlig minimilön, så går det inte att kräva ”kollektivavtal eller motsvarande villkor”.

Med anledning av detta undrar jag:

• Vilka rättsliga problem ser du i införandet av en Kalmarmodell för valfrihet i hemtjänsten?
  
• Om kravet på kollektivavtal för företag som vill leverera hemtjänst inte håller rättsligt, kommer du då att avstyrka ett införande av LOV i Kalmar?
  

Björn Brändewall
Folkpartiet liberalerna 

Onda Carema och Fattiga Frida: nyhetsankor?

Det är intressant att se hur nyheter som hamnar på allas läppar kan visa sig vara helt felaktiga, eller åtminstone kraftigt missvisande. Två anti-avslöjanden som kommit denna vecka:

• Carema har fått personifiera vanvård sedan DN:s avslöjande om boendet Koppargården i fjol. Men Dagens Samhälle har nu gått till botten med historien och kommit fram till att DN vilseledde allmänheten. DN hade i stort byggt sitt avslöjande på utsagor från en jävig läkare, och detta användes sedan som ett slagträ mot all privat driven vård. Men i själva verket var det under kommunal regi som Koppargården hade förfallit i vanvård. Carema hade tagit över och börjat göra det bättre, när nyhetsdrevet slog till och kastade ut dem. Och den nu ökända "blöjvägningen" var ett totalt missförstånd.
• På självaste 1 maj sände P1 en dyster historia om hur fattiga Frida inte får någon hjälp av samhället. Men efter ett Aftonbladet-chatt kommer det fram att Frida var kanske inte så fattig egentligen, vilket kan förklara varför hon inte beviljats ekonomiskt bistånd. Däremot var hon gammal arbetskamrat med journalisten som gjort reportaget.

Sista ordet är säkert inte sagt i någon av de här historierna, men det talar inte gott för trovärdigheten för några av våra största nyhetsmedia.

Björn A-Ö: Jämställdhet och Konkurrens

Från den dag vi föds så behandlas män och kvinnor (och de som är både och eller varken eller) olika, och det är för det mesta kvinnorna som drar det kortaste strået. Det är inte OK. Vi föses in i olika roller som begränsar vår utveckling som individer.

Individens frihet är utgångspunkten för en liberal, så att se detta hämmande mönster och vilja bryta det är för mig en självklarhet.

Man kan göra hur många saker som helst för att förbättra jämställdheten och ändå bara skrapa på ytan. Vi måste stoppa vänsterns destruktiva kvotering, försvara RUT-avdraget, säga nej till ett omöjligt kvinnoideal och på olika sätt utmana könsroller. I höstas var jag med och tog fram en jämställdhetsplattform för Folkpartiet liberalerna i Kalmar län. Där föreslår vi bland annat:

• Jämställdhetsplaner, som inte bara blir hyllvärmare, redan i förskolan eller ännu tidigare.
• Vård ska erbjudas till kvinnor och män på lika villkor. (Så sker inte idag.)
• Mer flexibel arbetstid för den som är anställd av kommun eller landsting.
• Familjecentraler där även pappan får vara delaktiga under graviditet, födsel och ett barns uppväxt.
• Fler och billigare mammografiundersökningar.
• Rättvis fördelning av bidrag till föreningslivet mellan traditionella ”pojk”- och ”flick”-verksamheter.
• Bättre stöd till de som vårdar anhöriga i hemmet - en ansvar som oftast kvinnor får axla.
• Satsning i skolan på att utveckla entreprenörskap.
• Stöd till både mansjourer och kvinnojourer.
  

Men jag ska ägna särskild uppmärksamhet åt det som jag tror är den allra viktigaste åtgärden för att på lång sikt ge kvinnor mer makt över sina liv, nämligen genom att ge dem mer makt i yrkeslivet:

Öppna upp den offentliga sektorn för konkurrens.

De yrken som domineras av kvinnor ligger inom vård, skola och omsorg – med andra ord områden där vänsterpolitiker vill ha ensamrätt på att vara arbetsgivare. Många kvinnor har lägre lön än män, just för att löneutvecklingen i den offentliga sektorn är sämre än i den privata sektorn.

Detta tror jag inte är en slump. Om du inte har någon annan arbetsgivare som du kan byta till, har du som anställd en sämre förhandlingsposition när löner och arbetsvillkor ska förhandlas. Det blir inte bättre om facket, som du betalat för att förhandla åt dig, använder dina pengar till att öppet visa sin lojalitet för den politiska vänster (och ingen annan) som du försöker förhandla mot.

Lösningen på denna röda sörja heter valfrihet och konkurrensutsättning. Privata vårdcentraler, apotek, vårdkooperativ, friskolor. Där sköterskorna eller lärarna kan få vara sina egna chefer, lösa problemen på det sätt som de finner bäst, men som de kanske aldrig fick frihet till när de lydde under en detaljreglerad jätteorganisation med politiker i toppen.

I den liberalt styrda kommunen eller landstinget finns politikerna fortfarande med på ett hörn som arbetsgivare. Men den stora skillnaden här är att vi har tillåtit alternativen att etablera sig, att tävla om att ge den bästa vården, omsorgen eller utbildningen. De som stannar kvar hos den offentliga huvudmannen är de som själva har valt det för att de gillar det. Inte för att de inte haft något annat val, utan för att vi har förtjänat förtroendet.

Liberala arbetsgivare vågar alltså bli jämförda med andra. Det gör inte de rödgröna. När de rödgröna ropar ”vinst, så fult!” eller ljuger ihop ”nu får bara de rika utbildning!” så är de i själva verket bara rädda att förlora ensamrätten att vara arbetsgivare – att folk ska få se att det går att lösa saker mycket bättre än politikerna själva gjort det.

Men själv ser jag fram emot det. Våra största framgångar i välfärden ligger framför oss. Det är inte jag som kommer att komma med de revolutionerande lösningarna. Men bland tusen läkare och vårdbiträden, som startar egna praktiker och tillåts växa, bland dessa kommer de nya idéerna att kläckas som för samhället in i framtiden.

Äldre par ska få bo ihop, även om den ene blir sjuk!

Tråkiga historier upprepas när byråkratin styr över människors liv. Makarna Arne, 94, och Gunnel, 86, får skilda boenden. Gunnel behöver vårdboende, men hennes livskamrat får inte följa med, säger kommunen. Samma sak har drabbat Sune, 80 och Alice, 80. ”Familjen Kojefors anklagar inte kommunen – men däremot Sveriges ledande politiker.”

Jag kan meddela att ”Sveriges ledande politiker” redan arbetar med att fixa just detta. Folkpartiet Liberalerna har sedan en tid tillbaka ett förslag om parboendegaranti, som skulle hjälpa Arne och Gunnel, Sune och Alice. Detta var den del av Jan Björklunds landsmötestal i fjol som faktiskt fick mig att röras till tårar:

Albin och Gunborg har bott ihop hela livet. De har varit gifta i 61 år. Nu är de gamla och Albin behöver nu så mycket hjälp att han måste flytta in på ett äldreboende. Gunborg vill flytta med Albin, men det får hon inte. Det har kommunen bestämt.

I ett reportage i SVT:s Nordnytt berättar Gunborg att maken sitter på äldreboendet och ropar efter sin Gunborg. Och Gunborg sitter hemma och gråter.

”Tills döden skiljer oss åt.” Vi är många som stått framför prästen eller någon annan vigselförrättare och uttalat de där orden. Men i vårt land förekommer det att kommunen skiljer människor åt i livets slutskede.

Barbro Westerholm och jag lade i går fram ett förslag om parboendegaranti. En make eller maka ska få flytta in tillsammans med sin livskamrat på äldreboendet om man själv så önskar.

Albin och Gunborg, som levt ihop i 61 år, ska få leva ihop också i livets slutskede. Det har de förtjänat.

Igår släppte Barbro Westerholm en rapport om detta, ”Tills döden skiljer oss åt”. Och imorgon har vi i Folkpartiet i Kalmar län årsmöte i Västervik, och då kommer Barbro och talar om detta. Det är i ”Mejeriet”/Folkets hus och börjar strax efter klockan 12. Om du inte kan vara med då, så kan du nästan-träffa henne här istället, tack vare 2000-talets fantastiska teknik:

Många både inom och utom Folkpartiet har bloggat om parboendegarantin: Annika Beijbom om Göteborg, som redan har parboendegaranti, Per Ankarsjö, Carina Boberg, Hans Åberg, Mattias Lönnqvist, Rasmus Jonlund, Fredrik Sneijberg, Carl Larsson, Rosie Rothstein, Mathias Sundin, Per Pettersson, Niklas Frykman 1 och 2, Linnea Darell, Andreas Froby, Runo Johansson, Christer Sörliden, Daniel Snällman och Lotta Edholm