Tankar kring det inställda extra valet

Beskedet i lördags om att extravalet är inställt lämnar mig med blandade känslor. Å ena sidan hade både jag och mina Folkpartivänner börjat tagga upp oss för en revansch. Jag såg fram emot att ställa de rödgröna till svars för alla vallöften som de svek direkt efter valnatten.

Å andra sidan hade det varit genant och i strid med grundlagens intentioner med en statsminister som drog till med nyval så fort han förlorat sin första större votering. Och inget talar för att ett extra val skulle ha gjort Sverige lättare att regera. Löfvenregeringens skandaler och fadäser har avlöst varandra under hela hösten, men trots det är det få väljare som säger att de tänker annorlunda än de gjorde i höstas.

Decemberöverenskommelsen är till punkt och pricka det som Alliansen föreslog både den 9 december och dagen innan Löfven aviserade extra val. Den är en konkretisering av den utsträckta hand som Fredrik Reinfeldt hade i åratal. Stefan Löfven kunde ha tagit den före valet, när båda blocken hade haft lika mycket att vinna på den, men han tar den först nu när han målat in sig i ett hörn och han är den förste som tjänar något på den. Med överenskommelsen har Alliansen visat på det statsmannaskap och ansvarstagande som regeringen Löfven saknar.

Överenskommelsen är bra på flera sätt:

• Det är bra att Sverige kan regeras. Att låta Sverigedemokraterna vara vågmästare och få diktera hela politiken hade varit orimligt. Att gå samman i en jätte-regering, så att extremistpartierna blir den enda oppositionen, har prövats i andra länder med förfärliga resultat.
  
• Det blir tydligt för väljarna och därmed bra för demokratin. Sverige kommer nu att få några år med dålig politik. Sysselsättningen och tillväxten kommer att lida av rödgrön politik, det har regeringen t o m erkänt i sin egen budget. Men på valdagen 2018 kommer det att vara tydligt för väljarna vilka partiers politik det är som orsakat detta. Alliansen kommer att framstå som ett tydligt och bättre alternativ.

Men jag ser samtidigt problem med överenkommelsen:

• Stefan Löfven får carte blanche i de viktigaste omröstningarna i fyra år. Sverige har nästan alltid regerats av minoritetsregeringar, som skaffat majoritet för sina budgetar genom att söka stöd från andra partier. Det har tvingat regeringen att hålla sig någorlunda i styr. Men nu kan Löfven lägga fram hur vänsterextrema budgetar som helst, och Alliansen lovar att släppa igenom dem. Egentligen borde ju överenskommelsen - som S och MP är med i, men inte V - innebära att Löfven slipper kohandla med Vänsterpartiet, vilket borde bädda för mer sansade budgetar. Men tyvärr tänker Löfven samarbeta med Vänsterpartiet ändå. (Hur tänker den karln?!)
  
• Det största problemet är förstås att överenskommelsen bygger på att alla hedrar den, i åtta år. Men ett löfte från Stefan Löfven har ju visat sig ha lika lång hållbarhet som ett mjölkpaket. Tänk om Alliansen blir större än de rödgröna 2018, men Socialdemokraterna helt enkelt struntar i överenskommelsen - de har ju vid den tidpunkten inte längre något att vinna på den - och hindrar Alliansen från att regera?

Har FP kompromissat bort sina ideal?

På Frihetssmedjan har partikollegan Mathias Darmell varnat Folkpartiet och Jan Björklund för att kompromissa bort sina humanistiska och liberala ideal i integrations- och migrationsdebatten. Jag har tagit på mig att svara att jag inte tycker att vi har gjort det det minsta – däremot står vi inför andra problem.

Jag tycker, säkert tvärtemot Darmell, att Folkpartiet behöver hitta tillbaka till sin spetsigare integrationspolitik från 2002, som ju faktiskt har tonats ned totalt idag. Då ägde vi integrationsfrågan. Vi retade gallfeber på kultursidorna, men vi uppskattades av väljarna – inte minst utrikes födda. Det finns ingen motsättning mellan t ex språkkrav för medborgarskap (som de flesta västländer har) och en generös flyktingpolitik.

Läs hela!

Asylmottagande handlar inte om lönsamhet!

Världen är orolig, och fler asylsökande än på länge (nånsin?) behöver skydd. Kalmar kommunfullmäktige beslutade idag att avtala med Migrationsverket om att ta emot 170 nyanlända flyktingar årligen. Då Johan Persson (S) inledde debatten med att säga att vi behöver ha hit de asylsökande för att vi behöver arbetskraft och för att invandring är bra för vår tillväxt, kände jag mig nödd att gå upp i talarstolen. Anteckningar till mitt anförande följer:

Jag vill börja med yrka bifall till kommunstyrelsens förslag till beslut.

Men innan vi pratar om att få hit asylsökande för att det "skulle vara bra för vår tillväxt", måste vi se de strukturella problem vi har i Sverige och våga prata om problemen.

• Sverige har en stel arbetsmarknad med hårt reglerad arbetsrätt.
• Vi har låg lönespridning med för höga ingångslöner.
• Utbildning lönar sig inte tillräckligt.
• Att kunna språket har stor betydelse.

Totalt sett blir det väldigt svårt för bland annat utrikes födda att hävda sig och komma in på arbetsmarknaden.

Folkpartiet arbetar för att förändra detta och sänka trösklarna till arbete och självförsörjning, och jag önskar att fler partier kunde följa oss i detta. Men Sverige har en arbetsmarknad som i generationer har utformats för en mycket homogen befolkning, och det vore på tiden om Sverige kunde inse att människor är olika och har olika förutsättningar.

Trots alla dessa problem så är utrikes födda en nettointäkt för samhällsekonomin, javisst. Utrikesfödda betalar in mer skatt till välfärdssystemen än de tar ut, om än med mycket liten marginal jämfört med andra OECD-länder.

MEN! Detta är inte varför vi sluter avtal med Migrationsverket!

Vi tar inte hit dem för att det är bra för vår egen tillväxt, och det är farligt att resonera så. En människa ska aldrig reduceras till om hon är lönsam eller inte. Vi tar emot dem för att ge dem skydd. För att vi ser det som en mänsklig rättighet. Sen förväntar vi oss förstås att de arbetar och gör rätt för sig, men skyddsbehovet är överordnat allt annat.

Dumsnålt att spara på barns och ungdomars framtid

Idag har Kalmar kommunfullmäktige antagit budget för år 2015. Det blev tyvärr en rödgrön budget, men jag argumenterade för Folkpartiets budgetförslag (som börjar på sidan 104 i PDF:en) i talarstolen. Jag bifogar anteckningarna till mitt huvudanförande nedan.

Jag deltog på en barnpanel förra veckan och fick lyssna till synpunkter från elevråd i Kalmars skolor. Elever klagade på att de inte får träffa någon kurator. Kuratorn finns inte på skolan hela tiden, det finns inte resurser till det.

Kalmars skola och omsorg har fortfarande kvar ett sparbeting på tre procent sedan 2009, och nu ska en sån besparing genomföras igen de kommande tre åren. Jag ska ta exempel från en enda nämnd, barn- och ungdomsnämnden. Det föds fler barn i Kalmar, barnkullarna ökar nästa år, det leder till ökade kostnader på nästan 16 miljoner kronor. Samtidigt tar besparingen bort 8 miljoner kronor från detta. Skolan och förskolan får alltså bara resurser för varannat nytt barn!

Bertil Dahl (V) har påstått att vi från oppositionen försöker säga upp kommunens personal. Jag kan berätta att de som säger upp kommunens personal här är Vänsterpartiet, Centerpartiet och Socialdemokraterna. Konsekvensen av besparingen de kallar "stabil ekonomi" är att nämnderna måste minska sin personaltäthet. Det leder till sämre lärartäthet i förskolan, sämre lärartäthet i skolan och sämre personaltäthet i andra brukarintensiva verksamheter.

Man kan inte ta på sig skygglappar och osthyvla sig till en sund ekonomi. Man måste prioritera. Extern genomlysning av hela kommunens verksamhet behövs för att hitta effektiviseringar så att vi kan få så mycket kvalitet som möjligt för skattepengarna och undvika onödiga personalnedskärningar. Det är sunt förnuft inom välskötta organisationer att man vänder sig till externa, oberoende parter för att prestigelöst hitta effektiviseringar och få upp obekväma sanningar på bordet - men vänstermajoriteten vill inte göra detta. Man gav förre kommundirektören ett internt uppdrag att ta fram en lista på 20 miljoner i effektiviseringar. Men den listan såg aldrig dagens ljus - istället fick kommundirektören sluta med omedelbar verkan.

Om man inte har råd att skapa trygga barn och ungdomar, hur ska man då ha råd att laga dem när de blivit trasiga vuxna? Varje skattekrona som läggs på att ge barn och unga en god start i livet, sparar vi flera gånger om under resten av livet - och framför allt: vi skapar bättre levnadskvalitet och lyckligare liv.

I Folkpartiet satsar vi i vårt budgetalternativ sju miljoner kronor mer än majoriteten på barn och unga. Vi påbörjar en social investeringsfond, vi erbjuder mer tid i förskolan för de som behöver det mest. Fler speciallärare, fler utbildade Studie- och Yrkesvägledare, och en utbyggd elevhälsa så att barnen jag pratade med ska få träffa en kurator när de behöver.

Att drunka ser inte ut som på film!

Igår kväll i simhallen blev jag vittne till hur en kvinna höll på att drunkna.

Jag simmade förbi henne och hade höjt på ögonbrynen åt att hon stått och simmat vid samma punkt ett tag. Sen var hon under vattnet en stund. Vi var några stycken som samlades där misstänksamt några sekunder. Så fort vi insåg att hon faktiskt sjönk mer och mer, dök en personal ned och drog upp henne, gjorde hjärt- och lungräddning så att hon kom till medvetande igen, och ambulanspersonal kom snart och gav henne syrgas.

Det som var förrädiskt med detta, och anledningen till att jag vill dela med mig av det, var hur fridfullt själva drunknandet såg ut. Hade jag inte stannat upp och tittat noggrant hade det sett ut precis som när någon testar att hålla andan medan hen håller sig upprätt några centimeter under vattenytan. Det var inget vilt plaskande, inga rop på hjälp. Hon låg inte heller livlös, utan försökte göra små simtag med armar och trampa med benen. Antagligen knappt vid medvetande, men rörelserna var desamma som när någon helt normalt försöker hålla sig flytande i lodrätt ställning.

Drunkning ser definitivt inte ut ”som på film”, och det är bra ju fler som vet detta, så att man kan upptäcka och rädda människor från att drunkna när det verkligen händer. Läs gärna på Lemano om hur man känner igen en drunkning.

Liberal budget för skolsatsningar och långsiktigt socialt ansvar i Kalmar

Idag i Barometern så presenterar jag, tillsammans med Folkpartiets nya kommunfullmäktige-grupp, vårt liberala budgetalternativ för Kalmar kommun. Vår röda tråd är att kommunen måste tänka långsiktigt kring sitt sociala ansvar, och möta barns och ungas behov i tid. Vi avsätter rekordstora sju miljoner kronor till barn och unga i främst skolan, och vi sätter starten till en social investeringsfond, nu när de rödgröna har använt de pengar som var avsedda till detta för att fylla de ekonomiska hålen i kommunen istället:

Vi är glada att vi nu funnit en möjlighet att starta upp en social investeringsfond! Det ger oss möjligheter att göra insatser för barn- och unga utan kortsiktiga ekonomiska hänsyn. Vi investerar i människor och får både mänskliga och ekonomiska vinster tillbaka senare. De minskade kostnaderna i olika verksamheter ska sedan återföras till det förebyggande arbetet i fonden.

Läs hela!