Nej, alla saker vi gör gynnar inte SD - men vissa gör det

I en text på SvD:s kultursida har Adam Svanell gjort ett litet test på 4 frågor, där han i en raljerande ton menar att vad man än gör så har man (enligt vissa kritiker) gjort sig skyldig till att gynna Sverigedemokraterna. Det är kanske menat att vara ironiskt, men det lilla allvar som finns i botten kan jag inte lämna oemotsagt.

Jag hör till de kritiker som länge hävdat att ledarskribenter, politiker och pöblar på (främst) vänsterkanten genom sitt agerande och dåliga debatterande ger Sverigedemokraterna mer makt och fler röster än partiet någonsin hade kunnat få av egen kraft. Jag hör alltså till de som Svanell raljerar mot, men jag känner mig inte direkt träffad av ”testet”. Svanells exempel är nämligen så tillrättalagda att han helt missar de poänger han försöker göra.

FRÅGA 1 jämför nedrivningen av SD:s tunnelbanereklam med att riva ner en handskriven lapp i sitt trapphus. Det håller inte. Att riva ner en betald reklamannons är att kränka yttrandefriheten och äganderätten. Att ta ner en sannolikt olaglig affischering i ett trapphus är att försvara äganderätten. (Vems uppdrag det är att ta ned olaglig affischering i ditt trapphus får du ta upp med din hyresvärd eller BRF.) Och det blir bara riksnyhet av att du rivit ner den om du filmar det tillsammans med en pöbel och sen sprider filmen på sociala medier.

FRÅGA 2 hävdar att om ett nyhetsprogram skulle rapportera om en studie som visar odelat positiva effekter med invandring, så har man ”köpt SD:s problemformulering” att invandrare måste bevisa att de är nyttiga för att få finnas här. Men nej, så är det inte alls. Att konstatera fakta är att konstatera fakta. Det är neutralt. Det är om man försöker motivera öppen invandringspolitik med att det är bra för samhället som man köpt problemformuleringen.

Jag delar ibland länkar som visar de positiva effekterna med migration, mest för att visa att SD:s politik helt enkelt inte hänger ihop, men jag brukar understryka att jag skulle försvara fri rörlighet även om det visade sig vara dåligt för t ex statskassan, helt enkelt för att fri rörlighet är en grundläggande rättighet. Och det borde du också göra.

FRÅGA 3 säger att du gör dig skyldig till censur om du inte delar en rasitiskt vinklad artikel från en opålitlig nyhetssajt. Svanell verkar inte veta vad censur betyder. Du har aldrig någon skyldighet att sprida någon annans dynga. Det får de göra själva. Så länge du inte aktivt hindrar dem från att uttrycka sin åsikt så är det ingen censur. Problemet med att många partier (inte alla) försökt ”tiga ihjäl” SD genom åren har handlat om att man inte bemött dem sakpolitiskt. Men uppmärksamhet har man gett dem, genom att högljutt ta avstånd från dem samtidigt som man sällan gått in på sakpolitik. (Kanske för att man själv inte haft så mycket att komma med vad gäller integrationspolitik. Kanske för att inte avslöja att vänsterns egna invandringspolitik ibland faktiskt är till förväxling lik SD:s.)

Det finns ingen bättre reklam för ett parti än bli ständigt omtalat utan att få sin politik synad. Jag inser att detta blogginlägg per automatik faller i den kategorin, och beklagar det. Men det känns viktigt att bemöta Svanells dumheter här så att folk förstår att det spelar VISST roll hur man beter sig. SD får INTE ökat väljarstöd vad vi än gör. Bara när vi gör vissa riktigt korkade saker som Svanell försöker ursäkta.

Nåväl. FRÅGA 4 hävdar till sist att oavsett vilket ämne en politiker väljer i en debatt mot en Sverigedemokrat, så har man gynnat dem på något sätt. Pratar man invandringspolitik har man ”låtit SD sätta agendan”. Gör man det inte har man ”gett SD monopol på invandringsfrågan”. I båda fallen får jag väl säga: ”det beror väl på vad man säger i debatten”. Debattera olika frågor med SD precis som du skulle göra med andra partier. Påpeka rasism, främlingsfientlighet och diskriminering när den dyker upp i förslagen, men ha inte det som ditt enda argument.

Och det vore dumt att bara debattera ett partis favoritfråga varje gång du möter dem. Debattera den frågan med andra partier också. Vore det inte himla fräscht att se en spänstig debatt om invandrings- och integrationspolitik, mellan två partier som INTE är SD? (När jag själv vill debattera dessa frågor brukar jag faktiskt inte rikta udden mot Sverigedemokraterna, utan mot Socialdemokraterna och LO. Det är S/LO som har lagt grunden för många av problemen vi har idag, och det är deras politik som måste förändras för att vi ska få till någon förändring.)

Så för att sammanfatta:

• Vifta inte bort kritiken att vissa SD-kritiska handlingar snarare hjälper dem. För det gör de. Mobbning och hets mot Sverigedemokrater stärker människors sympatier för den utsatte på precis samma sätt som när det riktas mot t ex tiggare.
• Bara för att SD påpekar att Sverige har integrationsproblem så är det inte din uppgift att förneka det. (Det vore att anpassa sig efter SD.) Erkänn de problem som finns, även om ditt parti råkar ha haft skuld i det, och föreslå lösningar. Det har vi i Folkpartiet gjort sedan långt innan någon ens trodde att SD skulle komma in i riksdagen, och det fortsätter vi att göra.
• Läs på om deras politik (och ditt eget partis innan du sätter dig på höga hästar) och bemöt dem sakligt, men lägg inte mer energi på dem än 13 % riksdagsresultat berättigar. Det finns andra partier också.
• För all del, påpeka när de inte har rumsrena åsikter. Men börja inte varenda mening med ”Ni är rasister” om du inte kan förklara varför.
• För all del, lyft fram att partiet har allt annat än rumsrena rötter, som gör att man bör ifrågasätta deras motiv. Men hymla i så fall inte med att Vänsterpartiet också har vidriga rötter. V har haft kanske något årtionde längre på sig att putsa på fasaden än SD har haft. Hur upputsad tror du att SD:s fasad kommer att vara om ytterligare ett årtionde?

Höjda KLT-priser leder till färre lärare i Kalmars skolor

Ska det bli färre lärare i Kalmars skolor och förskolor, för att KLT höjde busspriserna? Det tycker inte vi i Folkpartiet, men det verkar däremot de rödgröna som styr i Kalmar tycka. De vill att de kraftigt höjda skolskjutskostnaderna (som deras kollegor i landstinget beslutat om) ska bekostas ur de pengar som vi redan har att bedriva skola för.

Detta kritiserar jag i Östran, tillsammans med mina FP-kollegor Jennie Uller och Carl-Henrik Sölvinger. I vårt budgetalternativ har vi avsatt pengar för skolskjutsarna, så att det inte ska behöva gå ut över undervisningen. Det går om man bara vill! Budgeten för 2016 beslutas på måndag.

Nu skär regeringen i skolsatsningarna

Efter åtta år med Alliansregering satsade staten mer på skolan än någonsin tidigare. Lärare fick högre lön, mer kompetensutveckling och rätt att skapa lugn och ro i klassrummet. Folk började ställa sig i kö för att få bli lärare. Men den rödgröna regeringen skär nu i satsningarna en efter en.

Detta skriver jag och mina kollegor i Barn- och ungdom om i Barometern idag. Bara den nedskärning på kärriärtjänster som regeringen gör innebär att ett 30-tal lärare i Kalmar går miste om chansen att göra lönekarriär. Vår uppmaning till regeringen är att låta Alliansens satsningar på skolan ligga kvar istället för att skära ned.

Nedskärningarna i äldreomsorgen

De kraftiga nedskärningar som det rödgröna lagt fram i Kalmar drabbar även omsorgsnämnden – en verksamhet som redan går på knäna. Det är obehagligt att höra historier om sjuksköterskor som gråter för att de inte räcker till, och det är förstås ingenting mot hur de själva och omsorgstagarna känner.

Jag har idag lämnat in denna interpellation till Johan Persson (S), och vi kommer att diskutera den på Kommunfullmäktiges möte på måndag. Välkommen att lyssna – mötet är öppet för allmänheten.

Nedskärningarna i äldreomsorgen – inte en väsentlig förändring?

Inför valet höstas lovade Socialdemokraterna i Kalmar att ”Ingen i Kalmar ska behöva oroa sig över att bli gammal. Man ska vara helt trygg med att får (sic!) den vård och omsorg som man behöver. Under nästa mandatperiod vill vi dra igång ett arbete som ska syfta till att Kalmar ska vara en av Sveriges bästa äldrekommuner.”

Fyra månader efter valet har Socialdemokraterna mycket riktigt satt igång ett arbete, men tyvärr i motsatt riktning. I budgeten som majoriteten lade fram ska Omsorgsnämnden, förutom de senaste årens nedskärningar på 30 miljoner kronor skära ned en procent på verksamheten 2015, en procent till 2016 och en procent till 2017. Så är planeringen för de första tre åren denna mandatperiod.

Nu har Omsorgsnämnden tagit fram åtgärder för att hantera det första av de tre kommande årens resursminskningar. Bland annat ska hälften av träffpunkterna för äldre stängas, bemanningen ska minskas i vård- och omsorgsboenden, och Fixartjänsten ska avskaffas.

Detta anser jag får konsekvenser. Träffpunkterna är av stor vikt för äldres psykiska hälsa, att motverka isolering och att göra att ålderdomen känns socialt meningsfull. När vårdbemanningen minskas från tre personal till två, uppger personal på Oxhagshemmet att det inte längre är möjligt att duscha patienterna. ”Fixar-Marie” gör enkla sysslor i hemmet som besparar de äldre från fallolyckor, vilket besparar samhället stora vårdkostnader och mänskligt lidande.

Omsorgen i Kalmar är redan sedan tidigare hårt ekonomiskt ansatt. Både Ledningsbolaget och Sveriges Kommuner och Landsting har i utredningar sagt att de höga kostnaderna i omsorgen beror på beslut tagna i kommunledningen - ovanför Omsorgsnämndens huvuden. Kommunfullmäktige har samtidigt förbjudit Omsorgsnämnden att ”fatta beslut om ombudgeteringar som medför väsentliga förändringar av servicenivå, berör frågor av principiell natur, eller annat av särskild vikt”. Vid Omsorgsnämndens sammanträde ansåg flera ledamöter att det var det det rörde sig om denna gång, och majoriteten är splittrad i denna fråga.

Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande frågor:

• Anser du att nedläggning av varannan träffpunkt, uteblivna duschar och avskaffande av fixartjänsten med mera inte är en väsentlig förändring av servicenivå, av principiell natur, eller av särskild vikt?
• Om inte: stödjer du att omsorgsförvaltningens besparingsförslag överlämnas till Kommunfullmäktige för beslut?

Björn Brändewall (FP)

Tankar kring det inställda extra valet

Beskedet i lördags om att extravalet är inställt lämnar mig med blandade känslor. Å ena sidan hade både jag och mina Folkpartivänner börjat tagga upp oss för en revansch. Jag såg fram emot att ställa de rödgröna till svars för alla vallöften som de svek direkt efter valnatten.

Å andra sidan hade det varit genant och i strid med grundlagens intentioner med en statsminister som drog till med nyval så fort han förlorat sin första större votering. Och inget talar för att ett extra val skulle ha gjort Sverige lättare att regera. Löfvenregeringens skandaler och fadäser har avlöst varandra under hela hösten, men trots det är det få väljare som säger att de tänker annorlunda än de gjorde i höstas.

Decemberöverenskommelsen är till punkt och pricka det som Alliansen föreslog både den 9 december och dagen innan Löfven aviserade extra val. Den är en konkretisering av den utsträckta hand som Fredrik Reinfeldt hade i åratal. Stefan Löfven kunde ha tagit den före valet, när båda blocken hade haft lika mycket att vinna på den, men han tar den först nu när han målat in sig i ett hörn och han är den förste som tjänar något på den. Med överenskommelsen har Alliansen visat på det statsmannaskap och ansvarstagande som regeringen Löfven saknar.

Överenskommelsen är bra på flera sätt:

• Det är bra att Sverige kan regeras. Att låta Sverigedemokraterna vara vågmästare och få diktera hela politiken hade varit orimligt. Att gå samman i en jätte-regering, så att extremistpartierna blir den enda oppositionen, har prövats i andra länder med förfärliga resultat.
  
• Det blir tydligt för väljarna och därmed bra för demokratin. Sverige kommer nu att få några år med dålig politik. Sysselsättningen och tillväxten kommer att lida av rödgrön politik, det har regeringen t o m erkänt i sin egen budget. Men på valdagen 2018 kommer det att vara tydligt för väljarna vilka partiers politik det är som orsakat detta. Alliansen kommer att framstå som ett tydligt och bättre alternativ.

Men jag ser samtidigt problem med överenkommelsen:

• Stefan Löfven får carte blanche i de viktigaste omröstningarna i fyra år. Sverige har nästan alltid regerats av minoritetsregeringar, som skaffat majoritet för sina budgetar genom att söka stöd från andra partier. Det har tvingat regeringen att hålla sig någorlunda i styr. Men nu kan Löfven lägga fram hur vänsterextrema budgetar som helst, och Alliansen lovar att släppa igenom dem. Egentligen borde ju överenskommelsen - som S och MP är med i, men inte V - innebära att Löfven slipper kohandla med Vänsterpartiet, vilket borde bädda för mer sansade budgetar. Men tyvärr tänker Löfven samarbeta med Vänsterpartiet ändå. (Hur tänker den karln?!)
  
• Det största problemet är förstås att överenskommelsen bygger på att alla hedrar den, i åtta år. Men ett löfte från Stefan Löfven har ju visat sig ha lika lång hållbarhet som ett mjölkpaket. Tänk om Alliansen blir större än de rödgröna 2018, men Socialdemokraterna helt enkelt struntar i överenskommelsen - de har ju vid den tidpunkten inte längre något att vinna på den - och hindrar Alliansen från att regera?

Blöjnivå från Borzoo Tavakoli

Nationaldagen till ära har Borzoo Tavakoli skrivit om sin relation till Sverige. Det börjar som en känsloladdad text om hans uppväxt i och flykt från Iran, och hur väl han togs emot i Sverige. Men sen går det över i att bli en vanlig vänsterpropaganda i syfte att byta ut alliansregeringen.

En sådan är han förstås fri att skriva, men då ska han hålla sig till sanningen. Tavakoli sprider dock mängder av seglivade vänstermyter och sjunker kraftigt i mina ögon. Tillåt mig rätta några av de värsta skitsnacken:

1. Gamlas nedkissade blöjor återanvänds inte! Blöjor vägs i såväl kommunal som privat äldreomsorg. Det är för att anpassa skydden för individen, inte för att sätta på dem blöjorna igen!
2. Ja, en fristående förskola serverade under en period för lite mat och det försvarar jag inte, det händer tyvärr även i kommunala förskolor utan att Borzoo Tavakoli beklagar sig över det. Men det berodde inte på att ägarna hade tagit ut 8 miljoner i vinst. Åren innan hade samma ägare investerat 20 miljoner kronor i verksamheten.
3. Tavakolis skolanalys präglas av en salig blandning av äpplen och päron. Ja, kommunaliseringen har utvärderats och visat sig dålig för såväl likvärdighet som kvalitet. Men nej, det fria skolvalet har också utvärderats och visat sig ge både högre effektivitet och varaktigt högre kunskapsresultat för eleverna. Skolverket kan inte definitivt konstatera någon ökad skolsegregation beroende på det fria skolvalet, däremot på en växande bostadssegregation som drabbat Sverige de senaste årtiondena (sid 17–18). Trots detta har Sverige den fjärde minst segregerade skolan inom OECD. Att som Jan Björklund peka på att PISA-testet gjordes på elever som gått i den gamla skolan är ingen lös åsikt som man kan ”välja att tro på” – det är kronologiska fakta.
4. Olof Palme (S) var en medryckande talare, men hans bidrag till det svenska skolan kan mätas i ungefär en elev i varje klass, oftast från arbetarhem, som aldrig gick ut gymnasiet, på grund av Palmes avskaffande av betygen som hade det uttryckliga syftet att undvika att skolan inriktade sig på att meddela eleverna kunskaper och färdigheter.

Om man verkligen vill sitt land väl och vill hedra det på dess nationaldag, bör man granska det sanningsenligt. Sanningen är att det har gått riktigt bra för Sverige sedan alliansen tog över 2006. Vi har fått fler i jobb, högre andel sysselsatta i varje ålderskategori, lägre skatter med mer skatteintäkter, kraftigt ökade resurser till vård, skola och omsorg, lägre statsskuld, minskad barnfattigdom, kraftigt minskad materiell fattigdom, och i stort sett stoppat den ökning av inkomstskillnader som skedde när Göran Persson (S) regerade med stöd av V och MP. I de fall där saker ändå har blivit lite sämre i finanskrisens spår så har vi ändå hållit ställningarna fenomenalt bra jämfört med övriga EU.

Detta är saker vi bör vara stolta över – inte försöka trycka på bakåtknappen och vända utvecklingen för att man vill ha lite rosenskimrande Olof Palme-nostalgi.

Vad har Stefan Löfven åstadkommit, egentligen?

Anna Dahlberg skriver om 8 faror om socialdemokraterna vinner riksdagsvalet i höst. Och det handlar inte om fördubblad krogmoms. En av sakerna hon tar upp är att partiledaren Stefan Löfven är en novis i de partipolitiska sammanhang där han vill sätta sig på landets järntron.

Jag gjorde en liknande reflexion i höstas när Stefan Löfven besökte Kalmar för att inför fotografer och en hel skola passa en fotboll fram och tillbaka med Johan Persson. Alla var hur uppspelta som helst över att få vara i hans närvaro, och jag funderade: varför, egentligen?

• Stefan Löfven har aldrig blivit invald i riksdagen. 
• Stefan Löfven har aldrig vunnit ett val, eller ens lett sitt parti genom ett.
• Stefan Löfven har inte ens vunnit en partiledarstrid – han tog på sig ledartröjan när partiet sökte med ljus och lykta efter någon som kunde åta sig uppdraget efter Håkan Juholts fiasko.
• Hittills har han inte heller visat någon större förmåga att ena sitt eget parti, med tanke på att utspel och debatter ständigt lämnar journalister med frågan: "vad vill Socialdemokraterna?"

Och nu finns det de som tycker att denne man är lämpad att hoppa direkt till det tyngsta och mest krävande politiska uppdraget vi har: Sveriges statsminister. Tillsammans med sannolikt en rekordstöddig Sjöstedt och Fridolin (adjektiv överflödiga). Nej, det skrämmer faktiskt en hel del.

Kalmars rödgröna vill inte ha mer insyn i politiken

I eftermiddag ska Kalmar kommunfullmäktige behandla min motion Mer insyn och delaktighet i #kalmarkf, där jag föreslår:

• att kommunstyrelsens sammanträden ska spelas in och läggas upp på kommunens webbplats
• att de ljudinspelningar som redan görs i kommunfullmäktige ska streamas så att man kan lyssna i realtid
• att man lanserar en s k hashtag för att uppmuntra invånare att delta i den politiska debatten

Jag tror att detta är viktigt för att bevara och utveckla medborgarnas insyn och delaktighet i det demokratiska arbetet. Men viljan finns uppenbarligen inte, då svaret på motionen är ett avslag på alla tre punkterna, inlindat i ett sedvanligt ”vi besvarar motionen med detta yttrande”-papper.

För några år sedan kunde en medborgare sticka till kommunfullmäktige direkt efter jobbet och lyssna på månadens möte, direkt på plats. Mötet började kl 17. Idag sker mötet på dagtid när de flesta medborgare jobbar, och dessutom beslutas allt fler och tyngre ärenden i kommunstyrelsen utan att gå vidare till kommunfullmäktige.

Den viktiga diskussionen blir alltjämt förflyttad bort från allmänheten. De frågor som politikerna ställer om ärendena, och de svar de får, stannar i mötesrummet.

 Svaret på motionen ägnar en stor del av texten åt att beskriva kostnaderna för att filma och direktsända mötet med video. Men det är inte vad jag har föreslagit! Att hänvisa till att man sitter fast i utredning kring de höga kostnaderna för videosändning, och därmed avfärda de betydligt lägre kostnaderna för ljudsändning, förefaller märkligt.

Att lansera en hashtag medför inget publiceringsansvar, utan är bara en uppmaning att diskutera på en samlad plats. På Agenda igårkväll kunde vi se hur SVT tillochmed gjort hashtaggen #svtagenda till en del av studiodekoren:

Att lansera en hashtag är ett sätt att göra det enklare för medborgarna att komma i kontakt med varandra, helt enkelt. Och varje medborgare är alltid ansvarig för sina egna inlägg/tweets i sociala medier. Kommunen varken kan eller förväntas kunna moderera allt som skrivs under en hashtag, som #kalmarkf. Eftersom det är känt att kommunen redan idag köper in tjänsten att bevaka vad som sägs om Kalmar på Facebook, är det underligt att kommunen inte vill få en helt gratis kanal på Twitter fixad genom att lansera #kalmarkf.

I en idealsituation skulle medborgare kunna lyssna på debatten och twittra om det som sägs i realtid. Därför är det viktigt att det finns direktsändning, så att folk kan lyssna på det samtidigt, annars går det inte att diskutera på 140 tecken.

Själva hashtaggen är egentligen det minsta problemet. Kommunen går miste om en chans att leda utvecklingen, men folk kan skapa hashtaggar helt på egen hand utan byråkrati. Jag tror faktiskt att jag ska göra det själv! Räkna med twittrande från kommunfullmäktige i eftermiddag!

Skillnaderna i höstbudgeten

I Barometern idag, tillsammans med allianskollegorna i riksdagen, skriver jag om skillnaderna mellan regeringens och socialdemokraternas budgetalternativ. Regeringens arbetslinje som gett ökade satsningar på vård-skola-omsorg ställs mot socialdemokraternas skattehöjningar för att bygga ut bidragssystemen.

Alliansen presenterade nyligen en budget med fokus på tillväxt och arbete med förstärkningar för hushållen. Ett femte jobbskatteavdrag, bättre villkor för företagande samt utbildnings- och välfärdssatsningar öppnar upp den svenska arbetsmarknaden för fler. 

I bjärt kontrast till detta har Socialdemokraterna presenterat förslag som äventyrar utgiftstaket samt lägger mer än 25 miljarder kronor i skattebördor på sysselsättningen för att bygga ut bidragssystemen.

Vi berör även Kalmar län, där Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet nu höjer landstingsskatten – för andra gången sedan valet. Det visar hur man inte ska ha blind tilltro till skattehöjningar som lösningen på alla problem. Klarade de inte ekonomin efter förra skattehöjningen, kommer de nog inte att göra det den här gången heller. En dåligt styrd organisation kommer att fortsätta att gå med underskott, oavsett hur mycket av andra människors pengar de roffar åt sig.

Läs hela!

Parkeringsproblemen medvetet resultat av den rödgröna politiken

Östran skriver om att parkeringsproblemen vid simhallen och sporthallen är akuta.

– Vi är fullt medvetna om det, och ska ha ett förslag till lösning inom en månad, säger Mattias Adolfson (S), ordförande i samhällsbyggnadsnämnden.

Parkeringsproblemen har inte kommit som en blixt från klar himmel, direkt. Vi i FP, M, C, KD varnade för detta redan när planprogrammet antogs för två år sedan, och ville att man skulle planera för parkeringen redan från början. S, V och MP röstade ner förslaget. Nu får vi lappa i efterhand istället, och med mindre handlingsutrymme.

Här kan du lyssna på debatten kring parkeringarna från i mars 2010. (Ärende 4)

Björn A-Ö: Jämställdhet och Konkurrens

Från den dag vi föds så behandlas män och kvinnor (och de som är både och eller varken eller) olika, och det är för det mesta kvinnorna som drar det kortaste strået. Det är inte OK. Vi föses in i olika roller som begränsar vår utveckling som individer.

Individens frihet är utgångspunkten för en liberal, så att se detta hämmande mönster och vilja bryta det är för mig en självklarhet.

Man kan göra hur många saker som helst för att förbättra jämställdheten och ändå bara skrapa på ytan. Vi måste stoppa vänsterns destruktiva kvotering, försvara RUT-avdraget, säga nej till ett omöjligt kvinnoideal och på olika sätt utmana könsroller. I höstas var jag med och tog fram en jämställdhetsplattform för Folkpartiet liberalerna i Kalmar län. Där föreslår vi bland annat:

• Jämställdhetsplaner, som inte bara blir hyllvärmare, redan i förskolan eller ännu tidigare.
• Vård ska erbjudas till kvinnor och män på lika villkor. (Så sker inte idag.)
• Mer flexibel arbetstid för den som är anställd av kommun eller landsting.
• Familjecentraler där även pappan får vara delaktiga under graviditet, födsel och ett barns uppväxt.
• Fler och billigare mammografiundersökningar.
• Rättvis fördelning av bidrag till föreningslivet mellan traditionella ”pojk”- och ”flick”-verksamheter.
• Bättre stöd till de som vårdar anhöriga i hemmet - en ansvar som oftast kvinnor får axla.
• Satsning i skolan på att utveckla entreprenörskap.
• Stöd till både mansjourer och kvinnojourer.
  

Men jag ska ägna särskild uppmärksamhet åt det som jag tror är den allra viktigaste åtgärden för att på lång sikt ge kvinnor mer makt över sina liv, nämligen genom att ge dem mer makt i yrkeslivet:

Öppna upp den offentliga sektorn för konkurrens.

De yrken som domineras av kvinnor ligger inom vård, skola och omsorg – med andra ord områden där vänsterpolitiker vill ha ensamrätt på att vara arbetsgivare. Många kvinnor har lägre lön än män, just för att löneutvecklingen i den offentliga sektorn är sämre än i den privata sektorn.

Detta tror jag inte är en slump. Om du inte har någon annan arbetsgivare som du kan byta till, har du som anställd en sämre förhandlingsposition när löner och arbetsvillkor ska förhandlas. Det blir inte bättre om facket, som du betalat för att förhandla åt dig, använder dina pengar till att öppet visa sin lojalitet för den politiska vänster (och ingen annan) som du försöker förhandla mot.

Lösningen på denna röda sörja heter valfrihet och konkurrensutsättning. Privata vårdcentraler, apotek, vårdkooperativ, friskolor. Där sköterskorna eller lärarna kan få vara sina egna chefer, lösa problemen på det sätt som de finner bäst, men som de kanske aldrig fick frihet till när de lydde under en detaljreglerad jätteorganisation med politiker i toppen.

I den liberalt styrda kommunen eller landstinget finns politikerna fortfarande med på ett hörn som arbetsgivare. Men den stora skillnaden här är att vi har tillåtit alternativen att etablera sig, att tävla om att ge den bästa vården, omsorgen eller utbildningen. De som stannar kvar hos den offentliga huvudmannen är de som själva har valt det för att de gillar det. Inte för att de inte haft något annat val, utan för att vi har förtjänat förtroendet.

Liberala arbetsgivare vågar alltså bli jämförda med andra. Det gör inte de rödgröna. När de rödgröna ropar ”vinst, så fult!” eller ljuger ihop ”nu får bara de rika utbildning!” så är de i själva verket bara rädda att förlora ensamrätten att vara arbetsgivare – att folk ska få se att det går att lösa saker mycket bättre än politikerna själva gjort det.

Men själv ser jag fram emot det. Våra största framgångar i välfärden ligger framför oss. Det är inte jag som kommer att komma med de revolutionerande lösningarna. Men bland tusen läkare och vårdbiträden, som startar egna praktiker och tillåts växa, bland dessa kommer de nya idéerna att kläckas som för samhället in i framtiden.

Björn A-Ö: Grön skatteväxling

Jag vill, till skillnad från till exempel Miljöpartiet, ha grön skatteväxling.

Grön skatteväxling bygger på två bra principer:

• Sänk skatten på miljövänliga saker. (Sänkt skatt är ju alltid trevligt.)
• Höj skatten på miljöfarliga saker så att miljöförstöringen minskar.

Den springande punkten är det där sista – så att miljöförstöringen minskar. Om allting bara är rättvist prissatt, så löser den fria marknaden resten. Om det blir dyrt att smutsa ned, så blir det lönsammare att hitta nya, rena lösningar som är bättre för alla.

Det här är ett av de få tillfällen då politiken måste hjälpa marknaden på traven, eftersom det är svårt (förbannat svårt!) att rättvist sätta en prislapp på varje viss miljöpåverkan. Men ju närmare man kommer den rätta prislappen, desto snabbare löser marknaden (människorna) problemen. Att internalisera de externa kostnaderna, som detta kallas på fikonspråk, är liberal baskost.

Miljöpartiet däremot, pratar gärna om grön skatteväxling. Men när det kommer till kritan förespråkar de istället röd skattehöjning. I de rödgrönas budget höjer de miljöskatterna, men inte med beräkningen att det ska minska miljöförstöringen. Nej, de räknar kallt med att vi kommer att spy ut lika mycket gifter och föroreningar som innan. Vi kommer bara att betala mer för det.

Bensinskatten är ett exempel. När den blir högre så minskar folk på bilåkandet, för det blir för dyrt. Men när skatten nått en viss nivå, så kan inte folk kompensera längre. Många som bor t ex i glesbygden i Kalmar län måste ha bilen för att klara sig. Så de biter ihop och pröjsar. Då blir skattehöjningen bara ett sätt för politikerna att håva in mer pengar, medan folket blir fattigare. Den cyniska hållningen har Maria Wetterstrand, Mona Sahlin och Lars Ohly intagit.

Läs gärna mer om Folkpartiets syn på grön skatteväxling.

Björn A-Ö: FRA-lagen (eller "dagen då jag insåg att jag behövdes i riksdagen")

I valet 2006 ville jag inte kandidera till riksdagen. Jag tyckte att mitt parti hade tillräckligt kloka män och kvinnor där redan som kunde fatta kloka beslut.

Sedan kom FRA-omröstningen.

Jag minns fortfarande den mardrömslika känslan av overklighet som blev allt starkare framåt lunchtid den 18 juni 2008, då voteringen i riksdagen skulle hållas. Veckorna innan hade jag fått med mig FP-länsförbundets ordföranden på en debattartikel som kritiserade lagen. Jag hade även sett till att Folkpartiet liberalerna i Kalmar län gjort ett gemensamt upprop till riksdagsgruppen att inte rösta ja till lagen. Andra länsförbund, som representerande mer än hälften av hela FP-Sverige, hade gjort liknande upprop. Inte ett enda länsförbund hade tagit FRA-lagen i försvar.

Men det spelade ingen roll. Ändå blev det allt tydligare att lagen höll på att klubbas igenom ändå. ”Nu förlorar borgerligheten sin själ”, tänkte jag, när allianspolitikerna struntade i sina partiprogram, spelade Socialdemokraterna rakt i händerna och införde deras FRA-lag åt dem, medan Mona Sahlin (S) kunde ”oppositionera” framför media och låtsas vara emot massövervakningen.

(Senare, när tevekamerorna hade stängts av och nytt beslut skulle tas 2009, skulle Socialdemokraterna och Vänsterpartiet komma att visa sina sanna färger, då de reserverade sig mot beslutet, men inte för att de ville få stopp på övervakningen, utan för att de ville att fler organisationer skulle få utnyttja FRA:s spaning.)

Jag ska inte gå in på vad FRA-lagen handlar om, för om du läser det här så är du sannolikt redan insatt i frågan. Men det var i alla fall här som jag insåg att såna som jag behövs i riksdagen. Det behövs folk som inte ser politiken som en karriär eller försörjning, utan som kan fatta beslut efter sin egen övertygelse, oavsett hur hårt regeringspiskorna må vina. Som alltid är redo att ta det där beslutet som ödelägger ens framtid som politiker (men som är RÄTT beslut) och sen gå hem till sitt vanliga jobb igen.

Därför vill jag bli en självständig riksdagsledamot, vald av folket istället för av partiet, och därför springer jag nu omkring i länet och ber människor om förtroendet att kryssa mig. 

Avslutningsvis så ska jag bara samanfatta vad jag har gjort för att göra motstånd mot FRA-lagen:

• Deltog redan 2007 i Liberala ungdomsförbundets kampanj mot övervakning.
• Kritiserade FRA-lagen i Folkpartiets samråd om integritetsfrågor 2008, och tipsade alla möjliga vänner utanför partiet om detta samråd.
• Fick med mig länets FP-höjdare på en debattartikel om att stoppa FRA-lagen, i flera av länets största lokaltidningar.
• Fick med mig länsförbundet på ett upprop om detsamma.
• Ställde flera riksdagsledamöter till svars i ett FRA-chatt.
  
• På en demonstration efter omröstningen höll jag ett uttömmande tal (som jag fortfarande är rätt nöjd med).
  
• Fixade in Camilla Lindberg (FP) (den enda riksdagsledamoten i alliansen som röstade nej till FRA) på Kalmar läns FP-valsedel, så att de som bara kan tänka sig att rösta på just henne i höst ska få chansen. (Om det inte duger med mig, förstås. ;)
  
• Var även med på att bjuda in Camilla på en integritetsdebatt-kväll, som Folkpartiet i Kalmar anordnade i våras och som jag var moderator på.

Det är vad jag kan komma ihåg på rak arm iaf.

Hur mycket sänks din lön om de rödgröna vinner?

Ung Allians lanserar idag webbplatsen Ungdomsskatt.se. Där kan du som är under 26 år se hur mycket din lön sänks (eller hur stor risk det är att du förlorar jobbet) om de rödgröna vinner valet och fördubblar arbetsgivaravgiften för unga.

Läs mer på Maktkamp24 och SvD.

Ohlys tal kostade över 100 miljarder!

Inte helt oväntat så bestod Lars Ohlys (V) tal av ett regn av ofinansierade vallöften. Allt åt alla, men nästan inget om hur det ska finansieras. All kollektivtrafik ska inte bara vara gratis, utan även gå med tätare turer. Alla ska ha rätt till heltid och större arbetstrygghet (vilket snarare är ett recept på arbetslöshet), ALLA hinder för funktionshindrade ska undanröjas. Det sista är iofs behjärtansvärt, och vi ska ständigt sträva efter att göra samhället tillgängligare, men 100 % tillgänglighet för alla, jämt, skulle helt enkelt kräva att hela planeten byggdes om från grunden och att det mesta av naturen togs bort. Därför är det så svårt att ta Vänsterpartiet på allvar, och det märktes att Ohlys (kanske) framtida regeringskamrat Thomas Östros (S) skruvade på sig när miljarderna rullade.

Mycket riktigt, när FORES ideologiska eftersnack skulle uppskatta kostnaderna för vänsterpartiets polititik så slutade nationalekonomerna helt enkelt att räkna efter att ha passerat 100 miljarder kr. Det var ingen idé att försöka täcka in allt. Däremot, eftersom Ohlys tal inte bestod av så mycket fakta utan mest önskelistor, så var det för ovanlighetens skull mestadles sant.

På den ideologiska kartan, inte helt olika political compass, så klassades Ohlys tal som klart konservativt och långt till vänster.

Skamlöst lurendrejeri från Maria Wetterstrand

Det här var magstarkt, även för att komma ifrån vänsterexperimentet. Miljöparti-språkröret Maria Wetterstrand marknadsför de rödgrönas budgetalternativ så här:

Enligt riksdagens utredningstjänsts beräkningar får 90 procent av befolkningen mer pengar i plånboken med det rödgröna budgetförslaget.

Från de rödgrönas budget.

Det var bara det att när de tog fram dessa beräkningar så hade de rödgröna instruerat riksdagens utredningstjänst att inte räkna in skattehöjningarna som Wetterstrand, Sahlin och Ohly vill införa för alla dessa människor. Då hade väl inte resultatet blivit lika bildskönt!

Hur oärlig får man bli?!

Andreas Bergh och Henrik Jordahl har granskat siffertrixandet och konstaterar:

• Plus och minus går inte ihop - varje krona som de tar ifrån den rikaste tiondelen av befolkningen, förvandlas på något magiskt till 4:50 kr som de delar ut till resten av befolkningen. Totalt saknas över nio miljarder kronor!
  
  
• De rödgröna har nämligen inte tagit med skattehöjningarna som de tänker använda för att finansiera julklapparna.
  
  
• De jämför INTE alliansregeringen med de rödgröna, utan åren 2010 med 2011. Flera av de positiva förändringarna 2011 är därmed tack vare de skattesänkningar som alliansen beslutat om, som kommer att träda i kraft då.
  

De rödgröna försöker vinna valet genom att vilseleda folk. Det går inte att beskriva det på något annat sätt. Notan får vi inte se förrän efter valet. Skenheligt motsätter de sig skällsordet tobleronepolitik. Men de gör verkligen allt för att förtjäna kritiken.

Såna här politiker förtjänar inte våra röster.

KF-bloggande 5: kommunen säger emot sig själv om GMO

Ett medborgarförlag ville att Kalmar förbjuder GMO-odling och GMO på det hela taget. Genetiskt Modifierade Organismer alltså, eller "manipulerade", som vänstern kallar det för att det låter läskigare då. Det var ett fräscht inslag att medborgaren ifråga var där och fick hålla ett inledningsanförande. Och det är viktigt att ta människors oro på allvar. Men kommunalråden Bertil Dahls (V) och Jonas Löhnns (MP) m fl förslag till svar på (som gick igenom) var så verklighetsfrånvänt att det stod i en klass för sig.

Det började med saklig information från tjänstemän på Samhällsbyggnadskontoret, som hade studerat juridiken. De första beslutspunkterna säger tydligt att GMO-lagstiftningen inte tillåter nationella förbud och att "Kalmar kommun kan inte förbjuda odling av GMO-grödor", och att tjänstemän och myndigheter redan utför tillsyn på odlingar.

Men sen avslutas det med en punkt som är uppenbart beställd av de rödgröna kommunalråden, som går rakt emot allt det tidigare. Plötsligt ska Kalmar kommun VISST förbjuda GMO-odling (eller "reglera arrendeavtalen så att GMO ej används", som de så fint formulerar det).

Sen gick de ÄNNU längre, och uttalade en inriktning att göra Kalmar till en helt GMO-fri zon. Inga livsmedel som i något skede innehållit GMO får passera kommungränsen, alltså. Bondgårdarna kan nog lika gärna lägga ner eftersom deras djurfoder plötsligt blev förbjudet. Och säg adjö till ost som livsmedel, eftersom i princip all ostlöpe nuförtiden produceras av genmodifierade bakterier.

Det fånigaste av allt är att det är helt irrelevant om en gröda tagits fram genom genteknik eller genom slumpmässiga mutationer (s k "naturligt"). Det viktiga är att man testar den innan den börjar användas, och vi har aldrig i världshistorien testat våra livsmedel så hårt som idag. Jag tycker inte att debatten från de rödgröna präglades av kunska, utan av en vidskeplig rädsla för det okända.

Jag levererade en liten hyllning till världens bäste man, agronomen och genetikern Norman Borlaug, som tyvärr avled i fjol efter att ha rest runt i fattiga länder och tagit fram grödor som räddat minst en miljard - just det, en miljard - människor från svältdöden.

Men inget av detta bet alltså. Vi har en vänstermajoritet som struntar i juridiken och verkligheten och moraliserar utifrån vidskeplighet. Det är rätt oroande.

---

Uppdatering: Även Waldemar Ingdahl skriver om den irrationella rädslan, och Peter Högberg (S) tycks ha gjort det till sin hobby att raljera utan sakargument varje gång jag skriver om mat.

De rödgröna försinkar FP-förslag för att själva ta åt sig äran

Oppositionsrådet Inger Hilmansson (FP) beskriver hur de rödgröna vänsterpartierna i Kalmar satt i system att bryta mot kommunallagen, för att slippa lyfta upp goda förslag från andra partier, särskilt från oss i Folkpartiet Liberalerna. De säger nej till våra förslag, men föreslår sedan samma sak själva, för att ta åt sig äran. De borde skämmas!

De försöker inte ens dölja sitt falskspel. När kommunstyrelsens arbetssutskott har möte imorgon, vill de säga nej till Folkpartiets förslag att se över busslinjerna så att det ska bli lättare att åka till Hansa city. Ett svar som vi har fått vänta på i TVÅ ÅR.

Men på SAMMA MÖTE så säger de ja till ett eget förslag, som handlar just om att se över busslinjerna så att det ska bli lättare att åka till Hansa city. Det ”kom de på” förra veckan. Skillnaden är att de inte vill vänta två år när det handlar om deras eget förslag, utan det ska minsann ”snabbutredas”.

Det är väl bra att ett klokt beslut äntligen tas, men ska alla kloka förändringar behöva dröja två år extra? Är det att sätta Kalmarbornas behov i centrum? Låter mer som personlig fåfänga, tycker jag.

Är det verkligen så viktigt vilket partinamn det står på förslaget som går igenom? Med Folkpartiet vid rodret så hade vi fixat det här för länge sedan.

Rödgröna av avund

Ungefär en fjärdedel av de som utnyttjar RUT-avdraget är låginkomsttagare, den största köpargruppen är barnfamiljer med medelinkomst. Men ”den fria televisionens” SVT Agenda har försökt trolla med siffrorna och definitionerna så att det ska låta som att nästan inga låginkomsttagare utnyttjar det.

Vänstern jublar över att ha fått lite fler missvisande siffror som de kan grumla upp debatten med. Men de tänker nog inte säga högt de ”höginkomsttagare” som de solidariskt spottar på nu innefattar vanliga lärare och sjuksköterskor!

Själv undrar jag varför det spelar så stor roll vad de som utnyttjar avdraget har i inkomst. Är hatet mot den rike viktigare än medkänslan för den fattige? RUT-avdraget är ju en reform som enligt beräkningarna betalar sig själv och mer därtill. Det ger mer pengar till välfärden för de allra mest utsatta. Och det finns människor i andra änden också - de som utför tjänsterna. Där har många gått från arbetslöshet eller svartarbete till trygg, pensionsgrundande inkomst och möjlighet att organisera sig fackligt.

Har vänstern ingen som helst respekt för den livskvalitet och självkänsla detta ger till köparna respektive säljarna? Är det för att båda grupperna får större frihet – minskat beroende av politiker – som de ska bekämpas?

Ska vi avskaffa en reform som gynnat alla, bara för att även Joakim von Anka råkar ha fått ut något av den? Ja, om den rödgröna ”Ohlyansen” får bestämma efter valet. Snacka om missunsamhet. Avundsjukan har ett ansikte, och det är inte bara grönt – det är rödgrönt.

I Folkpartiet liberalerna vill vi utveckla, inte avveckla RUT-avdraget. Vi vill göra det ännu lättare för barnfamiljer och pensionärer att utnyttja avdraget. Den utvecklingen vill jag vara en del av!

---

Fler som föredrar frihet och livskvalitet istället för falsk matematik: Merit Wager, Nicklas Carlsson, Hanna Lager, Anna Lundberg, Carl B Hamilton, Seved Monke, Sebastian Hallén, Stefan Mårtensson, Hans Åberg och Rasmus Jonlund.

Efter Lissabonfördraget: EU börjar försvara integriteten

I ett politiskt klimat som präglats av kompakt storebrors-mörker har vi på sistone sett några integritetsvänliga ljusglimtar. Det är en välbehövlig omväxling!

Europaparlamentet ger kommissionen och ministerrådet en knäpp på nosen – den andra på kort tid – vad gäller att lämna ut flygpassagerares uppgifter till USA och Australien. Ett protestupprop från den liberala gruppen får gehör från de flesta partigrupperna. SvD skriver:

I och med Lissabonfördraget flyttar nu Europaparlamentet fram sina positioner. I februari röstade parlamentet ner det så kallade Swift-avtalet med USA – ett avtal som tidigare gett amerikanska myndigheter tillgång till uppgifter om banktransaktioner.

(...)

Nu har dessutom ytterligare en stridsfråga dykt upp. I dag har myndigheter i USA och Australien tillgång till uppgifter om flygpassagerare som flyger från EU till länderna. I dessa så kallade PNR-uppgifter – där PNR står för Passenger Name Records – ingår allt från var passageraren köpt sin biljett till hur biljetten betalades.

(...)

Med Lissabonfördraget har Europaparlamentet nu fått i uppdrag och godkänna eller förkasta det redan befintliga avtalet – och nu ser motståndarna sin chans.

Det var väl en himla tur att Miljöpartiet och Vänsterpartiet förlorade kampen om Lissabonfördraget. Utan det så hade det folkvalda parlamentet inte haft denna makt.

Dessutom har datalagringsdirektivet, lagen som Thomas Bodström (S) kilade till Bryssel med när han inte fick igenom den i Sverige, förklarats strida mot Tysklands konsitution.

Men vad kommer att hända i Sverige? Miljöpartiet och Vänsterpartiet tycks byta åsikt i frågan varenda dag. Det ser ut som att de kommer att ge upp frågan för att få regera tillsammans med Socialdemokraterna.

Är Sverige tvunget att säga ja till datalagringsdirektivet, om våra grundlagar inte är lika bra som Tysklands? Här ser vi hur mycket tryggare det hade varit om Folkpartiets krav på författningsdomstol hade varit verklighet!

Uppdatering: superduktige riksdagskandidat-kollegan Mathias Sundin (FP) konstaterar kallt att om han blir invald kommer han inte att rösta för datalagringsdirektivet, oavsett vilket block som styr. Och det är ett löfte som jag bara kan instämma i!

(Det mesta via HAX. Läs även Mathias Sundin, Annika Beijbom, Mark Klamberg, Emma Opassande och Liberati.)