FRA-debatten: en mardröm

Idag har FRA-lagen debatterats i Sveriges riksdag. Det har varit en mardrömslik dag där det varit svårt att tänka på annat.

• Att så grundläggande mänskliga fri- och rättigheter legat på offeraltaret inför så vaga löften om terroristbekämpning.
• Att enskilda inom allianspartiernas ledningar varit så urbota dumma att de försökt driva igenom ett ruttet (s)-förslag, medan de låtit sossarna själva vända på klacken, leka martyrer och gråta krokodiltårar över den personliga integriteten som de bryr sig sååå mycket om.
• Att dessa ledaregestalter har kunnat ha ett inflytande (”partipiskor”) över riksdagsledamöterna, som normalt hade varit för vettiga för att vilja klubba igenom en så här hemsk lag.
• Att detta för vanligt folk har skapat illusionen av att det rör sig om en vänster-höger-fråga, när i själva verket minst ett vänsterparti älskar FRA-lagen medan minst två allianspartier hatar den (om jag får generalisera lite).
  

Det är en dag som har visat vilka rejäla problem Sveriges demokratiska system lider av. Vissa av problemen skulle väl bli avhjälpta om vi fick gehör för grundlagsutredningen som m-fp-c-kd-mp nyligen ställde sig bakom. Men sossarna kommer att motarbeta varenda grundlagsändring som flyttar makten från dem själva till folket.

Men tillbaka till FRA. Just nu lutar det åt en återremiss. Hoppas det blir en rejäl sådan, för det räcker inte med ”guldpapper runt bajskorven”, som någon uttryckte det.

Många kommer nog nu att sätta allt ljus på centerpartisterna Fredrick Federley och Annie Johansson som gråtande respektive uppstudsigt föreslagit återremissen. Men personligen tycker jag att dagens modigaste riksdagsledamot varit moderaten Karl Sigfrid, som var den allra första att ”bryta isen” och deklarera att han tänkte gå emot partilinjen och rösta Nej. I ett toppstyrt parti som Moderaterna, av alla partier!

Sen var det förstås en oväntad, men glad, överraskning att Folkpartiets tydligaste Nej-röst kom ifrån Cecilia Wikström.

Imorgon bitti röstar de. Vi får se hur det går.