PISA lyfter, right on schedule!

Nu ser vi de första effekterna av Liberalernas och den tidigare Alliansregeringens skolreformer. Vi lär få se ännu mer 2019 och 2022. (Så länge Fridolin inte ändrar kursen.)

Dagens presentation av PISA-undersökningen visar på ett stort trendbrott för Sverige. Från att ha haft en skola i fritt fall, går nu kunskapskurvorna kraftigt uppåt och hamnar i flera fall över OECD-snittet. I många fall ser vi att lågpresterande elever lyfter extra mycket. Även TIMMS-undersökningen förra veckan visade att svenska elever äntligen lyfter.

Jag är så glad för alla elevers och lärares skull! Äntligen får vi bekräftelse på att vi är på rätt väg!

Lite skönt är det också att äntligen få upprättelse. För skolresultat tar verkligen tid att ändra på. Detta är den första gången som PISA mäter kunskaperna hos elever som gått i ”Björklunds skola”. Bottenresultaten som chockade Sverige för tre år sedan gjordes på den allra sista elevkullen som hade gått hela sin skolgång i den så kallade ”flumskolan”. Diverse oseriösa politiker försökte då skylla allt på dåvarande utbildningsminister Jan Björklund, fastän var och en som var insatt i frågan visste att de här eleverna omöjligen kunde ha fått ta del av de stora reformerna under sin skoltid. Redan då var jag tydlig med att en vändning tidigast kunde komma i nästa mätning.

Nu ser vi till slut att de liberala reformerna var rätt. Eleverna som gjort de här PISA-proven har fått gå år 6–9 enligt den nya läroplanen, med tydligare kursplaner och mer lärarledd undervisning. Detta är även den första årskullen som har fått tydligare och tidigare betyg.

Samtidigt vet vi att det är de första skolåren som är de mest avgörande, och dagens resultatvisar bara vad reformerna har gjort för elever i de sista åren. I nästa PISA-mätning 2019 kommer vi att få se elever som gått 7 år av 9 i den nya grundskolan, år 3–9, och då bör resultaten bli ännu bättre. Då kommer även de nya lärarna – de som gått den nya lärarutbildningen som vi sjösatte – att ha funnits ute i klassrummen i flera år. Bra, välutbildade lärare är avgörande för att lyfta eleverna!


Årets PISA-mätning visar även på fortsatta utmaningar för Sverige, inte minst hur vi ska hantera likvärdigheten när allt fler elever är nyanlända och socioekonomiskt utsatta. Det kommer vi att få analysera djupare de kommande månaderna. Mycket tyder på att vi behöver fortfarande förstatliga skolan och satsa extra mycket på lärare i utanförskapsområden.

Nu skär regeringen i skolsatsningarna

Efter åtta år med Alliansregering satsade staten mer på skolan än någonsin tidigare. Lärare fick högre lön, mer kompetensutveckling och rätt att skapa lugn och ro i klassrummet. Folk började ställa sig i kö för att få bli lärare. Men den rödgröna regeringen skär nu i satsningarna en efter en.

Detta skriver jag och mina kollegor i Barn- och ungdom om i Barometern idag. Bara den nedskärning på kärriärtjänster som regeringen gör innebär att ett 30-tal lärare i Kalmar går miste om chansen att göra lönekarriär. Vår uppmaning till regeringen är att låta Alliansens satsningar på skolan ligga kvar istället för att skära ned.

"Fosterland" kan lära oss bekämpa rasismen från rötterna

Bild: SVT

Jag såg ikväll första delen av dokumentären/reportaget Fosterland, där Fredrik Önnevall reser i olika länder för att träffa personer som själva kallar sig nationalister. Att bättre förstå hur människor tänker, som väljer att ansluta sig till partier med nazistiska rötter, tror jag är viktigt för att kunna bekämpa främlingsfientligheten.

Önnevall träffar dottern till grekiska Gyllene Grynings grundare, som efter faderns fängslande har blivit en framtädande person i partiet. Hon säger att det är OK att han kallar henne rasist. Trots att hon säger att hon valt partiengagemanget snarare än ärvt det, så tog hon avstånd från Gyllene Gryning i tonåren. Hon umgicks mer med anarkister och kommunister. Men hon stöttes hon bort därifrån pga vem hennes far var. Ironiskt nog var det alltså vänsterkantens utfrysning och ovilja att se bortom hennes genetiska ursprung som drev henne till Gyllene Gryning.

Det är förstås hennes egen version av saken. Men det skulle inte förvåna mig det minsta om den är sann. Även i Sverige har vi ju problem med att människor och politiker, framförallt på vänsterkanten, försöker bemöta intolerans med ännu mer intolerans. De lägger enorm energi på att ta avstånd från (eller rentav försöka tysta) främlingsfientliga, men inte på att bemöta dem i sak. Detta tror jag folk uppfattar som populism och handfallenhet (särskilt när de rödas egna invandringspolitik stundom är till förväxling lik hatobjektens) och det är en utveckling som jag har varnat bl a Socialdemokraterna för sedan åtminstone 2006. Det har nog drivit många människor till SD genom åren.

* * *

SD, ja. Fredrik Önnevall träffar även en kvinna som kandiderar till kommunfullmäktige för Sverigedemokraterna, om än långt ner på listan. Hon får väl ses nästan mer som en sympatisör än en politiker. Hon beskriver en oro över vart samhället är på väg, men denna oro tycks vara grundad på så mycket okunskap.

Man kanske kan dra på smilbanden åt att hon tror att pesten kom ”med ett syfte”, att vi alltså skulle ha varit för många människor i Europa på 1300-talet. (Vi var kanske en femtedel så många människor som idag, innan pesten minskade folkmängden med 1/3.)

Men mer nutida problem hon ser är att invandrarkvinnor enligt henne föder hur många barn som helst, att Sverige ”inte har plats” och att vi inte har råd med invandring. Alla dessa tre åsikter är felaktiga.

• Antalet nyfödda slutade växa för 20 år sedan. Med utbildning och familjeplanering, och bistånd (som vi kan tacka migrationen för snarare än statsbudgeten) har barnadödligheten i tredje världen minskat kraftigt, och då behöver inte kvinnorna föda mer än knappt 2,5 barn var. Men det gemene fördomen bland svenskar är att de föder mer än det dubbla.

• Sverige har plats. Vi är ett av världens mest glest befolkade länder. Det är snarare ett problem för vår glesbygd att vi inte bor tillräckligt många på samma plats för att uppnå optimal infrastruktur och tillgång till samhällsfunktioner. (Två besläktade problem här är urbaniseringen och reglerna som hindrar utrikes födda från att få jobb, defintivt. Men plats har vi.)

• Sverige har råd. Vi är ett rikt land som har klarat oss igenom den ekonomiska krisen bäst av alla i EU – samtidigt som vi har tagit emot flest asylsökande per capita. Vi har det senaste årtiondet fått mer resurser till välfärden och infrastrukturen, fler i arbete, sänkt statsskuld, nästan halverad absolut fattigdom, minskade inkomstskillnader mellan kvinnor och män, och en stabil finanspolitik som hela världen avundats oss för.* (Och en liten parentes är att även utrikes födda är en nettointäkt för ekonomin.) Till stor del har vi ett lyckat alliansregerande att tacka för denna utveckling. Men kunskapen om detta hos folket är låg, inte minst då de rödgröna samt deras intresseorganisationer lagt enorma resurser på att svartmåla Sveriges utveckling.

* * *

Jag avundas inte Önnevalls utmaning i att göra de här reportagen. Att få fram en nyanserad men samtidigt inte okritisk bild när man möter människor med så olika uppfattningar. Jag hoppas att folk kan dra lärdomar när de ser hur folk hamnar i, eller känner sig drivna till, främlingsfientliga partier. Och att man använder denna kunskap för att vända på utvecklingen.

• Bemöt inte hat med hat. Det är provocerande att möta riktigt extrema åsikter om människovärde, men utfrysningstaktiken funkade inte för tio år sedan, och den funkar ännu mindre idag. Politiker behöver bemöta främlingfientligas kritik med sakargument och sakpolitik. Och i de fall där man själv saknar något sådant så får man skaffa det!

• Sprid kunskap – inte myter. Nöj dig inte med ett lyssna på bra retorik utan substans – oavsett politisk färg. Ta reda på vad som faktiskt gäller om utvecklingen i Sverige och världen, och fyll igen kunskapsluckorna hos de som baserar sin främlingsfientlighet på dessa fördomar. Då blir både de och du bättre på att genomskåda svartmålning, oavsett om den kommer ifrån Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna eller någon annan.

---

*) Om du vill ha källor till alla mina påståenden om allianssveriges förträfflighet så har jag ett antal länkar här.

Tankar kring det inställda extra valet

Beskedet i lördags om att extravalet är inställt lämnar mig med blandade känslor. Å ena sidan hade både jag och mina Folkpartivänner börjat tagga upp oss för en revansch. Jag såg fram emot att ställa de rödgröna till svars för alla vallöften som de svek direkt efter valnatten.

Å andra sidan hade det varit genant och i strid med grundlagens intentioner med en statsminister som drog till med nyval så fort han förlorat sin första större votering. Och inget talar för att ett extra val skulle ha gjort Sverige lättare att regera. Löfvenregeringens skandaler och fadäser har avlöst varandra under hela hösten, men trots det är det få väljare som säger att de tänker annorlunda än de gjorde i höstas.

Decemberöverenskommelsen är till punkt och pricka det som Alliansen föreslog både den 9 december och dagen innan Löfven aviserade extra val. Den är en konkretisering av den utsträckta hand som Fredrik Reinfeldt hade i åratal. Stefan Löfven kunde ha tagit den före valet, när båda blocken hade haft lika mycket att vinna på den, men han tar den först nu när han målat in sig i ett hörn och han är den förste som tjänar något på den. Med överenskommelsen har Alliansen visat på det statsmannaskap och ansvarstagande som regeringen Löfven saknar.

Överenskommelsen är bra på flera sätt:

• Det är bra att Sverige kan regeras. Att låta Sverigedemokraterna vara vågmästare och få diktera hela politiken hade varit orimligt. Att gå samman i en jätte-regering, så att extremistpartierna blir den enda oppositionen, har prövats i andra länder med förfärliga resultat.
  
• Det blir tydligt för väljarna och därmed bra för demokratin. Sverige kommer nu att få några år med dålig politik. Sysselsättningen och tillväxten kommer att lida av rödgrön politik, det har regeringen t o m erkänt i sin egen budget. Men på valdagen 2018 kommer det att vara tydligt för väljarna vilka partiers politik det är som orsakat detta. Alliansen kommer att framstå som ett tydligt och bättre alternativ.

Men jag ser samtidigt problem med överenkommelsen:

• Stefan Löfven får carte blanche i de viktigaste omröstningarna i fyra år. Sverige har nästan alltid regerats av minoritetsregeringar, som skaffat majoritet för sina budgetar genom att söka stöd från andra partier. Det har tvingat regeringen att hålla sig någorlunda i styr. Men nu kan Löfven lägga fram hur vänsterextrema budgetar som helst, och Alliansen lovar att släppa igenom dem. Egentligen borde ju överenskommelsen - som S och MP är med i, men inte V - innebära att Löfven slipper kohandla med Vänsterpartiet, vilket borde bädda för mer sansade budgetar. Men tyvärr tänker Löfven samarbeta med Vänsterpartiet ändå. (Hur tänker den karln?!)
  
• Det största problemet är förstås att överenskommelsen bygger på att alla hedrar den, i åtta år. Men ett löfte från Stefan Löfven har ju visat sig ha lika lång hållbarhet som ett mjölkpaket. Tänk om Alliansen blir större än de rödgröna 2018, men Socialdemokraterna helt enkelt struntar i överenskommelsen - de har ju vid den tidpunkten inte längre något att vinna på den - och hindrar Alliansen från att regera?

Tack för allt stöd

Fredrik Reinfeldt har avgått som statsminister. Stefan Löfven ska nu försöka bli den förste svenske statsministern som aldrig har suttit i riksdagen. Men han Socialdemokraternas tredje sämsta val någonsin bakom sig, och får inte ihop någon majoritet ens om han skulle komma överens med både MP och V. Nu efter valet har han meddelat att de dagliga inviterna till FP och C om ”brett samarbete” handlade om att få stöd (läs: använda oss som dörrmatta), inte att ta in oss i regering. Inte för att vi skulle vara särskilt sugna, men ändå.

De rödgröna har inte gått framåt, det är Alliansen som har gått bakåt. Den enda vinnaren i detta val är Sverigedemokraterna, som kunnat fånga upp folks missnöje (inte nödvändigtvis rasism) när allt fler låtit sig övertygas av den rödgröna svartmålningen ”något håller på att gå sönder i Sverige”.

Det är helt enkelt bäddat för kaos, lång tid framöver.

Valresultatet är ett svårt slag för Folkpartiet, för Alliansen men framförallt för Sverige. Men vi ska inte glömma att vi gav Sverige åtta fantastiska år – med fler i arbete, mer kvar i plånboken, mer resurser till välfärden och infrastrukturen, nästan halverad absolut fattigdom, sänkt statsskuld, minskade inkomstskillnader mellan kvinnor och män, ökat heltidsarbete för kvinnor, viktiga skolreformer, Sveriges mest aktiva miljöpolitik någonsin, ett stopp för den under S-regering ökande inkomstklyftan, ÖKAD FRIHET och en stabil finanspolitik som hela världen avundats oss för. Väljarna såg inte detta. Men när de rödgröna börjar riva upp Sverige kommer folk kanske att inse hur bra de hade det.

För min egen del ser ett riksdagsmandat nu helt osannolikt ut. Det är förstås en stor besvikelse. Jag har arbetat i över sex år för att få en möjlighet att stoppa övervakningssamhället och skydda folks privatliv. Men jag vill redan nu tacka alla er som vågade och som kryssade mig. Jag vet inte än hur många ni är, kommer att få veta det under veckan, men tack så mycket!

Björn A-Ö: FRA-lagen (eller "dagen då jag insåg att jag behövs i riksdagen")

I valet 2006 ville jag inte kandidera till riksdagen. Jag tyckte att mitt parti hade tillräckligt kloka män och kvinnor där redan som kunde fatta kloka beslut.

Sedan kom FRA-omröstningen.

Jag minns fortfarande den mardrömslika känslan av overklighet som blev allt starkare framåt lunchtid den 18 juni 2008, då voteringen i riksdagen skulle hållas. Veckorna innan hade jag fått med mig FP-länsförbundets ordföranden på en debattartikel som kritiserade lagen. Jag hade även sett till att Folkpartiet liberalerna i Kalmar län gjort ett gemensamt upprop till riksdagsgruppen att inte rösta ja till lagen. Andra länsförbund, som representerande mer än hälften av hela FP-Sverige, hade gjort liknande upprop. Inte ett enda länsförbund hade tagit FRA-lagen i försvar.

Men det spelade ingen roll. Ändå blev det allt tydligare att lagen höll på att klubbas igenom ändå. ”Nu förlorar borgerligheten sin själ”, tänkte jag, när allianspolitikerna struntade i sina partiprogram, spelade Socialdemokraterna rakt i händerna och införde deras FRA-lag åt dem, medan Mona Sahlin (S) kunde ”oppositionera” framför media och låtsas vara emot massövervakningen.

(Senare, när tevekamerorna hade stängts av och nytt beslut skulle tas 2009, skulle Socialdemokraterna och Vänsterpartiet komma att visa sina sanna färger, då de reserverade sig mot beslutet, men inte för att de ville få stopp på övervakningen, utan för att de ville att fler organisationer skulle få utnyttja FRA:s spaning.)

Jag ska inte gå in på vad FRA-lagen handlar om, för om du läser det här så är du sannolikt redan insatt i frågan. Men det var i alla fall här som jag insåg att såna som jag behövs i riksdagen. Det behövs folk som inte ser politiken som en karriär eller försörjning, utan som kan fatta beslut efter sin egen övertygelse, oavsett hur hårt regeringspiskorna må vina.

Därför vill jag bli en självständig riksdagsledamot, vald av folket istället för av partiet, och därför springer jag nu omkring i länet och ber människor om förtroendet att kryssa mig.

Avslutningsvis så ska jag bara samanfatta några saker jag har gjort för att göra motstånd mot FRA-lagen:

• Deltog redan 2007 i Liberala ungdomsförbundets kampanj mot övervakning.
• Kritiserade FRA-lagen i Folkpartiets samråd om integritetsfrågor 2008, och tipsade alla möjliga vänner utanför partiet om detta samråd.
• Fick med mig länets FP-höjdare på en debattartikel om att stoppa FRA-lagen, i flera av länets största lokaltidningar.
• Fick med mig länsförbundet på ett upprop om detsamma.
• Ställde flera riksdagsledamöter till svars i ett FRA-chatt.
• På en demonstration efter omröstningen höll jag ett uttömmande tal (som jag fortfarande är rätt nöjd med).
• Fixade in Camilla Lindberg (FP) (den enda riksdagsledamoten i alliansen som röstade nej till FRA) på Kalmar läns FP-valsedel 2010, så att de som bara kunde tänka sig att rösta på just henne i det valet skulle få chansen.
• Var även med på att bjuda in Camilla på en integritetsdebatt-kväll, som Folkpartiet i Kalmar anordnade och som jag var moderator på.

Björn A till Ö: Datalagringsdirektivet

Datalagringsdirektivet (DLD) är en politisk övervakning som skapar otrygghet för alla människor, oavsett om man har rent mjöl i påsen. Sedan direktivet infördes i Sverige lagras alla telefonsamtal, SMS, e-postmeddelanden och inloggningar på internet.

Förre justitieministern Thomas Bodström (S) var en männen bakom denna monstrositet, men sedan han misslyckats med att införa det i Sverige så tog han det till EU-nivå istället, där han fick igenom det med hjälp av de svenska (S)-parlamentarikernas röster.

Övervakningen skapar rädda människor som lever i skräck för staten. Det drabbar definitivt även de som ”har rent mjöl i påsen”. Sedan direktivet infördes i Tyskland vågar människor inte längre ringa sin läkare, psykolog, äktenskapsrådgivare eller beroendehjälplinjer, för de vet att samtalet kommer att registreras. Särskilt rädda är de som minns och levt under kommunismen i Östtyskland. Övervakningen gör att vi inte vågar tänka, tala och leva fritt.

Den svenska regeringen vägrade länge att införa DLD i Sverige, vilket de ska ha heder för. I våras nåddes vi av den glädjande nyheter att Europadomstolen ogiltigförklarat DLD pga dess integritetskränkning. Men istället för att direkt riva upp datalagringen i Sverige, har Beatrice Ask (M) nu lagt frågan i en utredning. Vad är det som behöver utredas? Bort med den igen, bara!

Inför förra valet skrev jag på ett väljarkontrakt där jag lovade att rösta nej till direktivet om jag blev invald i riksdagen. Jag var nog den ende riksdagskandidaten från Kalmar län som har skrev på kontraktet. I år blir mitt löfte att verka för att den svenska datalagringen upphör så snart det är möjligt!

Björn A-Ö: Arbetskraftsinvandring

Fri arbetskraftsinvandring är sedan 2008 åter tillåtet i Sverige, tack vare att vi har en alliansregering med starkt inflytande från Folkpartiet liberalerna. Rätten att fritt få röra sig över nationsgränser är för mig en otroligt grundläggande rättighet i en fri värld. Inte minst för demokratiaspekten, att människor ska kunna ”rösta med fötterna”.

Motståndarnas fördomar att ”de kommer och tar våra jobb” har kommit på skam – tvärtom så har arbetskraftsinvandringen skapat fler jobb. Vi har framför allt fått många nya högutbildade IT-tekniker, men det har även kommit t ex väldigt många thailändska kockar som startar restauranger, och som då behövt anställa servitörer och kökspersonal. Invandringen skapar därmed extra arbetstillfällen. Moderaterna sammanfattade det i en valfilm som jag ställer upp på till 100 %:



Jag talade även mycket om arbetskraftsinvandringens kraft i ett tal jag höll på en manifestation i vintras.


Men den fria rörligheten, och den välfärd den skapar, är hotad. Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet vill sätta stopp för arbetskraftsinvandringen. När partiledarna intervjuades av terapeuten Poul Perris tidigare i år, lät Stefan Löfvens (S) och Jimmie Åkessons (SD) retorik så lika att man knappt kunde höra någon skillnad på dem. Det var kanske därför som SVT:s redigerare råkade sätta samma partibeteckning på båda:

Alla dessa partier påstår även att invandringen leder till lönedumpning. Inför EU-valet i kampanjade S för detta tillsammans med LO. Men inte ens LO:s egen expert tror på detta:

Dagens Industri 2014-03-11

Möjligheterna som skapas när människor frivilligt får mötas är omöjliga att förutse och överträffar alla gånger politikers  försök att styra med planekonomi. Fria människor hittar lösningar.

Över fem miljoner människor i jobb 2020!

Sverige har i dag högst sysselsättningsgrad och högst arbetskraftsdeltagande i hela EU. Men nu höjer vi ribban för framtiden. Mer än 5 miljoner människor ska ha arbete år 2020. Tillsammans med allianskollegorna skriver jag i Barometern om hur vi ska nå dit.

Målet når vi genom ett antal olika satsningar. En av dem är snabbare vägar till jobb för nyanlända genom möjligheten att kombinera instegsjobb med komvux, inte bara SFI. Vidare vill Alliansen stärka stödet till jobb för människor med en funktionsnedsättning genom bättre möjligheter till studiemotiverande kurser samt en utveckling av Samhalls verksamhet.

Läs hela!

Blöjnivå från Borzoo Tavakoli

Nationaldagen till ära har Borzoo Tavakoli skrivit om sin relation till Sverige. Det börjar som en känsloladdad text om hans uppväxt i och flykt från Iran, och hur väl han togs emot i Sverige. Men sen går det över i att bli en vanlig vänsterpropaganda i syfte att byta ut alliansregeringen.

En sådan är han förstås fri att skriva, men då ska han hålla sig till sanningen. Tavakoli sprider dock mängder av seglivade vänstermyter och sjunker kraftigt i mina ögon. Tillåt mig rätta några av de värsta skitsnacken:

1. Gamlas nedkissade blöjor återanvänds inte! Blöjor vägs i såväl kommunal som privat äldreomsorg. Det är för att anpassa skydden för individen, inte för att sätta på dem blöjorna igen!
2. Ja, en fristående förskola serverade under en period för lite mat och det försvarar jag inte, det händer tyvärr även i kommunala förskolor utan att Borzoo Tavakoli beklagar sig över det. Men det berodde inte på att ägarna hade tagit ut 8 miljoner i vinst. Åren innan hade samma ägare investerat 20 miljoner kronor i verksamheten.
3. Tavakolis skolanalys präglas av en salig blandning av äpplen och päron. Ja, kommunaliseringen har utvärderats och visat sig dålig för såväl likvärdighet som kvalitet. Men nej, det fria skolvalet har också utvärderats och visat sig ge både högre effektivitet och varaktigt högre kunskapsresultat för eleverna. Skolverket kan inte definitivt konstatera någon ökad skolsegregation beroende på det fria skolvalet, däremot på en växande bostadssegregation som drabbat Sverige de senaste årtiondena (sid 17–18). Trots detta har Sverige den fjärde minst segregerade skolan inom OECD. Att som Jan Björklund peka på att PISA-testet gjordes på elever som gått i den gamla skolan är ingen lös åsikt som man kan ”välja att tro på” – det är kronologiska fakta.
4. Olof Palme (S) var en medryckande talare, men hans bidrag till det svenska skolan kan mätas i ungefär en elev i varje klass, oftast från arbetarhem, som aldrig gick ut gymnasiet, på grund av Palmes avskaffande av betygen som hade det uttryckliga syftet att undvika att skolan inriktade sig på att meddela eleverna kunskaper och färdigheter.

Om man verkligen vill sitt land väl och vill hedra det på dess nationaldag, bör man granska det sanningsenligt. Sanningen är att det har gått riktigt bra för Sverige sedan alliansen tog över 2006. Vi har fått fler i jobb, högre andel sysselsatta i varje ålderskategori, lägre skatter med mer skatteintäkter, kraftigt ökade resurser till vård, skola och omsorg, lägre statsskuld, minskad barnfattigdom, kraftigt minskad materiell fattigdom, och i stort sett stoppat den ökning av inkomstskillnader som skedde när Göran Persson (S) regerade med stöd av V och MP. I de fall där saker ändå har blivit lite sämre i finanskrisens spår så har vi ändå hållit ställningarna fenomenalt bra jämfört med övriga EU.

Detta är saker vi bör vara stolta över – inte försöka trycka på bakåtknappen och vända utvecklingen för att man vill ha lite rosenskimrande Olof Palme-nostalgi.

Etableringslotsars likheter med skolvärlden

Tillsammans med länets EU-kandidat Sofie Bergman besökte jag nyligen företaget AlphaCE, som lotsar nyanlända invandrare till jobb enligt regeringens etableringsreform.

Ju mer jag pratade med dem om etableringsreformen, desto mer kände jag paralleller med den skolpolitik som vi i Folkpartiet driver. Och båda områdena handlar ju egentligen om att få människor med olika bakgrund att växa, så att de i slutändan kan skaffa jobb och bygga sitt liv i det svenska samhället.

Människor kommer till Sverige med mycket olika bakgrund. En del var akademiker i sitt hemland, andra är analfabeter. Därför kan man inte bara ge alla en praktikplats på första bästa arbetsplats. Men AlphaCE försöker att lotsa dem till att åtminstone få göra studiebesök på arbetsplatser, så att de ska få en inblick i vad man kan tänkas jobba med. (Ungefär som jag tycker att skolbarn i Kalmar borde få kontakter med yrkeslivet mycket tidigt, så att de kan forma drömmar om vad de vill bli och sätta mål för att nå dit.) 
Det är också viktigt att visa var pengarna de lever på kommer ifrån, annars accepterar man ju bara att leva på bidrag för att det verkar helt naturligt.

 Alla kommer till Sverige med mycket olika förutsättningar - här emulerar vi tillsammans med grundaren Karolina Jerner och Maria Karlsson den "empowerment" som en analfabetisk kvinna kände när hon hade lärt sig att skriva sitt eget namn.

Alla är inte lika, och kan inte tvingas läsa i samma takt - varken i skolans klassrum eller hos etableringslotsen. Så här olika matematikuppgifter ger AlphaCE till olika invandrare, så att var och en ska få utmaningar utifrån sin nivå.

Man kan väl säga att AlphaCE är ett av de lotsföretag som fungerar bra. De har 120 deltagare i länet, fördelat på 4 lotsar. Men jag har samtidigt hört från flera håll om oseriösa konkurrenter som t ex lockar invandrarna med en iPad men sen inte ger någon utbildning. Lotsarna arbetar på uppdrag av Arbetsförmedlingen, men AlphaCE har aldrig fått någon granskning på djupet (som Skolinspektionen gör med skolor, både kommunala och fristående).

AlphaCE vill bli granskade, så att de kan visa att de står sig väl i konkurrensen. Arbetsförmedlingen borde kräva mer utvärderingar, sätta effektmål och krav på innehåll. (Som skolans nya nationella prov, betyg och läroplaner.)

Om man gjorde sådana utvärderingar offentliga skulle det dessutom bli möjligt att ge invandrare en guide, så det vet vilka lotsar som levererar resultat. (Som Skolverkets webbplats www.väljaskola.se gör.) Det kan ju inte vara så lätt att veta vad man ska välja mellan ett virrvarr av lotsföretag, särskilt när man är ny i ett land och kanske inte har det sociala nätverk som annars är bra på att tipsa på det "word of mouth"-sätt som präglar många marknader.

Slutligen borde lotsar (och det offentliga Svenska För Invandrare) göra verksamhetsbesök hos varandra och se vilka möjligheter och olika arbetssätt man kan ha. (Som skolor i Kalmar för via projektet Lära av varandra.)

Så mitt samlade intryck var väl att det vore himla bra om det (M)-styrda Arbetsmarknadsdepartementet kunde snegla lite mer på det (FP)-styrda Utbildningsdepartementet och hur vi sköter verksamheten. Då skulle en etableringsreform, som förvisso gett oss många fler invandrare i arbete, kunna bli ännu mycket bättre! Det skulle jag gärna styra upp som riksdagsledamot!

Budget som ger tillväxten och kunskapen i Kalmar län

I onsdags presenterade regeringen sin vårbudget för 2014, och jag deltog i lokala presentationer i länet tillsammans med riksdagsmän från de andra allianspartierna.

Det är en sparsam budget som tar hänsyn till det ekonomiska läget, men det den satsar på är framförallt utbildning. Folkpartiet har fått enormt mycket gehör för skolpolitiken, från lågstadielyftet till betyg från årskurs fyra. Nu ska staten även satsa på sommarskola och läxhjälp ute i kommunerna. Linnéuniversitetet får fler studieplatser, främst på lärarutbildningen, lärare i Kalmar län får karriärtjänster med högre lön.

Tillsammans med övriga allianspartier skriver jag idag om satsningarna, i Barometern.

Satsningar på Kust till kustbanan samt E22:an ger kortare restid och minskar trafikstörningar, vilket är betydelsefullt för Kalmarsundsregionen. Samtidigt utökar vi antalet studieplatser på Linnéuniversitetet med 461 platser som innebär fler akademiker i länet. Utan avslutad utbildning är det svårt att etablera sig på arbetsmarknaden och för fler jobb i Kalmar län måste våra elever ges förutsättningar att nå kunskapsmålen.

Läs hela!

Betyg från fyran och minskad läraradministration - äntligen!

Alliansens partiledare har idag presenterat ytterligare förbättringar för skolan, som de kan genomföra om alliansen vinner valet i höst:

• Betyg från årskurs fyra
• Central rättning av nationella prov
• Minskad administration för lärarna
• Läsgaranti i årskurs ett

Det här är väldigt efterlängtade förslag, och starkt genomslag för Folkpartiets skolpolitik! Jag ska kommentera dem steg för steg nedan.

Betyg från årskurs fyra

Betyg är en sporre att bli bättre och en varningsklocka när det inte går bra. Redan när Folkpartiet fick med sig regeringen om betyg från sexan så uttryckte jag att jag gärna hade velat gå längre. I de flesta industriländer ges betyg redan i årskurs ett eller två, så nu börjar vi äntligen närma oss de länder som slår oss i skolrankningen.

Ett smart grepp är också att man inte ska kunna få streck (underkänt) i fyran och femman. Det ger eleverna en mjukare och avdramatiserad introduktion till betygen.

I en fördjupad analys av de sjunkande PISA-resultaten 2012 (som var en utvärdering socialdemokraternas skolpolitik) har OECD understrukit att tidig utvärdering och uppföljning i skolan är mycket viktigt för att lyfta skolresultaten.

Men vi har en rödgrön opposition som ser väldigt annorlunda på betyg och på kunskap.

När Olof Palme (S) på 1970-talet försökte avskaffa betygen i svensk skola – och till stor del lyckades, tyvärr – var inriktningen tydlig. På sidan 83 i hans utredning kunde man läsa huvudargumentet: ”Betygen… medför att arbetet i skolan riskerar att få en inriktning mot att meddela eleverna kunskaper och färdigheter.” Och mycket riktigt så var det främst barn från arbetarhem som slogs ut när betygen sen försvann och kunskaper nedvärderades.

Det är bättre att tidigt få veta hur man ligger till, än att få en sitt första betyg när skolgången nästan är avslutad och det är försent att göra något åt det. Så var det när jag gick i skolan – efter höstterminen i åttan fick vi första betyget, med bara ett och ett halvt år kvar av skolan.

Vänsterpartiet år 2014 är inte mycket klokare. De vill inte ha något betyg förrän slutbetyget i årskurs nio. Du ska inte få något tydligt besked om hur det går förrän det är för sent att göra något åt det. Vilken fin start på livet de vill ge barnen.

Extern rättning av nationella prov

Regeringen föreslår att de nationella proven digitaliseras så långt det går och rättas externt. Det ökar likvärdigheten och rättssäkerheten för eleverna om proven rättas av någon annan än elevens ordinarie lärare. Central rättning är något som länge har praktiserats i alliansstyrda Uppsala kommun, och har inspirerat (S)-styrda Kalmar kommun som importerade konceptet för några år sedan. Det borde alltså finnas en bred politisk enighet kring detta förslag. Men vi får väl se vad Löfven, Sjöstedt och Fridolin säger nu.

Minskad administration för lärarna

Sammantaget innebär satsningarna ovan att lärarna får mer tid för eleverna.

När betygen börjar i årskurs fyra så behöver lärarna inte längre hålla på med de omständliga individuella utvecklingsplaner (IUP) som socialdemokraterna införde.

När vi i Kalmar frågat lärare vad som stressar dem mest, så är det rättandet av nationella prov. Att rätta proven centralt avlastar lärarna kraftigt och gör istället provet till ett tillfälle att se hur en utomstående lärare bedömer den elev som man dagligen träffar.

Läsgaranti i årskurs ett

Ett nytt kunskapsmål sätts upp: Alla elever i årskurs ett ska kunna läsa och förstå enklare texter. Att kunna läsa är grundläggande för hela den fortsatta skolgången. Genom ett nytt mål om läsförståelse för alla förstaklassare säkerställer vi att eleverna tidigt får hjälp.

För att tidigt identifiera de elever som behöver mer stöd arbetar skolor med olika typer av bedömning av eleverna i ettan. Skolverket har fått ett uppdrag av regeringen att ta fram nationellt bedömningsstöd för de allra viktigaste baskunskaperna: läsa, skriva och räkna.

Allianssatsning öppnar för fler speciallärare i lågstadiet

Sedan regeringen presenterade sin storsatsning Lågstadielyftet har Socialdemokraterna försökt hävda att det är en rak kopia av deras (ofinansierade) löfte om mindre klasser. Sossarna borde läsa på lite bättre.

I Barometern idag reder jag ut skillnaderna mellan förslagen och vad jag vill se att regeringens statsbidrag leder till i Kalmar. Väljare som vill ha tydliga alternativ mellan partierna behöver således inte oroa sig.

Här kommer en lite längre version.

Alliansen fortsätter att prioritera skolan. I dagarna presenterade regeringen Lågstadielyftet, som är den enskilt största satsningen i vårbudgeten. 2,3 miljarder kronor i permanent statsbidrag till landets kommuner för att höja kvaliteten i lågstadiet.

Jag är så glad att man satsar på lågstadiet. Insatser och stöd är viktigast i de första åren. Att tidigt lära sig läsa, skriva och räkna lägger grunden för all framtida inlärning. Har du inte lärt dig grunderna tidigt och blivit trygg i dig själv, kan du inte hänga med på lektionerna i resten av skolgången.

Med Lågstadielyftet får skolorna stor frihet att själva bestämma hur de vill använda pengarna, utifrån sina egna förutsättningar och behov. Exempelvis kan pengarna användas för att ha fler lärare i klassrummet, minska storleken på klasserna, ha fler halvklasstimmar eller anställa fler speciallärare. Därmed visar Alliansen på ett tydligt och liberalt alternativ till t ex Socialdemokraternas vallöfte, som blint riktar in sig på mindre klasser utan att ta hänsyn till om det är det som verkligen behövs på en skola.

För Kalmar kommuns skolor vill jag att Lågstadielyftet framför allt ger en satsning på fler speciallärare – lärare som tar sig an eleverna med störst behov. Barn i behov av särskilt stöd blir allt vanligare, ändå får svenska elever mindre särskilt stöd än i t ex den framgångsrika finska skolan.

Det råder brist på speciallärare i Sverige idag. Socialdemokraterna lade ner speciallärarutbildningen för cirka 20 år sedan. (S) tyckte att förekomsten av speciallärare pekade ut vissa elever som svaga. Tydligen ansågs det bättre att sudda ut olikheterna (på pappret) så att eleverna inte fick den hjälp de behövde. Ännu ett exempel på hur socialistisk likriktning gått ut över de svagaste eleverna.

Men läget är inte nattsvart. Alliansregeringen startade speciallärarutbildningen igen 2008, och nu fördubblar vi antalet platser och inför en premie för att få ännu fler att utbilda sig. Totalt får högskolan mer än 10 000 fler utbildningsplatser, nästan alla inom lärarutbildningen.

Med tidiga betyg och omdömen upptäcker vi tidigt elever som behöver stöd, men sen måste det ju finnas något stöd att sätta in! I Kalmar har Folkpartiet liberalerna årligen lagt finansierade budgetförslag om att rekrytera fler speciallärare, men Socialdemokraterna har stoppat satsningarna varenda gång. En nyligen pensionerad lärare beskrev det som att ”det var nästan skottpengar på speciallärare” när hon jobbade i Kalmars skolor.

Barn i behov av särskilt stöd ska inte gömmas eller glömmas – de ska stödjas och lyftas!

Björn Brändewall (FP)
Vice ordförande i Kalmars Barn- och ungdomsnämnd

Regeringen storsatsar på lågstadiet

Igår presenterade regeringen den enskilt största satsningen i vårbudgeten, och den går till skolan. Lågstadielyftet är ett permanent statsbidrag på 2 miljarder kr som kommunerna kan använda till olika insatser för att höja kvaliteten i lågstadiet.

Det är en rimlig prioritering att satsa på lågstadiet. Insatser och stöd är viktigast i de första åren. Det säger både forskning och sunt förnuft. Att tidigt lära sig läsa, skriva och räkna lägger grunden för all framtida inlärning.

Även förskolan visar att tidiga insatser har betydelse för hela skolgången, så det här ligger i linje med storsatsningen på förskolan som regeringen presenterade förra veckan.

Framför allt glädjer jag mig över att satsningen öppnar för fler speciallärare, som tar sig an eleverna med störst behov. Socialdemokraterna avvecklade speciallärarutbildningen på 1990-talet, därför har vi stor brist idag. Alliansregeringen startade utbildningen igen 2008, och nu fördubblar vi antalet platser och inför en premie för att få fler att utbilda sig.

I Kalmar har Folkpartiet årligen lagt budgetförslag för att rekrytera fler speciallärare, men Socialdemokraterna har stoppat satsningarna varenda gång.

På P4 Eftermiddag igår debatterade jag förslaget på radion mot Lena Hallengren (S). Här kan ni lyssna på debatten, den börjar ca 40 minuter och 30 sekunder in i programmet.

Förstatligande av skolan är efterlängtat

Efter min artikel om statlig skola i Barometern har Jonas Hellberg (S) skrivit att han vill fortsätta ha det kommunalt. Idag svarar jag honom om detta. Svaret i tidningen är begränsat till 2000 tecken, men nedan brer jag ut resonemangen lite mer:

Folkpartiet liberalerna vill att staten tar över ansvaret för skolan igen. Det vill även 4 av 5 svenskar och lärare. Men det vill inte Socialdemokraterna, bekräftar nu Jonas Hellberg (S).

Härom veckan presenterade professor Leif Lewin sin utredning som konstaterade att kommunaliseringen som (S) drev igenom 1989 har sänkt studieresultaten, förstört förtroendet för läraryrket och bundit fast lärarna vid mekaniskt och resursslösande dokumenterande vid datorn – tid de kunde ha varit med eleverna. Jag hade hoppats att den massiva kritiken skulle få (S) att släppa på prestigen, men icke.

Socialdemokraterna styr i många av Sveriges kommuner och uppskattar säkert att få bestämma över en av de största budgetposter en kommun har. Lärarförbundets granskning i fjol visade att i de kommuner där (S) styr ger 2 av 3 lärarlöner under Sverigesnittet, som i Kalmar. Det är kanske detta som är de ”lokala avvägningar” som Hellberg vill slå vakt om.

Förra veckan var jag ute och pratade med lärare som arbetat i olika kommuner och tog del av deras erfarenheter av kommunaliseringen. Ett trick för kommuner att skära ner på skolan utan att det syns är att ta ut hög hyra för skollokalerna, som kommunen själv äger. På så vis får man tillbaka pengarna och kan lägga dem på annat än skolan. Men det är en dumsnål besparing, för man sparar in på barnens utveckling, som är den viktigaste investering ett samhälle kan göra!

Sin vana trogen vill Hellberg lyfta fram (S)-styrda Kalmar som ett föredöme, men han gör det med sedvanlig försåtlighet. Hellberg lyfter fram Kalmars satsningar på höjda lärarlöner som ett föredöme. Han nämner inte att dessa höjningar skett från en så låg nivå att Kalmar ändå knappt uppnått medianlönen för riket. De grundskolelärare som får störst lönelyft i år är nog de som får ta del av regeringens satsning på karriärtjänster.

Samma sak när Hellberg lyfter fram Kalmars skolresultat, som lyft från en låg nivå året innan. Han nämner inte att Kalmars meritvärden likväl är under rikssnittet! Och man ska nog vara försiktig med att dra stora slutsatser utifrån bara några hundra elever, som varierar från år till år.

Frågan är hur detta skulle vara ett argument för kommunalt styre, att peka på att kommuner sköter skolan olika bra? Det skiljer 50 000 kr per elev och år mellan de kommuner som satsar mest på skolan och de som satsar minst.

Hellberg vill inte kännas vid kommunaliseringens misslyckande och försöker istället skylla ifrån sig på friskolorna. Fastän han vet att det fria skolvalet har utvärderats flera gånger, och att man då funnit att det varit positivt för resultaten.

Hellberg försöker även skylla decenniers sjunkande skolresultat på Folkpartiet. Fastän han vet att larmen handlat om den gamla skolpolitiken som (S) lämnade efter sig, inte Folkpartiets reformer som trätt i kraft sedan dess.

Men nåväl, låt oss prata internationell forskning, då. Samma dag som Hellbergs debattartikel publicerades, presenterades en OECD-rapport där man gått igenom olika länders skolpolitik och analyserat vad som ger resultat för eleverna.

Folkpartiets och regeringens skolpolitik får överlag starkt stöd av forskningen. Tidigare betyg är ett område som är viktigt för skolutvecklingen men där Sverige ligger efter. Likaså studiedisciplinen, som vi också vill öka.

Men den enskilt viktigaste faktorn är lärarna och läraryrkets status. Det är just därför regeringen storsatsar på lärarlöner. Det är därför vi har reformerat lärarutbildningen och gjort den mer attraktiv. Och det är den viktigaste anledningen till att skolan behöver bli statlig igen. Professor Leif Lewin visade i sin utvärdering härom veckan att kommunaliseringen har varit förödande för lärarlönerna och för läraryrkets status.

Däremot underkänner OECD Socialdemokraternas främsta valfläsk. De sjunkande resultaten blir inte bättre för att man förbjuder friskolor. Inte heller satsningar på mindre klasser har något stöd i forskningen - det kan till och med försämra resultaten. Och för övrigt så har Sverige redan mindre klasser än de flesta av de framgångsrika skolländerna.

Ett förstatligande genomförs inte i en handvändning. Det handlar inte om att bara trycka på en ”ångra”-knapp och återvända till 1989. Det handlar om att se framåt och våga dra lärdomar av kommunaliseringens misslyckade experiment. Skolan har gått igenom många viktiga reformer sedan Alliansregeringen kom till makten, och i hög takt. Trots detta har ingen av alla lärare jag talat med varit reformtrött när det gäller att göra skolan statlig igen – tvärtom!

Att leda opinionen #1: Statlig skola

Vi i Folkpartiet liberalerna följer inte opinionen – vi leder den. Genom att stå för vad vi tror på, även när vi stått ensamma, har vi genom åren fått med oss andra partier på viktiga kursändringar som HBT-rättigheter, expansiv kärnkraftspolitik och medlemskap i EU.

Nu anser vi att turen har kommit till frågan om att göra skolan statlig igen, vilket övriga regeringspartier inte håller med oss om (än). Därför glädjer det mig att trycket ökar. Allt fler svenskar ser förstatligandet som en viktig fråga för skolans framtid.

• I maj 2013 höll 45 % av svenska folket med oss om att förstatliga skolan, enligt TNS Sifo. 
• I november hade stödet vuxit till hela 81 %, enligt en opinionsundersökning från Novus. 
• 79 % av lärarkåren vill ha statlig skola. 94 % av dessa menar dessutom att det är en viktig fråga.

Om detta skriver jag idag i Barometern:

Svenska elevers kunskaper har sjunkit i över 20 år. Skulden ska delas med andra reformer från 1990-talet, som otydligare betygssystem och läroplaner. Detta har Folkpartiet och Alliansen nyligen ändrat på. Liberala reformer som det fria skolvalet har i forskning samtidigt visat sig dämpa kunskapstappet. Men få saker har påverkat skolan så mycket under dessa år som kommunaliseringen.

(…)

Det finns många saker som staten inte ska hålla på med, som andra i samhället kan göra bättre. Fristående skolor erbjuder ofta ett kvalitetshöjande komplement i de kommuner där de etablerar sig. Men rätten till en likvärdig skola ska finnas för alla. Var du bor ska inte avgöra hur det går för ditt barn. Därför behöver den offentliga skolan göras statlig igen.

Läs hela!

Kommunaliseringen av skolan blev ett misslyckande

Professor Leif Lewin skriver idag på DN Debatt om sina slutsatser efter att ha utrett effekterna av 1990-talets kommunalisering av den svenska skolan.

Denna utredning fick han i uppdrag av regeringen att göra. Utredningen var resultatet av en kompromiss. Vi i Folkpartiet liberalerna ville redan då göra skolan statlig igen. Övriga regeringspartier ville det inte. Men vi fick igenom att en utredning skulle göras – dock fick Lewin förbud mot att uttryckligen förslå om skolan borde bli statlig eller ej. Hmm.

Jag hoppas ändå att utredningen kommer att få de andra partierna att ändra sig, för Lewin konstaterar att kommunaliseringen blev ett misslyckande. Studieresultaten har sjunkit, effektiviteten har försämrats. Förtroendet för lärarna har underminerats. De fick nya uppgifter som minskade tiden med eleverna, och allt sämre löner.

Decentraliserar man uppgifter måste man också se efter hur uppgifterna utförs. Problemet är att kontrollen kan bli alltför långtgående. Politikerna synes underskatta hur resurskrävande resultatstyrningen i praktiken blir. Decentraliseringen, som var tänkt att främja lärarnas professionella autonomi, tenderar tvärtom att binda lärarna vid mekaniskt dokumenterande framför datorn. Styrningen kan också på ett olyckligt sätt fokusera på det som är mätbart, vilket inte nödvändigtvist är samma sak som det som är bäst från pedagogisk synpunkt.

Läs hela!

Vill (S) slippa diskutera statlig skola?

Socialdemokraternas riksdagskandidater i Kalmar län har utmanat Moderaternas dito för att debattera skolpolitiken, främst i ljuset av de fallande resultaten i PISA-undersökningen.

Det är modigt av Socialdemokraterna att våga debattera sin skolpolitik, bland annat (S)-passiviteten som lagt grunden för PISA-tappet och sitt senaste förslag om indraget socialbidrag för elever som inte klarar gymnasiet. Men varför utmana Moderaterna och inte Folkpartiet?

Hela Alliansen står bakom regeringens skolpolitik, men det är Folkpartiet som har varit arkitekterna bakom den. Det är Folkpartiet som har ministerposterna och styr i Utbildningsdepartementet. Vågar Socialdemokraterna inte ta debatten med oss direkt?

Jag tror att Socialdemokraterna utmanar Moderaterna för att slippa diskutera statlig skola. 81 % av svenska folket håller med Folkpartiet om att skolan borde bli statlig igen så att alla elever får en likvärdig utbildning. Varken Socialdemokraterna eller Moderaterna vill detta, så de kommer knappast att vilja diskutera denna fråga som allt fler väljare ser som viktig för skolan.

Som riksdagskandidat för Folkpartiet Liberalerna i Kalmar län ser jag fram emot en debattinbjudan, den dag Socialdemokraterna känner sig uppgiften mogna!

Läsning i fokus för Jan Björklund i Kalmar

Utbildningsminister Jan Björklund (FP) besökte Lindöskolan i Kalmar i fredags för att prata om läsning. Han fick träffa klass 3 B och läste högt för dem ur en sagobok. Han stannade upp då och då och frågade eleverna varför de trodde att karaktärerna i historien gjorde som de gjorde. Björklunds lästurné i landet handlar om att uppmuntra just till läsning, och till att diskutera det man har läst. Svenska elevers förmåga att ta till sig en längre text har dalat i många år, och denna utveckling måste vändas.

Jan Björklund pratade även med svensklärarna på Lindöskolan om hur de arbetar med läsförståelse. Kalmar har beviljats projektbidrag ”Läslyftet” av regeringen för att fortbilda sig kring detta. Det blev ett bra samtal med lärarna, men det bekräftade, med nästan obehaglig träffsäkerhet, den problembild som vi brukar diskutera i Folkpartiet, nämligen om lärarutbildningens förfall på 1990- och 2000-talet.

Lärare från olika generationer gav spontant sin syn på hur väl lärarutbildningen hade utrustat dem att möta barnen i klassrummen, och det var verkligen som natt och dag. Lärare från 1970-talet kände sig väl utrustade, men lärare som utexaminerats på 1990-talet, från den lärarutbildning som förra regeringen lämnade efter sig, har knappt fått någon utbildning alls i hur man lär barn att läsa! Detta fastän de ska jobba med de minsta barnen och fastän läsförmågan är skolans viktigaste uppgift.

Folkpartiets och alliansregeringens reform av lärarutbildningen har ställt detta till rätta nu. Men lärarna som gick den bristfälliga utbildningen arbetar ju fortfarande ute i skolorna. Därför behövs regeringens satsning på läspedagogik, och det visar hur gamla regeringars synder kan sätta spår som sitter kvar i skolorna i flera generationer om inget görs.

Det är i detta sammanhang som sossarna låtsas att de internationellt sjunkande skolresultaten i PISA 2012 beror på alliansens nya reformer, fastän de vet att det som utvärderades då var den gamla skolpolitik som Socialdemokraterna hade lämnat efter sig. Allt ska inte skyllas på gamla synder från sossarna, men en hel del hör rätteligen hemma i den röda skamvrån!

 * * *

Jan Björklund fick även ge en intervju till Sveriges Radio om hashtaggen #Björklundsskola som växt fram de senaste veckorna.

 * * *

Var så god och sätt en rolig bildtext till den här!

Mitt deltagande på dagen avslutades med en välbesökt medlemslunch för folkpartister från hela länet, där Jan Björklund gav oss sin bild på utmaningar som jobben, skolan och demokratin i EU.

Han jämförde hur skotten i Sarajevo för exakt 100 år sedan ledde till ett världskrig. Men skotten i Sarajevo på 1990-talet, som gällde precis samma etniska gruppers konflikter, kunde vi hantera bättre (inte bra, men bättre) tack vare ett fungerande och stabiliserande EU-samarbete i de kringliggande länderna.