Björn A-Ö: Arbetskraftsinvandring

Fri arbetskraftsinvandring är sedan 2008 åter tillåtet i Sverige, tack vare att vi har en alliansregering med starkt inflytande från Folkpartiet liberalerna. Rätten att fritt få röra sig över nationsgränser är för mig en otroligt grundläggande rättighet i en fri värld. Inte minst för demokratiaspekten, att människor ska kunna ”rösta med fötterna”.

Motståndarnas fördomar att ”de kommer och tar våra jobb” har kommit på skam – tvärtom så har arbetskraftsinvandringen skapat fler jobb. Vi har framför allt fått många nya högutbildade IT-tekniker, men det har även kommit t ex väldigt många thailändska kockar som startar restauranger, och som då behövt anställa servitörer och kökspersonal. Invandringen skapar därmed extra arbetstillfällen. Moderaterna sammanfattade det i en valfilm som jag ställer upp på till 100 %:



Jag talade även mycket om arbetskraftsinvandringens kraft i ett tal jag höll på en manifestation i vintras.


Men den fria rörligheten, och den välfärd den skapar, är hotad. Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet vill sätta stopp för arbetskraftsinvandringen. När partiledarna intervjuades av terapeuten Poul Perris tidigare i år, lät Stefan Löfvens (S) och Jimmie Åkessons (SD) retorik så lika att man knappt kunde höra någon skillnad på dem. Det var kanske därför som SVT:s redigerare råkade sätta samma partibeteckning på båda:

Alla dessa partier påstår även att invandringen leder till lönedumpning. Inför EU-valet i kampanjade S för detta tillsammans med LO. Men inte ens LO:s egen expert tror på detta:

Dagens Industri 2014-03-11

Möjligheterna som skapas när människor frivilligt får mötas är omöjliga att förutse och överträffar alla gånger politikers  försök att styra med planekonomi. Fria människor hittar lösningar.

V: "Slå sönder Annie Lööf så får ni godis, ungar!"

Vänsterpartiet i Malmö visar med all tydlighet att de inte står för rumsrena värderingar. Som första maj-firande gav de små barn basebollträn och bjöd in dem att slå sönder piñatas föreställande några borgerliga ministrar. [2]

Det är inte första gången sånt här händer. I valrörelsen 2006 så var det Socialdemokraternas ungdomsförbund som tillsammans med moderorganisationen LO gav ungdomar på Hultsfredsfestivalen hammare för att sätta spikar i ansiktet på de borgerliga partiledarna. (Några veckor senare delade samma organisationer ut serietidningar där Fredrik Reinfeldt ”blev stolt och kåt” om man mördade småbarn åt honom, för övrigt.)

De här skamgreppen, som gång på gång kommer från vänsterhåll, angriper inte sakpolitik. De angriper andra människors fysiska person. De uppmuntrar barn och ungdomar att begå dödligt våld mot namngivna människor. Att de lindar in det i en festlig stämning och belönar dåden med godis gör det inte mindre avskyvärt.

Jag är en person med en god släng humor, och jag uppskattar alltid god satir. Men plumpa uppmaningar till våld mot namngivna personer, oavsett vilka, finner jag inte ett dugg roligt.

Gräddfil för vissa

På KLT:s bussar spelas reklamfilmer, men vi politiska partier är portförbjudna att annonsera där. Vilket är trist, för jag känner själv att jag målgrupperna för flera av mina valfrågor är svåra att nå i någon annan media. Jag hade gärna betalat för att få annonsera där.

Socialdemokraterna har dock kommit runt detta förbud genom sitt alltid lojala ombud LO, som ogenerat sänder reklamfilmer med en av socialdemokraternas främsta slogans och vallöften, ”Heltid är en rättighet, deltid en möjlighet”. Detta har min vän Sebastian Hallén tidigare rapporterat om, vilket nu har uppmärksammats i dagens Barometern.

Det som KLT borde göra här är att häva förbudet mot enskilda avsändare. Om en reklamfilm ska nekas visning så ska det vara på grund av något fel med innehållet, inte att avsändaren råkar vara ett politiskt parti.

Om vi bortser ifrån att just Socialdemokraterna alltid tycks få en gräddfil i mediebruset, och ser till det sakpolitiska budskapet, så kan vi återigen konstatera att vallöftet helt saknar verklighetsförankring och skulle innebära dödsstöten för många småföretag om det någonsin genomfördes, med ökad arbetslöshet som följd.

För oss som inte har ingått någon pakt med mäktiga intresseorganisationer, är det bara att fortsätta det dagliga kneget med att knacka dörrar, dela ut flygblad och träffa folk. Det kräver mer arbete. Men å andra sidan kan vi utforma vår politik utifrån vad vi anser är bäst för den enskilde människan, utan att behöva anpassa oss efter intresseorganisationernas krav.

(Det är för övrigt därför som mina föregångare för länge sedan valde just namnet Folkpartiet; för att vi inte var fackets parti, eller näringslivets parti, eller storböndernas parti, utan folkets parti.)

Björn A-Ö: Lärlingar

1. Lärlingsutbildningar låter praktiskt lagda ungdomar varva sin gymnasieutbildning med praktik på en arbetsplats. Det ger erfarenheter och kontaktnät som ökar chanserna till jobb efter examen. Alla ungdomar passar inte in den renodlade akademiker-mallen, och det ska de inte behöva göra heller. 

Sedan 2008 har Folkpartiet i alliansregeringen infört lärlingsutbildningar på försök. Det har blivit populärare än väntat, många skolor har ansökt och ca 8000 elever har nu lärlingsplatser. Här i Kalmarregionen hittar vi flera av dem på Kalmars Praktiska Gymnasium som framtida mekaniker, hundskötare, elektriker eller äldrevårdare. Även Kalmarsunds gymnasieförbund erbjuder flera lärlingsplatser.

En viktig orsak till att Sverige länge har haft högre ungdomsarbetslöshet än många andra jämförbara länder, är att vi inte har haft något ordentligt lärlingssystem. När socialdemokraterna styrde så fanns det en konstig ambition att alla ungdomar måste bli akademiker, vare sig de ville eller inte. Men samhället behöver faktiskt inte bara akademiker, utan även folk som kan jobba med händerna. 

Varför ansågs inte fysiskt arbete ”tillräckligt fint” av de som trots allt kallade sig för arbetarparti? Det röda försöket att stöpa alla i samma form ledde istället till att många skoltrötta elever inte pallade trycket utan hoppade av gymnasiet. De fick gå ut i vuxenlivet utan vare sig utbildning eller jobberfarenhet.

Med lärlingsutbildningar blir det nu tvärtom – ungdomarna får gå ut i vuxenlivet med utbildning OCH jobberfarenhet. Alla blir inte högskolebehöriga, men fler går färdigt en utbildning och får sedan jobb. Det ger ungdomar verkliga livschanser. Därför vill jag verka i riksdagen för att försöket med lärlingsutbildningar ska bli permanent!

2. Men möjligheten att komma in på arbetsmarknaden som lärling måste även vara öppen för de som redan har gått ut gymnasiet. Därför behövs även lärlingsjobb. De rödgröna försöker nu påstå att Folkpartiet vill ”halvera lönen för de unga”, men det är inte sant.

Lärlingsjobb innebär förvisso en lägre lön i början, medan man fortfarande skaffar sig färdigheter. Och det tycker jag är helt rimligt. Men det innebär inte en halvering av lönen, för alternativet till lärlingsjobbet är inte ett fullbetalt jobb, utan alternativet är att den unge förblir arbetslös och får gå på socialbidrag. Och det är inget lyxliv, det.

Även LO har varit mycket positiva till Folkpartiets förslag om lärlingsjobb. Det vill säga, innan valfebern tog över och LO började kampanja för socialdemokratisk valseger istället för arbetarnas bästa…

Sverige har internationellt sett mycket höga ingångslöner, vilket även innebär höga trösklar. Det är ett problem att unga ständigt väljs bort på arbetsmarknaden, eftersom de kostar ungefär lika mycket som en 40-åring men inte har någon yrkeserfarenhet att konkurrera med. Lärlingsjobb jämnar ut denna klyfta och ger unga en chans.

Björn A-Ö: Jämställdhet och Konkurrens

Från den dag vi föds så behandlas män och kvinnor (och de som är både och eller varken eller) olika, och det är för det mesta kvinnorna som drar det kortaste strået. Det är inte OK. Vi föses in i olika roller som begränsar vår utveckling som individer.

Individens frihet är utgångspunkten för en liberal, så att se detta hämmande mönster och vilja bryta det är för mig en självklarhet.

Man kan göra hur många saker som helst för att förbättra jämställdheten och ändå bara skrapa på ytan. Vi måste stoppa vänsterns destruktiva kvotering, försvara RUT-avdraget, säga nej till ett omöjligt kvinnoideal och på olika sätt utmana könsroller. I höstas var jag med och tog fram en jämställdhetsplattform för Folkpartiet liberalerna i Kalmar län. Där föreslår vi bland annat:

• Jämställdhetsplaner, som inte bara blir hyllvärmare, redan i förskolan eller ännu tidigare.
• Vård ska erbjudas till kvinnor och män på lika villkor. (Så sker inte idag.)
• Mer flexibel arbetstid för den som är anställd av kommun eller landsting.
• Familjecentraler där även pappan får vara delaktiga under graviditet, födsel och ett barns uppväxt.
• Fler och billigare mammografiundersökningar.
• Rättvis fördelning av bidrag till föreningslivet mellan traditionella ”pojk”- och ”flick”-verksamheter.
• Bättre stöd till de som vårdar anhöriga i hemmet - en ansvar som oftast kvinnor får axla.
• Satsning i skolan på att utveckla entreprenörskap.
• Stöd till både mansjourer och kvinnojourer.
  

Men jag ska ägna särskild uppmärksamhet åt det som jag tror är den allra viktigaste åtgärden för att på lång sikt ge kvinnor mer makt över sina liv, nämligen genom att ge dem mer makt i yrkeslivet:

Öppna upp den offentliga sektorn för konkurrens.

De yrken som domineras av kvinnor ligger inom vård, skola och omsorg – med andra ord områden där vänsterpolitiker vill ha ensamrätt på att vara arbetsgivare. Många kvinnor har lägre lön än män, just för att löneutvecklingen i den offentliga sektorn är sämre än i den privata sektorn.

Detta tror jag inte är en slump. Om du inte har någon annan arbetsgivare som du kan byta till, har du som anställd en sämre förhandlingsposition när löner och arbetsvillkor ska förhandlas. Det blir inte bättre om facket, som du betalat för att förhandla åt dig, använder dina pengar till att öppet visa sin lojalitet för den politiska vänster (och ingen annan) som du försöker förhandla mot.

Lösningen på denna röda sörja heter valfrihet och konkurrensutsättning. Privata vårdcentraler, apotek, vårdkooperativ, friskolor. Där sköterskorna eller lärarna kan få vara sina egna chefer, lösa problemen på det sätt som de finner bäst, men som de kanske aldrig fick frihet till när de lydde under en detaljreglerad jätteorganisation med politiker i toppen.

I den liberalt styrda kommunen eller landstinget finns politikerna fortfarande med på ett hörn som arbetsgivare. Men den stora skillnaden här är att vi har tillåtit alternativen att etablera sig, att tävla om att ge den bästa vården, omsorgen eller utbildningen. De som stannar kvar hos den offentliga huvudmannen är de som själva har valt det för att de gillar det. Inte för att de inte haft något annat val, utan för att vi har förtjänat förtroendet.

Liberala arbetsgivare vågar alltså bli jämförda med andra. Det gör inte de rödgröna. När de rödgröna ropar ”vinst, så fult!” eller ljuger ihop ”nu får bara de rika utbildning!” så är de i själva verket bara rädda att förlora ensamrätten att vara arbetsgivare – att folk ska få se att det går att lösa saker mycket bättre än politikerna själva gjort det.

Men själv ser jag fram emot det. Våra största framgångar i välfärden ligger framför oss. Det är inte jag som kommer att komma med de revolutionerande lösningarna. Men bland tusen läkare och vårdbiträden, som startar egna praktiker och tillåts växa, bland dessa kommer de nya idéerna att kläckas som för samhället in i framtiden.

LO har inte koll på vad regeringen gör

Sossarnas smutskastningskampanj fortsätter. Under rubriken ”Regeringen bär ansvaret” beskyller LO:s Irene Wennemo regeringen för passivitet i finanskrisen. ”Mycket bättre hade det varit om regeringen till exempel hade kunna skjuta till resurser för utbildningsinsatser och studiefinansiering för de anställda.”

Resurser till utbildning? Som, oh, I don't know, de tusen nya utbildningsplatser till Göteborg och femhundra helårsplatser på vuxenhögskolan som Jan Björklund (fp) aviserade redan i höstas? Och det var bara för att möta Volvos varsel. Några veckor senare kom 23 miljarder kronor till jobb och omställning, varav 2,8 miljarder till utbildningsinsatser.

Det är lätt att anklaga en regering för passivitet, om man har förbundna ögon för allt de gör.

Svårt att företräda medlemmarna när (s) har med ett finger överallt

Jag vet, det har på sistone varit himla många inlägg som handlar om sossarna. Men jag kan inte låte bli att notera Basse, i ett läsvärt inlägg om diverse problem i Kalmar:

”Jag undrar fortfarande varför Kalmarhem avlönar en person från Hyresgästföreningen. Kan andra föreningar räkna med samma stöd från det kommunala bostadsbolaget? Kan de anställa en scout? En fågelskådare?”

Detta är extra oroande eftersom just hyresgästföreningen är menad att vara motpart till Kalmarhem vid t ex hyresförhandlingar. De ska verka för hyresgästernas bästa. Men vågar man bita den hand som föder en?

Det är en liknande problematik som den att socialdemokraterna och LO i princip är gifta med varandra. Socialdemokraterna styr i de flesta kommuner och landsting. LO företräder de flesta offentliganställda. När det är dags för avtalsrörelse så ligger LO:s lojalitet alltså inte bara hos medlemmarna de ska företräda, utan även hos de socialdemokratiska arbetsgivarna som de ska förhandla mot. Självklart blir det svårt att vara tuff i löneförhandlingarna då.

Resultatet tycker jag att vi ser i samhället. Lönerna i den kvinnodominerade offentliga sektorn släpar generellt efter utvecklingen i den privata sektorn. Särskilt vad gäller att uppnå mer jämställda löner.

Det är därför (bland så mycket annat) som vi borgerliga politiker arbetar för att få ut sjukvård och äldrevård m m på entreprenad eller andra driftsformer. Kvinnorna och männen i vården har rätt att kunna välja mellan flera arbetsgivare. Dels för att landstinget och det privata sjukhuset då måste konkurrera om att ge bäst anställningsvillkor. Men även för att den fackligt anslutne ska kunna få en arbetsgivare som inte är sängkamrat med fackförbundet.

Svinen vann

Hotell- och Restaurangfackets blockad mot salladsbaren i Göteborg har ”gett resultat”. Efter två månaders motarbetningar så säljer ägaren verksamheten och återgår till sina studier. ”Det fanns inget ljus i tunneln. När man dessutom har valt att blanda in min familj så blev det droppen,” förklarar hon.

Enligt Barometern-OT förlorar de anställda sina arbeten när baren säljs. LO-facket kan alltså stoltsera med att man attackerat en välmående arbetsplats där alla hade det bra, kört den i botten med hot och sabotage, och gjort en massa människor arbetslösa.

Sossarna firar säkert med champagne. Men är det detta som fackföreningar ska vara till för? Är det detta som är ”den svenska modellen”?

Kollektivavtal ska vara till för de anställdas trygghet, inte för fackets ego

Insändare publicerad i Östran 3 februari. Min fetstil.

Hotell och Restaurangfackets (HRF) ordförande Ella Niia gick tillsammans med en ombudsman till angrepp mot oss tre i en insändare i måndagens Östran. I sin insändare kritiserar dessa två oss för påståenden som vi aldrig framfört, nämligen att vi skulle vara emot kollektivavtal och bra villkor på arbetsplatserna. Detta är givetvis direkt felaktigt. Vad vi gjort är att vi skrivit på Centerpartiets ungdomsförbunds protestlista mot fackets hårdhänta blockad av den lilla salladsbaren Wild’n Fresh i Göteborg.

Vi anser att ett avtal är något som ingås av två eller fler parter frivilligt. Tvångsanslutning strider i allmänhet mot den grundlagsskyddade rätten om negativ föreningsfrihet, det vill säga rätten att inte vara med i en organisation. Vi anser att detta även bör gälla kollektivavtal, när både företagaren och de anställda är rörande överrens om att man inte vill ha det. Särskilt när de anställda inte är medlemmar i facket, och inte vill ha deras ”hjälp”.

Det hade varit en annan historia om arbetsgivaren hade brutit mot ingångna kollektivavtal, eller vägrat skriva på avtal även då någon anställd krävt det. Men i fallet med Wild’n Fresh ser situationen inte ut så – ingen vill att facket lägger sig i.

Man kan inte låta bli att fundera över om fackets agerande beror på en desperation att visa sig handlingskraftiga för sina medlemmar, nu när fackavgiften inte längre är subventionerad med skattemedel. När HRF tar till storsläggan på detta sätt mot en liten arbetsgivare, i strid med de anställas önskemål, är något allvarligt fel. Därför vill vi uppmana alla att skriva på protestlistan på www.cuf.se.

Vi är definitivt för kollektivavtal, om de ingås på ett schysst sätt.

--
Per Gransten (c)
Niklas Carlsson (c)
Björn Brändewall (fp)

LO – för mycket för att lista

Jag blir mentalt paralyserad varje gång jag vill skriva om LO, deras underorganisationer och deras samröre med socialdemokraterna. De sysslar med så överväldigande mycket vidrigheter att jag aldrig kan bestämma mig för vart jag ska börja. Så äh, jag lägger bara in ett antal viktiga länkar:

• LO, makten och pengarna – om åratal av mutor, medlemsförakt och förföljelser.
• Byggnads, go home! – om hur Byggnads med våld bekämpar letter (eller ”svartfötter”, som de uttrycker det) som vill jobba, i enlighet med svensk lag. Sverige åt svenskarna, typ.
• Blockaden mot Wild’n Fresh – om hur anställda som inte vill vara med och finansiera denna maffia ska tvingas till det.

Säg ifrån!
Kollektivavtal ska ingås frivilligt, inte under tvång från fackföreningsrörelsen. Skriv på CUF:s upprop:

Nånstans, nån gång hörde jag talas om att kollektivavtalen var till för de anställda. Men det har visst hänt en hel del sen dess...