(Se vilken fin övergång jag gör mellan F och G! ;)
Handel ger fred. Inte bara tillväxt och högre levnadsstandard, utan fred. Helt enkelt därför att handel är en form av vänskap. Två parter träffas frivilligt och gör ett utbyte som båda tycker sig vinna på.
Man startar inte krig mot sin handelspartner, för det är helt enkelt dåligt för affärerna. Därför krigar inte länder som har fria ekonomier med varandra. Med ekonomisk tillväxt får folk mindre anledning att avundas sina grannars resurser. Människor i diktaturer får se att en annan värld är möjlig och börjar ställa krav på demokratiska reformer. Och när utbyten sker mellan olika kulturer skapas tolerans inför olikheter.
Men när socialister och kommunister inför tullar och andra handelshinder, så reser de murar mellan människor. Fokus läggs på att alla själviskt ska skydda sin egen lilla marknad från omvärldens konkurrens. Möten, som skulle ha skapat bryggor mellan människor och kulturer, som skulle ha lett till nya innovationer för allas gagn, blir aldrig av.
Detta är ytterligare en aspekt av den fria rörlighet som jag förespråkar, bland annat genom arbetskraftsinvandring. Fria människor hittar lösningar, helt enkelt. Folkpartiet liberalerna var första parti i Sverige med att förespråka medlemskap i frihandelsprojektet EG, som sedan blev EU. Vi följde inte opinionen, utan vi skapade den.
Idag betraktas gemen man de friheter som EU gett oss som självklarheter, även om vänsterpartierna försöker begränsa vår frihet. De försökte reglera och politisera finansmarknaderna när den ekonomiska krisen hade orsakats av just sånt. De försöker stoppa den fria arbetskraftsinvandringen.
Men visionen om fri rörlighet är här för att stanna, och den ska inte bara begränsas till människor, utan till allt som människor producerar – idéer, varor, tjänster och kapital. Och vi ska verka för friare handel utanför EU också. De globala vänskapsbanden ska växa och bli fler, så att fattigdom, diktatur och krig utrotas. Det vill jag jobba för som riksdagsledamot. Globalisation is good!
Lästips: Dilsa Demirbag Sten (för övrigt styrelseledamot i vårt kära Linnéuniversitet) skriver klockrent om hur svenska politiker och media låter en minoritet av islamistiska fundamentalister få göra sig till talesmän för alla vanliga muslimer. En nidbild som fränglingsfientliga krafter förstås inte är sena att utnyttja.
Fortfarande är anhängare av islamistiska organisationer och rörelser en minoritet bland muslimer i Europa. Men de har fått tolkningsföreträdet för muslimer i det politiska och offentliga rummet. Hur kommer det sig?
Sekulära, kulturella och ateistiska muslimer är helt enkelt inte tillräckligt intresserade av religion. De flesta muslimer är lika sekulära som alla andra svenskar. Vilka svenskar organiserar sig kring kristendomen och låter religionen diktera livets alla delar? Få orkar eller vill vara muslimer eller kristna på heltid. Vi är också föräldrar, grannar, journalister, entreprenörer, fjärilssamlare, hyresgäster och feminister.
Därför hade islamisterna varit föga framgångsrika om det inte varit för hur väl mottagna de har blivit av medierna, politikerna och det kulturella etablissemanget.
Basse har givit mig en trevlig (men lite kort?) budkavel mot rasism och främlingsfientlighet:
Skickar vidare den till Christopher Dywik, Nina Åkesson Nylander, Bawar Ismail, Emma Majanen och Per Pettersson!
Jag ska göra ytterligare lite reklam för den där sista Zaremba-artikeln. I slutet lyfter han fram en personlig anekdot som nästan fyller mina ögon med tårar.
Det hände sig på Nora marknad häromåret att en kolonn unga män med rakade skallar plöjde sin väg fram till ett stånd där några utlänningar höll till. Det berättas att ingen polis fanns på plats, att ingen visste vad man skulle ta sig till, nävarna var redan i luften, blickar bortvända i vanmakt, då det plötsligt hördes sång. Den steg från ingenstans, tycktes det, en sopran, hög och mäktig. Det blev allt tystare, folkmassan tätnade, bara sången hördes. Det berättas att angriparna kom av sig, började se sig osäkert omkring och retirera mot utgången. Och att rösten följde efter dem i mörkret och de lämnade marknaden.
Sedelärande nog var det psalmen ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder” som så effektivt drev bort den nationella stormtruppen. En av dessa psalmer som enligt diskrimineringsombudsmannen är olämpliga vid skolavslutningar, då de kan verka ”uteslutande” för invandrare.
Jag lyckas identifiera rösten. Den tillhörde Maria Langefors, pastor i Missionskyrkan och utbildad sångerska. ”Jag drog på för fullt, à la Nilsson”, minns Langefors. Varför försökte du inte med ”We shall overcome”?
”Allt gick så fort, jag tog det jag hade närmast hjärtat.”
Vi som har sett 80-talets bästa (?) animé Macross: Do You Remember Love? vet förstås redan att en vacker sång kan stoppa inte bara skinnskallar på en marknad, utan även intergalaktiska krig:
(Om du är sådär petig och vill fatta vad det är de säger så kan du kolla här, men den är inte lika lång eller har lika bra bild/ljud.)
Vänsterpartiet har bestämt sig för att göra en ansiktslyftning. Politiken och åsikterna ska dock inte förändras – precis som de sade när de droppade kommunist-K:et ur sitt partinamn, och som Lars Ohly sade när han femton år senare gjorde samma sak.
De ska alltså fortfarande sno låginkomsttagare på det mesta av deras pengar, hindra elever från att välja skola och stoppa privatläkare från att bota sjuka. Men nyheten är att de ska skratta när de gör det. (Klicka på länken, det är en riktigt rolig bild.)
Jag får visserligen också lust att dra på mungiporna en aning. Men visst, det kan nog komma något positivt ur detta. Vissa tror att vänsterpartiet får det svårt att hålla fast vid orättvise-politiken när de ska vara glada.
Ett påklistrat leende kan med lite tur leda till riktiga glädjekänslor. Och med en glad livsinställning är det lättare att se positiva möjligheter i allt, vilket kan minska hatet mot människors valfrihet. Om man ser det positiva i varje medmänniska så räds man inte enskilda människors (läs: privata) initiativ lika mycket.
Människan är som mest glad när hon känner att hon kan påverka sin livssituation. Om man inser detta inom vänsterpartiet får man ta lärdom av det och bejaka sköterskor och lärare som vill bryta sig loss ifrån den politikerstyrda byråkratin och starta eget.
Om vänstern alltså vill att även folket ska ha leende på läpparna, och inte bara politikerna. Och det får man ju hoppas.
Jag läste på Barometerns insändarsida att Kenneth Jonsson är kritisk mot riksdagsförslaget att de vanligaste namnen i Sverige ska få namnsdagar, även om de råkar vara ”utlandsklingande”. Han menar att detta på något sätt hotar ”svenska värderingar”. Samtidigt slår han vakt om julfirandet, men jag får anta att han tänker fira den utan utländska influenser som julgran, julklappar och tomtefar.
Jag respekterar Jonssons önskan att leva med ”svenska värderingar”, om han tror att något sådant existerar i vår globaliserade värld. Det viktiga är att han även respekterar andras rätt att leva med utländska nymodigheter som t ex kaffe, potatis, jazzmusik och julgran. Dessa är alla grejer som en gång i tiden varit ruskigt osvenska, men som vi tagit till oss, gjort till en del av vår identitet, och som berikat vår kultur.
Vi måste sluta med ”vi och dom”-tänkandet, för det är sånt som främlingsfientliga populister lever på. Låt oss acceptera och omfamna att vi alla är människor på samma jord.
Jag tycker att miljöpartiets förslag är bra. Självklart ska vår kalender hålla sig uppdaterad allteftersom olika namn blir vanligare (eller ovanligare) i Sverige. Då är det dags att släppa in Muhammed och Ali i kalendern – och kanske även några flicknamn?
Röde Kenneth Jonsgården har anklagat Folkpartiet för främlingsfientlig politik. Han är förstås ute och cyklar – i glashus, rentav. Jag kortade ned mitt svar i Östra Småland i lördags, men här kommer den oklippta versionen.
Kenneth Jonsgården visar brist på självinsikt när han skyller Sverigedemokraternas valframgångar på Folkpartiet. Med självkritik skulle han våga erkänna att det till stor del är socialdemokratisk politik och oförmåga att opinionsbilda som bäddat för de främlingsfientliga strömningar som sveper över Sverige idag. Folkpartiet är ett av få partier som vågat ta debatten.
Den som, liksom jag, är oroad över Sverigedemokraternas framgångar bör fråga sig vad det är som givit dem grogrund i den svenska politiken. Det ena är det utanförskap som många invandrare lever i. Det andra är avsaknaden av debatt, och därmed att åsikter inte blir granskade inför medborgarna.
1. Socialdemokraterna har drivit en misslyckad integrationspolitik som försatt många invandrare i arbetslöshet, bidragsberoende och etniskt baserat utanförskap. Dessa sociala klyftor har blivit en grogrund för generaliserande fördomar mot invandrare. Det har funnits kritik mot den drivna politiken även i de socialdemokratiska leden, men uppenbarligen inte hos Kenneth Jonsgården.
Medan Folkpartiet lagt förslag efter förslag på hur man ska frigöra initiativkraften och återupprätta invandrarnas status i samhället, ägnar sig Jonsgården åt att kalla fp-politiken för främlingsfientlig. Det faller förstås på sin egen orimlighet, för hur kan det parti som är mest positivt till invandring och flyktingmottagande vara främlingsfientligt? Jag utmanar Jonsgården att motivera vad det är i Folkpartiets punktprogram för integration som han finner främlingsfientligt!
Jonsgården verkar inte ha märkt det, men invandrarna själva gillar Folkpartiets politik. SVT:s vallokalsundersökning visade att Folkpartiet får större stöd från väljare uppvuxna i ett utomnordiskt land, medan Socialdemokraternas stöd i denna grupp sjunkit enormt på senare år.
2. När de flesta partierna inte vågat ta debatten med främlingsfientliga partier, har de sistnämnda fått en gräddfil in i maktens korridorer. De har varit i stort sett de enda som inte fått sina åsikter ordentligt granskade. Trots att de företräder åsikter och påståenden som i allra högsta grad inte skulle få stå oemotsagda. Jag har bemött dem, och jag har rest runt på skolor i länet hela hösten för att ta debatter och slå vakt om demokratin.
Det har funnits tillfällen att säga emot såväl Jimmie Åkesson som Sten Andersson och Dansk Folkepartis Pia Kjærsgaard. Lars Leijonborg tog debatterna. Göran Persson gjorde det inte, däremot såg hans regering till att utvisa apatiska flyktingbarn på svaga grunder, och fortsatte därmed att legitimera en inhuman flyktingpolitik inför svenska folket. Även här har alltså socialdemokraterna ett stort ansvar.
Alla pratar nu om att det inte funkat att tiga ihjäl Sverigedemokraterna. Folkpartiet har försökt säga detta i åratal.
Men nu har vi en verklighet där Sverigedemokraterna får 10 % av rösterna i provvalet på vissa gymnasieskolor. År 2010 kommer dessa sympatisörer att vara röstberättigade. Detta, om något, borde socialdemokraterna reflektera över när de utvärderar sin politik.
Björn Brändewall
Folkpartiet liberalerna, Kalmar
Folkpartiet i Kalmar föreslår att vi ska se om vi kan skapa frizoner för elöverkänsliga inom kommunen; zoner där vi begränsar den elektromagnetiska strålningen. Det är ett lite kontroversiellt förslag, för socialstyrelsen tror inte på elöverkänslighet. De anser att det inte finns vetenskapliga bevis för det.
Jag tror inte heller på elöverkänslighet, men jag tycker ändå att det är ett bra förslag. Det är det som är det fina med att vara liberal. Jag behöver inte hålla med de elöverkänsliga för att inse att de upplever ett besvär, och att de har rätt att få leva annorlunda om de vill.
De upplever nånting som inte vi andra upplever, men det är ju inget ovanligt. Om jag kan tolerera folk som tror att de sett Jesus eller Mohammed, så kan jag definitivt tolerera folk som tror att lysrör är farliga. Så länge de inte vill möblera om min skrivbordsbelysning.
Så låt dem få sitt elfria område, och den avskärmning och minskning i välfärd som det tyvärr lär leda till. Framtiden kommer kanske visa att det var jag som hade fel. Men då har ändå de elöverkänsliga fått som de ville under tiden, och det är det viktiga.
Inlägg
Alla kommentarer
Följ mig på Facebook
