Lissabonfördraget – ett steg på vägen

Det är lite lustigt hur vissa EU-parlamentskandidater i olika partier ständigt ska deklarera om de är för eller emot Lissabonfördraget. (De ivrigaste är oftast de som är emot, noterar jag.) Det är lustigt med tanke på att parlamentet inte tar ställning till fördraget – det är det ju bara medlemsländerna som ska göra! Däremot har jag en hel del tankar om hur det kan fungera som verktyg för ett effektivare och mer demokratiskt parlamentsarbete.

Jag vill ha ett friare och mindre detaljstyrande EU. Lissabonfördraget är i all sin ofullkomlighet ett bra steg på vägen. Vi får:

• en maktförskjutning till folket och det folkvalda parlamentet
• ett slopande av veto-rätten. Det kan bli en bra grundplattform för att förhandla fram ännu bättre spelregler, och för att bli av med handelshinder – jordbrukssubventionerna t ex, som kostar varje EU-hushåll ca 6000 kr om året i högre livsmedelspriser samtidigt som det slår ut bönder i fattiga länder
• subsidiaritetsprincipen som alla pratar om kan äntligen bli verklighet, i och med att medlemsländerna får möjlighet att kräva att EU-frågor lyfts ned till det nationella planet igen.

Framtiden får utvisa om och när Lissabonfördraget får träda i kraft. Troligtvis kommer det att behöva justeras, men när vi väl har det, så kommer mycket att bli enklare, tror jag. Eftersom Lissabonfördraget inte är en konstitution, kommer det knappast att vara det sista fördraget vi får. När vi så tar fram framtidens fördrag, ”Lissabon 2.0” eller nåt, så kommer vi kunna göra det utan de halvmesyrer som vetorätten idag tvingar oss till.

Kritiken då? Jo, jag har försökt sätta mig in i både de problem som frihetliga och inte-så-frihetliga människor tar upp med fördraget. Men hittills har jag kunnat avfärda kritiken med antingen

• det där är ju struntprat; så står det inte i fördraget,
• det där var väl inte så farligt
  eller
• jamen det där är ju bra!

Jag försöker hela tiden väga kritiken mot det faktum att alternativet är Nicefördraget, som ju har minst lika tokiga skrivelser, insmugna bland betydligt fler svårlästa sidor, och som redan gäller idag. Vi kan även hitta tokiga saker i Sveriges grundlag – ändå har den kunnat ändras många gånger utan någon större debatt eller krav på t ex folkomröstningar.

Jag är inget fan av tjocka regelböcker. Jag hade varit glad om Lissabonfördraget - i likhet med Folkpartiets första partiprogram (1934) - rymdes på 3–4 A4-sidor med tydliga, övergripande principer. Men det får vi ta i steg två, när vi fått bättre spelregler.