Elevpengen varierar inte alls med 1000 procent!

Tidningen Barometern kör en artikelserie (ej online) som granskar det nya resursfördelningssystem, ”elevpengen”, som vi beslutade om i Barn- och ungdomsnämnden i fjol. Det är förstås bra att våra beslut granskas och diskuteras offentligt, men jag tycker inte att läsarna här fått en komplett och rättvisande bild av vad det handlar om.

Artikelserien började i tisdags förra veckan, där huvudpoängen var att en skolas resurser kan variera mycket från år till år. Detta är inte konstigt, eftersom principen med systemet är att utgå ifrån vilka elever som går på skolan just det året och hur mycket stöd just dessa elever behöver.

Artikeln innehöll dock ett stapeldiagram som måste kommenteras.

Saxat från Barometern 2012-10-09.

Förutom att diagrammet har en mycket konstig Y-axel, kan man lätt få intrycket att en del skolor får nästan tio gånger så stor elevpeng som andra. Så extremt är det faktiskt inte.

För att ta de två friskolorna Karl-Oskarskolan/Oxhagsskolan och Montessoriskolan som extremexempel. Karl-Oskarskolan får 45 695 kr per elev och Montessoriskolan 4 555 kr per elev, enligt diagrammet.

Men detta avser bara den del av elevpengen som beräknas enligt Skolverkets/SALSA:s bakgrundsfaktorer! Och SALSA-delen utgör bara 20 % av resursfördelningen. 80 % av resurserna visas alltså inte i diagrammet, och dessa 80 % fördelas betydligt jämnare mellan skolorna.

Den missuppfattning som läsaren kan få av detta späs på ytterligare i dagens artikel, som fokuserar på att killar tilldelas lite mer resurser än tjejer (eftersom forskning visar att killar behöver lite mer stöd för att klara målen i skolan).

Ann-Sofie Stensdotter, rektor på Montessoriskolan, tycker att kommunen gör rätt i att satsa på skolor där pengarna behövs – men fel att anta att Montessorielever behöver 1 000 procent mindre pengar än eleverna på Nya Oxhagsskolan.

Förutom att procenträkning inte funkar på det sättet (”90 procent mindre” vore nog matematiskt mer korrekt), så pratar vi som sagt bara om hur en femtedel av de totala resurserna fördelas. Och just skillnaderna mellan killar och tjejer är den allra minsta ingrediensen i SALSAn; om vi låtsas att vi har två helt könssegregerade skolor, skulle ”kill-skolan” bara få 1 % mer i resurser än ”tjej-skolan”, ungefär.

Det är skönt i alla fall att rektor Ann-Sofie Stensdotter i grunden stödjer tanken bakom resursfördelningssystemet. Alla skolor vill förstås få mer resurser för att kunna ge sina elever den bästa möjliga utbildningen, och vi i Folkpartiet i Kalmar föreslår mer resurser till skolan än Socialdemokraterna varenda år.


Men jag tycker att det är sorgligt när man försöker skapa konflikt genom att ställa tjejer och killar mot varandra (eller svenskar och invandrare), för det är inte alls det det handlar om. Det handlar om att varje enskild elev ska få det stöd som hen behöver för att få en likvärdig chans att klara skolan.

Jag svarar på Svenzéns alliansinbjudan

För en vecka sedan fick jag, Christopher Dywik (KD) och Karl Holst (M) en inbjudan från Lennart Svenzén (C) om förnyat allianssamarbete i Kalmar inför valet 2013. Det var välkommet, svarar jag i dagens Barometern:

Oj, vad glad jag blev av Lennart Svenzéns (C) inbjudan i lördags, om nytt allianssamarbete i Kalmar. 

Om vi ska kunna arbeta långsiktigt för ett friare och gladare Kalmar, så är det samarbete inom allianspartierna som gäller, på alla nivåer. Det är här vi har värderingarna för tillväxt, frihet och ansvarstagande. Det är vår alliansregering det bästa exemplet på, som lotsat Sverige genom finanskrisen bättre än något annat land. När jag tillträdde som vice ordförande i Kalmars Barn- och ungdomsnämnd för två år sedan prioriterade jag även att skapa ett gott debatt- och samarbetsklimat mellan våra partier, så vi vet ju att det går! 

Folkpartiet Liberalerna har aldrig stängt dörren för ett förnyat allianssamarbete i Kalmar, men ska vi ska satsa på alliansen inför valet 2014 måste Centerpartiets och Moderaternas medlemmar bestämma sig för om det är alliansen eller socialdemokraterna som gäller. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar. 

Ska vi vara ett lag som på allvar visar att vi vill ta ansvar för Kalmar, kräver det att hela laget spelar på samma planhalva. Jag undrar därför om det är fler i Centerpartiet som tycker som Lennart? I så fall är det glädjande, och jag träffas gärna vid Lennarts köksbord för att diskutera mera!

Nu återstår att se vad de andra tycker. :)

Hur får vi en bra blandning av hyresrätter, bostadsrätter och villor?

Idag har jag lämnat in denna interpellation (skriftliga fråga) till Mattias Adolfsson (S), Samhällsbyggnadsnämndens ordförande. Vi kommer att debattera den på kommunfullmäktige på måndag. Mötet är öppet för allmänheten.

En viktig åtgärd för att motverka ekonomisk och social segregation i kommunens bostadsområden är att det finns en god blandning av olika bostadsformer, vilket även Folkpartiet har motionerat om tidigare. Villatomter, bostadsrätter och hyresrätter m m kan komplettera varandra på ett positivt sätt. Det blir möjligt att göra ”bostadskarriär” utan att flytta ifrån en stadsdel, och det blir lättare för alla inkomstklasser att hitta bostad i hela kommunen.

Kommunens välfärdsbokslut 2010 tar upp ”rumslig exkludering”, en segregation som leder till att de mest socialt utsatta tenderar att koncentreras till särskilda bostadsområden med en svagare social infrastruktur. (s 87) Bokslutet pekar ut ”småskalig och varierande bostadsbebyggelse” som en viktig hälsofrämjande faktor. (s 117)

Kommunens budget 2013 fastslår att ”de nya bostadsområdena som växer fram ska (...) bidra till ett varierat bestånd. Vi värnar hyresrätten och kommer särskilt prioritera privata aktörer som vill bygga hyresrätter. I Kalmar ska var och en hitta just den bostad som passar hans eller hennes behov.”

Men frågan är om vår (S)-styrda kommun gör tillräckligt för att slå vakt om detta när nya bostäder planeras? Exempelvis i den aktuella detaljplanen för Lindeberga/Majavallen påpekar flera att det Lindsdal behöver mest är hyresrätter. Ett svar som ges i samrådsredogörelsen är att ”inget av de förslag som lämnades in till markanvisningstävlingen innehöll hyresrätter.” Självklart måste även byggherren känna att den vinner något på att bygga, men man frågar sig hur hårt kommunen egentligen har förhandlat för sina medborgares räkning, när förslag utan hyresrätter ens accepteras i tävlingen. Ställde kommunen inga krav, inga grundkriterier, när markanvisningstävlingen utlystes?

Utan att hänga upp mig för mycket på ett enda exempel, konstaterar jag att den politiska processen från papper till färdig bostad är lång; översiktsplan, planprogram, detaljplan, och så småningom inflyttningsklar byggnad. Det vore en god kompetensutveckling för många i kommunfullmäktige, inte minst mig själv, att få förklarat vilka moment och tillvägagångssätt som är mest lämpliga om vi som förtroendevalda vill påverka bostadsbeståndet i kommunen, och ha hopp om att få det genomfört utan att få höra att de är vare sig ”för tidigt” eller ”för sent”.

Med anledning av detta undrar jag:

• När i processen, och hur, kan vi från politiken bäst ställa krav på blandade bostadsformer?
• Vilket planområde anser du kommer att ge oss nästa tillfälle att ställa krav på bostäder av en typ som inte redan präglar området? 

Björn Brändewall (FP)

Våra satsningar på elevhälsan behövs!

Eric Carlsson har varit Kalmar kommuns skolöverläkare i sju år, men går nu i pension. Idag skriver han på Barometens debattsida om sina erfarenheter:

Inom skolans elevhälsa finns bra kompetens men dimensioneringen motsvarar inte behoven. Ingen rektor i Kalmar har därför möjlighet att fullt ut uppfylla skollagens krav på att skyndsamt utreda elevers behov av särskilt stöd om eleven riskerar att inte nå målen eller uppvisar andra svårigheter i sin skolsituation. Nästan varje vecka har jag ställts inför problem där skolans resurser inte räcker till.

Det är jobbigt att läsa svart på vitt hur resursbristen går ut över de mest behövande eleverna. Jag har via Folkpartiet föreslagit en förstärkning av elevhälsan i varenda budget de senaste åren, men socialdemokraterna har röstat nej varenda gång. Stödåtgärder måste sättas in tidigt, annars växer problemen likt en rullande snöboll.

Eric Carlsson ger även förslag på lösningar för framtiden, bl a om en fond för sociala investeringar.

Det finns beräkningsmodeller som visar att samhället gör betydande ekonomiska vinster genom att sätta in insatser tidigt. Ju tidigare ju högre avkastning. Bäst redan i förskolan.
Flera kommuner har börjat inrätta sociala investeringsfonder för att skapa resurser till det. En social investeringsfond i Kalmar skulle kunna frigöra medel så att flertalet elever med neuropsykiatriska svårigheter kan få hjälp att lyckas i skolan.

Jag tycker att detta är en mycket intressant idé. Jag har själv många gånger funderat på de konsekvenser det innebär för samhället att inte fånga upp barns behov tidigt - i alla möjliga sammanhang, inte bara i skolan och i den psykiska hälsan. En del hamnar ”bara” efter i skolan och får svårt att få något jobb, andra hamnar i sådant utanförskap att de faller i missbruk eller slår in på brottets bana och orsakar enorma kostnader för polis, försäkringsbolag och socialtjänst med mera. Förutom det uppenbara, att en individs liv blir fördärvat.

Utmaningen med sociala fonder är bara att hitta trovärdiga kalkyler, och att sedan förmå andra politiker att våga satsa pengar så långsiktigt. Det är en investering med en avkastningshorisonten på flera årtionden, mycket längre bort än nästa val!

Läs hela Eric Carlssons debattartikel!

Inget samband mellan fritt skolval och diktatursympatier

Ett sällsynt tillspetsat pressmeddelande har blivit en politisk snackis de senaste dagarna - forskaren på Göteborgs Universitet Staffan I. Lindberg har tillsammans med Richard Svensson hävdat: ”Skolans avreglering orsak till att alltfler unga kan tänka sig diktatur”. Detta med anledning av att de hållit i den svenska delen av enkäten World Value Survey och funnit att ”Var femte svensk mellan 18 och 29 år kan tänka sig att sälja sin röst och var fjärde tycker inte det är så viktigt att få leva i en demokrati. Nästan var tredje tycker det vore bra eller mycket bra om Sverige styrdes av en stark ledare istället för demokrati.”

Det låter ju som hårda besked. Men hur kopplar de ihop detta med skolpolitiken? Det korta svaret är: det gör de inte. Men innan vi går in på det långa svaret kan vi konstatera att det redan i pressmeddelandet framgår att Lindberg och Svensson hellre luftar personliga åsikter än forskning, och  häver ur sig klart felaktiga påståenden:

• ”[Den likvärdiga skolan] har idag ersatts av en marknadsprincip som utgår ifrån att vissa barn och unga måste få sämre utbildning än andra.”  – Detta stämmer inte. Utgångspunkten är att man kan välja, det finns inget som säger att vissa måste få sämre utbildning pga det.
  
• ”Vi är inte längre alla lika mycket värda.” – Detta stämmer inte. Rätten att välja skola omfattar alla och är kostnadsfri. Om något så har principen om allas lika värde stärkts, eftersom man nu inte är begränsad till just den skola som ligger närmast geografiskt.
  
• ”Kommunaliseringen i slutet av 80-talet, den följande friskolereformen och det fria skolvalet, har gjort att den svenska skolan idag är världens mest avreglerade.” – Jag tror knappast att lärarkåren håller med om att de arbetar i en avreglerad verksamhet. Skollagen 2009 är på 1167 sidor. De fyra läroplaner som trädde i kraft i fjol är på totalt 1163 sidor. Skolinspektionen har fått kraftigt förstärkta resurser för att bedriva tillsyn på skolorna. De föräldrar som vill hemskola sina barn har nog aldrig stött på hårdare regler än i Sverige.

Studien finns inte för nedladdning på universitetets hemsida, utan vill man läsa den får man köpa den i form av boken ”Rösträtt till salu” utgiven av Arenagruppens Premiss förlag. (Att den ges ut av Arenagruppen men inte universitetet borde väl vara en varningssignal i sig.) Sanna Rayman på SvD har dock läst den och konstaterat det vetenskapliga stödet för författarnas tes är så svagt att det är löjligt:

Kommunaliseringen ledde till ökade skillnader, skriver forskarna, men det stora paradigmskiftet ser de i det fria skolvalet samt i friskolereformen. Och det är här, vad jag kan se, som den jättestarka kopplingen avtäcks. Lindberg och Svensson konstaterar nämligen att det är ”först nu, vid tiden för WVS-undersökningen 2011 (World Value Survey), som de generationer som gick i grundskola och gymnasium under de första decennierna av friskoleexpansion utgör en majoritet inom åldersgruppen 18-29 år.” (—) ”Det är då vi för första gången finner dessa mönster av anti-demokratiska attityder”. 

Eh. Två saker som händer samtidigt är inte nödvändigtvis starkt sammankopplade. Vad är detta? Forskning eller Göteborgshumor?

Mer troligt så har författarna försökt använda sina forskningstjänster för att ge legitimitet åt klart vänstervridna åsikter och promota sin bok. Men åsikter är just åsikter tills de backas upp med data.

Så låt oss ta en titt på datan! För även om studien inte finns för nedladdning, så kan man ladda ner diagrammen som de gjort av data från enkäterna, och som jag antar utgör argumentationsunderlaget i boken. Stödet för diktatur har visserligen ökat (Figur 2.1), men i övrigt motsäger datan författarnas påståenden på punkt efter punkt!

• Sverige pekas ut som det land där unga har MEST förtroende för demokratin (tillsammans med Spanien) och LÄGST förtroende för diktatur. (Figur 3.1 och 3.2) Om vi nu verkligen har ”världens mest avreglerade skola”, och det har att göra med demokratisynen, så verkar en avreglerad skola vara ganska så nyttigt!
• Förtroendet för riksdagen, politiska partier (Figur 2.2), politiska institutioner samt åsikten ”politik är viktigt i livet” (Figur 2.3) har alla ÖKAT sedan mätstarten, som varierar mellan år 1990 och 2000.
• Däremot kan vi se att opinionen hoppar väldigt mycket från år till år - det ena året är Sverige bäst i klassen, vid nästa mättillfälle är det tvärtom. Sådant borde leda en seriös forskare till att söka mer kortsiktiga orsaker, t ex vilka krig/nyheter som dominerar ungas världsbild ett givet år. Att mätningen bara görs vart femte år gör det ännu svårare att dra några slutsatser.
• Det finns knappt några mätpunkter från innan friskolereformen eller kommunaliseringen, så det finns ingen data att jämföra med för den som vill försöka dra författarnas slutsatser. Var det bättre förr, eller inte? Det får vi inte veta.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att Lindberg och Svensson har en rejäl uppförsbacke framför sig om de ska leda sina teser i bevis. Några röda ledarsidor kommer säkert att svälja boken okritiskt och göra vågen de närmaste dagarna. Men för Göteborgs Universitet skadar det nog anseendet att de lånar sitt namn till att så bombastiskt promota böcker med så svagt forskningsstöd.

De nämnda skolreformerna bör bedömas på sina egna meriter och inte dras över samma kam. Göran Perssons kommunalisering och flum-läroplan var sannolikt dåligt för den svenska skolan, medan det fria skolvalet och friskolereformen varit positiv, vilket jag skrivit om tidigare. Just att dessa två reformer genomfördes ungefär samtidigt gör det mycket vanskligt att försöka dra några slutsatser endast baserat på ”variabeln X ändrades si eller så under samma 20 år”.

Framgång för FP-idéer i Barn- och ungdomsnämnden

För snart ett år sedan lade jag och Folkpartiet liberalerna en motion, Inför en anti-mobbningsbonus för Kalmars skolor. Syftet var att ekonomiskt premiera de skolor som långsiktigt minskar mobbningen. Möjligheten att kunna påverka resurserna till sin verksamhet, och få belöning för långsiktigt arbete, är en väl beprövad morot i samhället för att driva utvecklingen framåt. Majoriteten i kommunfullmäktige avslog dock motionen, med motiveringen att personalen ”ska fullfölja sitt uppdrag [att arbeta mot kränkande behandling] ändå”.

Men nu känner jag ändå att vår idé har slagit rot. För i onsdags beslutade vi i Barn- och ungdomsnämnden om att förändra resursfördelningen till kommunens skolor, förskolor och fritidshem så att en del blir prestationsbaserad. Det ska mätas genom bland annat elev- och föräldranöjdhet, resultat på nationella prov och måluppfyllelse. Den skola, förskola och fritidshem som långsiktigt förbättrar sina resultat allra mest kommer dessutom att få ett ”kvalitetspris”, dvs tre priser på totalt 175 000 kr varje år.

Principerna känns tydligt igen från vår motion om anti-mobbningsbonus. Det är välkommet att idén om resultatbaserade resurser nu kommer tillbaka, och nu till och med i en bredare omfattning än bara arbetet mot mobbning. Det visar att Folkpartiet kan påverka även i opposition, även om det dröjer ett år eller två innan idéerna vi presenterar kommer tillbaka med (S)-välsignelse. Jag hoppas att försöket faller väl ut och att resultatbaserade resurser kommer att kunna användas på än fler fronter i framtiden.

Öka jämställdheten i Kalmars skolor!

Förra veckan deltog jag och något hundratal lärare i en interaktiv teater om hur vi ser på jämställdhet i skolvärlden. Ensamblen Vardagens Dramatik spelade lärare med helt olika syn på pojkar och flickor, vilket förstås ledde till en del konflikter. Sedan fick vi i publiken säga åt deras rollkaraktärer hur de borde göra för att komma tillrätta med sina samarbetssvårigheter och bättre möta eleverna jämlikt.

Skådespelarna var oerhört professionella och hade fångat upp de arketyper som finns på nästan varje skola. Hur ska man kunna ge pojkar och flickor samma chanser när vissa lärare är blinda för att de behandlar barnen olika? När andra lärare anser att det är så det ska vara? När alla lärare samtidigt har fullt upp med att bedriva undervisningen i sina ämnen?

Jag brukar vara lite allergisk mot uttryck som ”fråga X måste genomsyra all undervisning”, för ganska snart så blir det ingen tid över till själva ämnesundervisningen. Men en av de saker som verkligen måste genomsyra all undervisning är jämställdhetsperspektivet. Vår könstillhörighet och våra könsuttryck är en grundläggande del av våra identiteter och är ständigt närvarande i vårt samspel i varandra. I skolåldern är det extra påtagligt eftersom elevernas kroppar genomgår snabba förändringar.

Med undantag för två skolor, som skickade samtliga pedagoger, så bestod publiken främst av respektive enhets utsedda jämställdhetsutvecklare. Jag hoppas innerligt att de, när de återvänder till sina skolor, kan sprida vidare till sina medarbetare den entusiasm och insikt som föreställningen gav. Jämställdhetsarbetet kommer ingen vart om inte jämställdhetsutvecklarna har stöd i sina arbetslag och alla har insikt om behovet av en jämställd skola!

Ny och bättre Europapolitik för FP

LUF:s 1:e vice ordförande Erik Scheller skriver jätteklokt i SvD under rubriken ”FP bör ompröva sin Europapolitik”. Jag kan bara hålla med.

Först ska vi konstatera att EU-medlemskapet har varit enormt bra för Sverige:

• Öppnare gränser har gjort det naturligt att resa utomlands och knyta kontakter - för jobb, för utbildning eller bara som en spontan tripp.
• Konkurrens på en större marknad har givit oss fler och billigare varor och tjänster - bara livsmedlen har blivit 20–25 % billigare sedan vi gick med i EU, läste jag för rätt många år sedan, och det har nog förbättrats ännu mer vid det här laget.
• Ökad migration har låtit fler hitta jobb och bygga sin framtid i ett annat land.
• Demokrati och mänskliga rättigheter har upprättats och stärkts i länder för att få ansöka om EU-medlemskap. 

Dessa är alla liberala kärnvärden.

Men dagens EU är inte längre det EG som Sverige gick med i 1995. Friheten och avregleringarna överskuggas snart av övervakningen av folks privatliv och av en ineffektiv bidragsapparat som i socialistisk anda belönar stater som missköter sin ekonomi. Att som folkpartist älska Europaprojektet innebär även att man måste kunna säga ifrån när det drar åt fel håll. Eller som Erik Scheller skriver: ”Att stå Europa bi kan också vara att stå upp mot Bryssel.” Skillnaden mot de gamla EU-motståndarna är att vi liberaler likväl kan se ett bättre Europa genom samarbete, istället för isolering och protektionism.

Om två veckor reser jag till Bryssel och besöker Europaparlamentet tillsammans med andra folkpartister från landet. Vi har mycket att prata om!

Läs hela Eriks artikel!

Basilikan tar över!

Det började så oskyldigt, med några frön i ett par krukor. Nu hotar örterna att ta över mitt köksfönster, och sedan: världen!

Nu behöver jag många recept som förbrukar rikligt med färsk basilika! Hoppas att du kan lämna ett förslag i kommentarfältet.

Brist på kärnkraft skördar liv

Barometern gör en artikelserie om kärnkraften, ett år efter jordbävningen i Fukushima. Med anledning av detta passar jag på att publicera en insändartext som jag skickade in för snart ett år sedan:

Nu börjar kärnkraftsolyckan i Japan att skörda människoliv, men kanske inte på det sätt som kärnkraftsmotståndarna hade tänkt sig. Den radioaktiva strålningen från kraftverket i Fukushima har visserligen inte krävt ett enda dödsoffer, trots all mediarapportering. Men efter tsunamikatastrofen i mars så står Japan utan två tredjedelar av sina kärnkraftverk.

När nu sommarens värmebölja slår till, har japanerna inte energi till luftkonditionering. Värmen har hittills lett till att 21 000 japaner har lagts in på sjukhus, varav 32 har dött. Flera av dessa människoliv hade säkert kunnat skonas om de hade kunnat använda sin luftkonditionering. Och vi kan bara tänka oss hur mycket gott sjukhusen hade kunnat göra av sina resurser om de inte hade haft 21 000 värmeslag att behandla.

Det är vid såna här tillfällen som vi påminns om de liv som vi normalt räddar dagligen i moderna samhällen, tack vare att vi har tillförlitlig tillgång till energi. Vi har vant oss vid att ta för givet att våra mor- och farföräldrar ska överleva somrarna, så de får inga nyhetsrubriker när de klarar hettan. Och skönt är väl det. Låt oss minnas det nästa gång någon vill utnyttja rädsla för att stänga  ner kärnkraftverk utan att tillfullo ersätta det med någon annan energi.

IFAU nästa FRA?

Det är smärtsamt att konstatera att den alliansstyrda regeringens rättspolitik sällan är bättre än socialdemokraternas, när det gäller att försvara rätten till ett privatliv. FRA-lagen väcker fortfarande smärtsamma minnen till liv efter fyra år, och sedan dess har riksdagen klubbat igenom såväl IPRED som Datalagringsdirektivet.

Nu vill regeringen att IFAU (Institutet För Arbetsmarknadspolitisk Utvärdering) ska få bygga upp en databas med känslig information om privatpersoner. Partikollegan Benny Lindholm (FP) skriver kritiskt om detta.

Det rör sig inte om vilken information som helst som ska samlas in, utan om politiskt sprängstoff som etnisk tillhörighet och medlemskap i fackföreningar. Information som man absolut inte vill ska hamna i orätta händer, särskilt inte i händer som samtidigt sitter på samhällets våldsmonopol, d v s staten.

Vi svenskar är ganska unika i vår tro att staten alltid är god, men detta är något som kan ändras över en valnatt. De maktinstrument som instiftas av en i grunden rätt schysst regering kommer att finnas kvar när en helt livsfarlig regering tillträder. Hitler skulle ha älskat att kunna skriva ut en färdig adresslista på alla judar och blattar, och Stalin skulle ha älskat att effektivt kunna klämma åt alla som försökte organisera sig fackligt.

Jag tar del av IFAU-rapporter då och då, och brukar tycka att de är alldeles utmärkt lärorika som de är, UTAN integritetskränkande bakgrundsdata. Snälla IFAU, sälj inte er själ bara för att kunna komplettera rapporterna med hur många som är ”etniska svenskar mitt i facklivet”.

Staten är mäktig nog som den är, tack. Nu behöver vi istället lite tyngd i den andra vågskålen som representerar den enskilde medborgarens rättigheter inför staten.

Läs Benny Lindholms artikel!

Uppdatering: Även Linda Nordlund och Ebba Tornérhielm i LUF skriver om detta.

Rödbruna myter om invandrare och vinst i välfärden

Tre lästips som avlivar myter:

• Fler och fler invandrare får jobb: 2 av 3 av de 250 190 nya jobb som skapats mellan 2000 och 2010 har gått till utrikes födda.
• Friskolorna tar nästan inte ut någon vinst alls. Däremot investerar de hundratals miljoner varje år ur egen ficka.
• Carema tog aldrig ut några skattemedel i vinst, och under Caremas tid på Koppargården förbättrades vårdrutinerna jämfört med när kommunen hade drivit boendet.

Dessa fakta borde bli riktigt obekväma för Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna, som lever på dessa myter. Åtminstone om du hjälper till att sprida dem, så att fler får veta hur det faktiskt ligger till. Uppenbarligen är det många i Sverige som har en helt felaktig bild av läget i dessa viktiga välfärds- och valfrågor.

Barnens träd

Idag har jag och kommunalrådet Anette Lingmerth (S) varit på Västra Funkaboskolan och invigt planteringen av ett träd för barnen. Initiativtagare är Jonas Paulman (bilden), som var ett av de 686 barnhemsbarn som utsattes för missförhållanden när de var små och som fått en offentlig ursäkt från staten. Nu viger han sitt liv åt att springa, paddla och cykla Sverige runt och plantera träd för barnen - det blir bara fler för varje år som går!

Vid trädets fot finns en liten plakett som påminner om barnkonventionen. Västra Funkaboskolan är nu fadder åt trädet och kan använda det som utgångspunkt i sin pedagogik kring barnens rättigheter!

Förhoppningsvis blir det ett träd till i Kalmar nästa år!

Att ha läslust och att få betyg

Flera författare diskuterade hur vi ska öka läslusten hos unga. Riksdagsledamoten och debuterande deckarförfattaren Christer Nylander (FP) menade att läsningen i skolan inte borde behöva stanna vid svenskaämnet. Om du frågar en samhällslärare så säger hen: Läs Robinson Kruse så lär du dig handel. Om du frågar en historielärare så säger hen: Läs Richard III så lär du dig färstå maktbegär som en drivkraft i historien.

Bert- och Sune-författaren Johan Unenge oroade sig för att föräldrars högläsning för sina barn vid sängkanten har minskat, för att "det finns så många andra sätt att få barnen att somna nu". Hans uppmaning var: sluta inte läsa vid sängkanten bara för att barnen lärt sig läsa själva, för då slutar barnets läsande där!

Stockholms skolborgarråd Lotta Edholm (FP) diskuterade med flera forskare på ämnet "Betyg - för vem?" Moderatorn försökte flera gånger spetsa till det till frågor som "är du för eller emot betyg", men forskarna var mer intresserade av att problematisera fördelar och nackdelar mellan olika sätt att bedöma och betygssätta elever.

Forskarna gav flera möjliga förklaringar till den dagsfärska rapporten att friskolor i år i högre utsträckning har gett högre betyg än de nationella proven medger. Det är så vitt jag vet första gången man sett en skillnad mellan friskolor och kommunala skolor på detta sätt (även om myten har levt i många år). Det kunde bero dels på att det var första undersökningen med nytt betygssystem. Friskolorna är ofta mindre enheter och då har haft svårare att i stor skala diskutera hur de ska tolka de nya betygskriterierna rättvist. Om så är fallet så bör det här gå över om något år. Man har även iakttagit att de för höga betygen oftare delas ut till flickor, och det kan bero på att de, trots samma prestation som killarna, får bonus för att de visar mer entusiasm och engagemang.

Sverige har haft en stigmatiserande, närmast religiös, debatt om betyg eftersom betygssystemet i många år var nästan avskaffat. Så nu är det så "nytt" för oss att debatten bara har handlat om huruvida vi ska ha betyg eller inte. Nu finns bred enighet kring att vi SKA ha betyg, så nu kanske mer nyanserande debatter kan börja komma. Betyg kan ju faktiskt utformas på väldigt många olika sätt. Olika bedömningssätt kan behöva utformas beroende på om målet är att ge underlag för urval - som nuvarande betygen - eller om bedömningen ska involvera/motivera eleverna.

Jämför med högskoleprovet, som egentligen inte mäter någonting alls. Men det ger oss en siffra att förhålla oss till, och det tycks alla vara glada med. Där hör jag aldrig någon debatt. Men det säger egentligen mycket lite om hur bra det kommer att gå för en i sina framtida studier.

Fryshuset, och att växa upp till man

Fryshuset har många bra seminarier med både hjärta och hjärna. Jag fick höra ett bra panelsamtal om "hur formas unga killars manlighet?" De tog tillvara både på att vi alla har ett ansvar att säga emot när man ser killar vara stöddiga, men även att vi ska uppmuntra när man ser de positiva sidorna av manlighet, som att visa lojalitet med sin grupp och beskydda de som är fysiskt svagare. Och detta är saker man även ska uppmuntra när man ser det hos tjejer!

En tant i publiken noterade tyvärr att hon var den enda kvinna som hade yttrat sig under hela seminariet. Att panelen bara var män kan man förstå, men bland alla i den blandade publiken så var det bara män som hade ställt frågor och gett sig in i diskussionen. Kvinnor behöver ta mer plats, och ibland måste kvinnor sjäkva ta första steget för detta.

Jag fick även lyssna på hur de har ett eget gymnasieprogram för elever med aspbergers syndrom. Det är viktigt att skilja på inkludering kontra integrering: integrering kräver anpassning av individen, inkludering accepterar individen som den är. Läraren Magnus Jansson pratade om att man kanske inte är "en i gänget" bara för att man är med i en elevgrupp - man kan ändå vara socialt avskild och inte ha någon att utbyta erfarenheter med. Då är man fortfarande utanför, men det syns inte.

De arbetar mycket med att se det positiva i hur var och en är annorlunda. Aspbergers-människor är kanske inte så sociala och kan ha svårt att se helheten, men de kompenserar ofta för detta med att vara väldigt lojala och att ha ett utvecklat sinne för detaljer. Detta borde vara eftersökta egenskaper på en del arbetsplatser!

På plats i Almedalen

Sent omsider så fick jag tag i ett ledigt boende i Visby och njuter just nu av lite "semester" i almedalsveckan/politikerveckan. Det är alltid en fantastisk puls här under denna vecka, och det känns riktigt häftigt att ministrar, andra makthavare och vanligt folk går sida vid sida mitt i stan och samtalar med varandra. Jag menar, i hur många länder är något liknande möjligt?

Det finns en fantastisk uppsjö av kostnadsfria seminarier och andra aktiviteter. Detta är en guldgruva för den som vill öka sin allmänbildning i samhällsfrågor, och träffa representanter för alla möjligha grupper i samhället. En del tycker om att mingla, jag gillar att anteckna för fullt och supa in så mycket information som möjligt.

Jag kommer att blogga lite om seminarier som jag går på.

Mina skolavslutningar – med och utan kyrka

Varje vår blossar debatten upp om skolavslutning i kyrkan, men i år känns den extra intensiv. Ett tecken i tiden, kanske? I Kalmars många skolor finns det väldigt olika traditioner kring detta från skola till skola.

Jag fick uppleva båda sorters kultur under min skolgång i Kalmar. På lågstadiet på Sjöängsskolan cyklade klassen ut till kapellet Garvaregården där en präst höll avslutningen. Jag minns inte vad han sade, bara att vi sjöng Den blomstertid nu kommer, men det kanske är lika bra.

På högstadiet på Novaskolan hade vi en kyrka precis intill, men vi höll ändå alltid avslutningen i gymnastiksalen, nästan hela skolan samlad. Präst klarade vi oss utan; vår rektor Jan-Olof Åberg kunde alltid leverera kärleksfulla tal där han betonade vårt ansvar att visa respekt för varandra. Det var mycket fin stämning där också.

Kontentan är att i vissa samhällen är det en tradition att kyrkan är en fin samlingslokal; för många är detta allt den är. Ett ornament som hänger på väggen gör inte i sig barn religiösa. Det är när skolan låter en präst anta auktoritetsroll och säga, på skoltid, att ornamentet symboliserar övernaturliga krafter som dikterar vissa levnadsregler, som det gör skada på barn som ännu inte utvecklat sitt sinne för kritiskt tänkande.

Om kyrkan vill upplåta sina lokaler (som hålls i skick med hjälp av våra skattepengar) till skolorna, så är de välkomna att göra det. Men predikan, välsignelser och bibelord får de hålla för sig själva. Passar inte det, så klarar vi oss utan kyrkan, som vi gjorde på Novaskolan.

Folkpartiets budget sticker ut

Vi i Folkpartiet liberalerna i Kalmar har i dagarna lämnat in vårt alternativ till vänstermajoritetens (S+V) budget för 2013. Folkpartiets budget sticker ut på flera sätt när man jämför med de andra partiernas förslag (inklusive vänstermajoritetens).

• Vi är det parti som satsar mest resurser på skolan. Det glädjer mig, för skola, förskola och fritidshem är en av kommunens viktigaste kärnverksamhet. Vi förstärker elevhälsan och satsar på speciallärare till barn med särskilda behov. Vi följer upp vårt löfte om att värna lovskolan, och vi satsar på studie- och yrkesvägledare.
  
  
• Vi är det enda partiet som föreslår och finansierar en skattesänkning. Kalmar kommun har mycket hög skatt jämfört med liknande kommuner – resultatet av flera ”tillfälliga” skattehöjningar alltsedan 90-talet – och detta påverkar förstås människors vilja att bosätta sig här, och minskar friheten för de som redan bor här. Höga skatter slår hårdast mot dem som lever på marginalen. Vi sänker skatten med 10 öre per hundralapp i år, och hoppas få leverera ännu fler sänkningar framöver tills vi kommer ner i en mer rimlig nivå.
   
• Vi lägger det enda budgetförslag som klarar kommunens ekonomiska mål på att göra 2 % överskott. Det är viktigare än någonsin att ha ordning på finanserna när den internationella ekonomin skakar. Vänsterpartierna skriver vackert om ”ordning och reda i ekonomin” i sitt förord, men lägger alltså en budget som inte når detta mål.
   
• Vi är det parti som tydligast pekar ut en ny väg för Kalmar, mätt i hur mycket man vill ändra i vänstermajoritetens förslag till driftbudget. Medan de andra partierna bara flyttar på någon enstaka miljon, lägger vi yrkanden som omfattar drygt 37 miljoner kronor. Miljöpartiet är väl det enda parti som kommer i närheten av samma reformvilja, men i en annan riktning då de sparar in på investeringarna för att försvåra möjligheterna att parkera.

Men det handlar ju inte bara om att ändra mycket, utan om att ändra bra också, och det tycker jag att vi gör. Vägen framåt för Kalmar handlar om mindre toppadministration, färre högavlönade politiker, lägre skatt, och mer satsningar på barn och ungas hälsa och deras möjligheter till jobb. Vi säger nej till chockhöjda politikerlöner, men ja till mer pengar för kvinnojourer och andra ideella föreningar som gör ett viktigt socialt arbete.

Vår budget har redan skapat debatt genom hur den har censurerats på kommunens hemsida, där tydligen endast röda partier får komma till tals. Det är kanske talande för hur den här kommunen styrs.

De olika budgetförslagen kommer att behandlas och beslutas om på ett öppet möte den 18 juni.

Guillou har fel om friskolereformen

Från att i tiden före privatiseringsvågen ha haft en skola som låg mycket högt vid internationella jämförelser har vi nu en skola som halkat ner under genom-snittet, skriver Jan Guillou, som vill skylla Sveriges sjunkande skolresultat på införandet av rätten att välja friskola, något som bara 6 % av eleverna utnyttjat under perioden. Resonemanget är det gamla goda ”korrelation = kausalitet”, att det automatiskt finns ett orsakssamband när två saker händer ungefär samtidigt.

Problemet med Guillous resonemang är att han handplockar statistik för att passa hans syften. Alla försämringar han räknar upp sammanfaller inte bara i tid med friskolereformen från 1992. De sammanfaller även i tid med socialdemokraternas läroplan från 1994 och det luddiga betygsystem som följde av den. Olikheter skulle döljas genom att minska antalet betygssteg och göra kriterierna för dem nästan likadana. När man gör det svårare att mäta elevernas kunskap ska man inte vara förvånad när svaga elever inte upptäcks eller får det stöd de behöver, och bara elever från studievana hem klarar sig. ("Klyftorna ökar", för att tala Guillou-språk.)

Försämringarna sammanfaller även i tid med socialdemokraternas destruktiva ambition att alla (vare sig de ville eller inte) skulle bli högskolebehöriga, vilket krävde att såväl grundskolan som gymnasiet var tvungna att sänka kraven för att alla skulle klara dem. Om man sänker ribban i Sverige ska man inte vara förvånad när svenska barn slutar hoppa så högt.

Utbildningsminister Jan Björklund (FP) gör nu upp med båda dessa vänstermisstag i och med den största skolreformen sedan införandet av allmän folkskola 1842. Ny läroplan, nytt betygssystem och fler möjligheter att få yrkeskompetens utan att behöva läsa på högskola, t ex med lärlingsutbildningar. Allteftersom elever får gå i skolan under dessa reformer lär vi få se en gradvis höjning av skolresultaten.

Men de gamla S-misstagen och deras inverkan på resultaten vill Jan Guillou inte ens överväga, eftersom han inte vill ifrågasätta uppenbara vänsterreformer. Guillou riktar ensidigt in sig på friskolereformen. Men han nämner inte att även den har satts under lupp, och till skillnad från jämförelserna ovan så har det gjorts med kontrollgrupp:

År 2005 konstaterade Skolverket i en rapport att de kommuner som har konkurrens från friskolor höjer kvaliteten i både de kommunala och de fristående skolorna. Valfriheten höjde alltså resultaten jämfört med de kommuner som inte hade valfrihet, och utan denna får vi anta att Sveriges skolresultat idag hade varit ännu sämre.

Denna rapport var så provocerande för vänstern att dåvarande skolminister Ibrahim Baylan (S) gick så långt som att trotsa grundlagen för att stoppa rapporten. Och det är kanske av ren vördnad för Baylans svunna auktoritet som Jan Guillou lydigt låtsas att rapporten inte existerar. Eller för att det är praktiskt för hans vänsteragenda. Men till gagn för svenska elevers utveckling är hur som helst det inte.

Kallt väder men varm stämning på fullspäckad Berga marknad