Eurovision 2013

Eurovision är avslutad, och eftersom alla är intresserade av vad jag tyckte så kommer här min topplista... och lite annat.

Eurovision är ju politik, som alla vet, och få är så Eurovision-tokiga som vi folkpartister:


Först och främst så var ju alla pausinslagen hysteriskt roliga - Petra Mede & co har gjort ett fantastiskt jobb med att fånga den svenska folksjälen!


Musikmässigt var det på det hela taget ett ganska slätstruket år. Många halvdana låtar, men några stack ut rejält.

Låt nr 1 enligt mig:

Ukraina: ”Gravity”... jag ryser varenda gång jag hör den. En medryckande stråkrytm med små variationer för varje vers, men tyvärr ett mycket antiklimaktiskt slut. Hade gärna sett att de hade slopat Disneyfilm-urinvånar-jojkandet i bakgrunden också, sånt är sååå överanvänt. ”Jätten” som bär in sångerskan i början ger mysiga vibbar av det ofattbara spelet Shadow of the Colossus.

Låt nr 2 enligt mig:

Nederländerna: Anouks röst och de okonventionella ackordföljderna ger den här låten en dovhet som blir helt magisk. Många hoppades på en ny ”Nobody's wife”, men jag var bara glad att slippa det. ”Den här är för bra för Eurovision”, som en vän sa till mig - och väljarna tycktes hålla med. :(

Låt nr 3 enligt mig:

Norge: som Depeche Mode lät i mitten på 1990-talet, men lite mer industriellt - lite Useless, lite Walking In My Shoes.

Låt nr 4 enligt mig:

Rumanien: Oh my LORD vilken guilty pleasure! Utan tvekan årets straightaste inlägg. En transylvansk moderkaka som hämtad från en boss-strid i något av 00-talets Castlevania-spel. Det är alltid pluspoäng när ett land sänder en kontratenor till Eurovision, och till skillnad från Bulgarien 2009 så kan den här killen hålla tonen på scen - men inte volymen. :(

Nödrimmen ger extra camp-krydda till denna härliga pastisch. (true/blue, bright/light, fire/desire...)

Låt nr 5 enligt mig:

Bulgarien: ett växlande ambient och trumbaserat bidrag som rider på lite dissonanser och härlig slagverks-entusiasm på scen. Åkte tyvärr ut i semifinalen.

Andra hyfsade:

• Belgien - Helt OK power-pop med catchig refräng. Komiskt bisarr koreografi! :)
• Malta - Tja, en lugn och mysig no-worries-låt, som ser ut att framföras av Lars Leijonborgs försvunne son.
• Moldavien - hade kunnat bli riktigt bra om inte refrängen var så tjatig.
• Island - en värdig tolkning av Melodies of Life från Final Fantasy IX. ;)

Sverige, då? Tja, det gick väl ungefär som jag hade väntat mig... även om Robin Stjernberg äntligen hade lärt sig att hålla tonen, passerade låten ganska obemärkt förbi. :(
Danmark, då? Tja, den var väl inte direkt dålig, men jag fattar inte vad folk såg i den. (”Come feisch me now!” ;)

Drakarna:

”De stora ländernas” bidrag var anmärkningsvärt oanmärkningsvärda. Frankrike, Italien, Spanien, Storbritannien – jag kan inte minnas hur en enda av dem gick, fem minuter efter att jag hört dem. Förutom att det går utmärkt att sjunga ”Knock, knock, knocking on heaven's door” till Storbritanniens bidrag. Och nej, Tyskland, ni lät inte som Euphoria.

Några bottennapp:

• Serbien - Jaha, är det Eurovision jag tittar på eller ett Sailor Moon-cosplaykonvent?
• Belarus - Hahaha- nej.
• Finland - Den lät som om de försökte göra en så störig låt som möjligt.
• Litauen - Musikaliskt hade den en bra grund, men sångarens försök att att ta sig an det engelska språket gav oss en del skratt i tevesoffan. Och texten är helt obegriplig:
  If you don't know / I'm in love with you
  When summertime comes / It becomes untrue (?!?)
  Because of these shoes / I'm wearing today (?!?)
  One is called love / The other is pain (?!?)

Men om du gillade någon dessa så var det väl bra för dig! Eurovision handlar om lika delar blodigt allvar, lika delar trams. Happy listening!

Eduard Khil: internet- och glädjepionjär

Det här videoklippet gör mig alldeles varm inombords varje gång jag ser det. Det är ”Mr Trololo” som 44 år senare pratar om sin gamla 1966-låt som uppnått kultstatus på Internet.



Det är lätt att ha fördomar om andra människors attityder till Internet. Dels om gamla människor. Dels om människor som levde under det repressiva kontrollsamhället i Sovjet. Men Eduard Khil (trololo-mannen) raserar dessa fördomar på ett underbart sätt.

För många är trololo-låten bara något de skrattar åt. Det hade varit lätt för en åldrad stjärna att spela med och låta sig reduceras till en pajas, om så bara för att få omfamnas av den flyktiga uppmärksamhet som kommer med ett Internet-kändisskap. Men herr Khil gör inte avkall på den fantastiska värdighet han bär sina år med - han vill mer. Istället gör han trololo till ett statement. Med lätthet fångar han den för mänskligheten enande kraften i musik, och kombinerar den med motsvarande positiva kraft i Internet.

Trololo-låten hade från början en text som handlade om en cowboy som rider hem över prärien till sin fru, men sådan text ansågs för USA-vänligt för sovjetregimens smak, så den censurerades och ersattes med trololo. Visst är det paradoxalt att antiamerikansk censur skulle bidra till att låten 44 år senare skulle få enorm global spridning, och framförallt i USA.

Helkväll om integritet och upphovsrättsfrågor

På torsdag nästa vecka så ska vi ha en diskussionskväll i Kalmar som kommer att bli mycket intressant. Temat är en fördjupad diskussion om personlig integritet – online och offline – och vilka konflikter som uppstår när t ex upphovsmän vill ha kontroll över spridningen över sina verk. Det hela varvas med musik från Stage4you.

Några av frågorna som kommer att diskuteras:

• Vad är egentligen personlig integritet?
• Har Internet gjort det lättare eller svårare för upphovsmän att leva på sina verk?
• Vad händer när din rätt till integritet krockar med min rätt till yttrandefrihet?

Jag har fått äran att vara moderator under kvällen, och vi har fått tag på riktigt duktiga talare i ämnena:

• Markus Bylund är forskare i integritetsfrågor vid SICS.
• Camilla Lindberg är den enda borgerliga riksdagsledamoten som röstade nej till FRA-lagen, och tog nyligen inititiv till kandidatkontraktet Nej till datalagring.se.
• Anders Rydell är kulturjournalist och författare till bäckerna Piraterna och Gratis?

Välkommen till denna kväll! Det börjar kl 17:30 i Jenny Nyströmskolans aula, torsdag 15 april.

Vill du hjälpa till att sprida info om integritetskvällen?

• Gå med i och dela med dig av Integritetskvällen på Facebook
• Kontakta FP:s expedition i Kalmar, Nybro eller Västervik för lite färdigtryckta affischer som ser ut så här:

Michael Jackson

Jag hörde på radion att Michael Jackson avlidit.

Lustigt sammanträffande. Just igår fick jag för mig att kolla jag på den fulla versionen av Thriller och började tänka på hur banbrytande han var under sin storhetstid. Here's for Michael.

Mobilsignal av DJ Trexx EU-låt

Efter att jag skrivit om EU-kampanjlåtar gör Basse mig uppmärksam på att there's a new kid on the block: DJ TREXX ”A union of Peace, Love and Bass”

En välgärning som är smått genialisk. Han lyckas både vara partipolitiskt obunden, utnyttja sitt kändisskap från svenska melodifestivalen och klämma in lite historisk bakgrund till hur mycket EU-samarbetet betyder för folk som inte haft lyxen att växa upp i fred och demokrati.

Det enda som saknas är en mobilsignals-version, så jag har klippt ihop två stycken nu på lunchen:

• Democracy is cool.mp3
• So whatcha gonna do on the 7th of June.mp3

Enjoy!

Alla kampanjlåtar är inte hemska! (Bara nästan)

Så här i dagarna när plastiga pinsamheter som Susanna Habys (m) kampanjlåt ploppar upp, som ett eko av MUF-Zannas ”Ja till euron”-låt 2003, så måste jag bara påpeka att det finns faktiskt politiska kampanjlåtar som är bra! Mikael ”prinsen” Trolin skrev en vacker låt om euron, som fångar budskapet om att det är freden och gemenskapen som är det främsta argumentet för en gemensam valuta:

MUF:s låt ”Jag vill också byta statsminister” (2006) var också riktigt catchig… tyvärr. :P

Men den ultimata kampanjlåten för oss som tror på Europa är ju självskriven:

Do you remember love?

Jag ska göra ytterligare lite reklam för den där sista Zaremba-artikeln. I slutet lyfter han fram en personlig anekdot som nästan fyller mina ögon med tårar.

Det hände sig på Nora marknad häromåret att en kolonn unga män med rakade skallar plöjde sin väg fram till ett stånd där några utlänningar höll till. Det berättas att ingen polis fanns på plats, att ingen visste vad man skulle ta sig till, nävarna var redan i luften, blickar bortvända i vanmakt, då det plötsligt hördes sång. Den steg från ingenstans, tycktes det, en sopran, hög och mäktig. Det blev allt tystare, folkmassan tätnade, bara sången hördes. Det berättas att angriparna kom av sig, började se sig osäkert omkring och retirera mot utgången. Och att rösten följde efter dem i mörkret och de lämnade marknaden.

Sedelärande nog var det psalmen ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder” som så effektivt drev bort den nationella stormtruppen. En av dessa psalmer som enligt diskrimineringsombudsmannen är olämpliga vid skolavslutningar, då de kan verka ”uteslutande” för invandrare.

Jag lyckas identifiera rösten. Den tillhörde Maria Langefors, pastor i Missionskyrkan och utbildad sångerska. ”Jag drog på för fullt, à la Nilsson”, minns Langefors. Varför försökte du inte med ”We shall overcome”?

”Allt gick så fort, jag tog det jag hade närmast hjärtat.”

Vi som har sett 80-talets bästa (?) animé Macross: Do You Remember Love? vet förstås redan att en vacker sång kan stoppa inte bara skinnskallar på en marknad, utan även intergalaktiska krig:

(Om du är sådär petig och vill fatta vad det är de säger så kan du kolla här, men den är inte lika lång eller har lika bra bild/ljud.)

Några nedslag

• Människan har lärt sig att flyga och gå på månen.
• Berlinmuren har fallit.
• USA har valt en svart president.
• Pet Shop Boys har lagt upp en preview av det kommande albumet Yes.
  

Reklam

Missa inte studentkören Kalmar Keys i jul! Vi sjunger på julmässan på Kalmar slott

• torsdag 27 november kl 18.00 och 19.00
• lördag 29 november kl 12.00 och 13.30

Onsdag 10 december blir det julkonsert kl 19.00 i slottskyrkan. Jag tror till och med att det är fri entré, om jag minns rätt. Välkomna!

Kulturkrockar

OK, här är två saker som är jättefina var för sig, men som man absolut inte bör blanda: tonårsdepressions-legenderna The Smiths och glada skolbarn på klassresa i ett brittiskt barnprogram.

Det verkar rätt så harmlöst och oskyldigt – om man inte lyssnar så noga. Programmakarna OK:ade säkert ”Heaven knows I'm miserable now” som bakgrundslåt för att den har mjuk och oförarglig melodi, men lyssnar man på texten så känns det hela som svart humor:

Bild: Morrissey som hänger brevid medan barnen läser plakat om de olika växterna i parken.
Morrisseys sång: ”Why do I give valuable time to people who don't care if I live or die?”

Någons kommentar på Youtube: ”I'm not sure if it's coincidental or Morrissey's dark twisted humour but the place where they all sit down is right next to a notorious suicide spot in London!”

Sen dyker Sandie Shaw upp och sjunger om möjligt nåt ännu deppigare.

Det är iofs en imponerande förmåga, att vara så trevlig och snäll mot alla i barnprogrammet, men samtidigt sända ett budskap som bara fansen kommer att fatta: ”Visst är det otroligt att det här gick igenom censuren?”

And now for something completely different!

Häromdagen noterade jag en påfallande likhet mellan två musikvideor.

1. Pet Shop Boys: I Don’t Know What You Want But I Can’t Give It Anymore. Eller kort och gott IDK. (1999)

En av de snyggaste (om än ganska udda) videorna pojkarna har gjort. Jag är f ö den ende i världen som älskar den här låten mest på hela albumet Nightlife.

2. Bodies Without Organs (BWO): Conquering America (2005)

Den första låten jag hörde av BWO, som gjorde mig tokig och fick mig att (på ett okonventionellt sätt) skaffa mig albumet Prototype. Men först nu har jag alltså sett videon.

Visst verkar BWO ha inspirerats av IDK-videon? Det är ju ingen hemlighet att Alexander Bard och Pet Shop Boys lyssnar på varandras musik. Jämför:

• Det mjuka motljuset, den korta skärpedjupet och de kalla färgtonerna
• Bisarra saker som händer vid operationsborden
• Icke-vita tjänstemanna-par som, i fotografisk symmetri, assisterar ”förvandlingarna”
• Widescreen-formatet, här med vita kanter istället för svarta eftersom BWO-albumets omslag är vitt, medan Nightlifes omslag är… ja ni förstår.
• Operationerna tjänar ganska vardagliga syften: Neil och Chris ska gå ut med hundarna; Marina Schiptjenko vill ha (förvisso äckliga) prydnader i sitt vardagsrum.

Conquering America känns dock inte som en kopia av IDK, utan mer som en anti-video. Förutom det mest uppenbara – vit widescreen istället för svart – så används operationsborden i IDK till pånyttfödelse, medan de i Conquering America används till att bringa död. Och som för att fullända inverteringen så avslutas Conquering America med att widescreen:en ”stängs”, medan IDK inledde med att den ”öppnades”.

Jag skulle kalla det hela för poetiskt, om inte Jean-Pierre Barda hade sabbat hela stämningen. ;)

Atlantis is calling

Förhoppningsvis har du inte missat att Basse körde Modern Talking-vecka på sin blogg nyligen. Då jag hyser precis samma hatkärlek som han till detta bisarra band, tänkte jag dra mitt strå till stacken och ytterligare highlighta deras träffsäkra historieskildringar:

Atlantis Is Calling handlar alltså om myten om den sjunkna staden. (Eller tja, ”handlar” i samma mån som Geronimo's Cadillac handlade om en indianhövding och Brother Louie handlade om interrasiell kärlek. Det nämns i refrängen iaf.) och vad passar bättre då än en video med gult ljus och eldsflammor när man är på havets botten! För att inte tala om falsettrefrängen, som ytterligare förtydligar stadens lokalisering (min fetstil):

Atlantis is calling
S.O.S. for love
Atlantis is calling
From the stars above

Atlantis is calling
S.O.S. for love
Atlantis is calling
It's too hot to stop