Vi kan ingenting, men det kan asiaterna

Fängslande Fredrik Härén höll ett föredrag inför den intellektuella gräddan på Kunskapens dag. Med några enkla allmänbildningsfrågor konstaterade han att vi svenskar vet skrämmande lite om vad som händer utanför vår lilla västvärld. Testa själv och se hur många av frågorna du kan svaret på (jag kunde 1):

För ett år sen så presenterade man en undersökning – ”Hur får svenska folket kunskap?” Det vanligaste svaret är att vi hämtar vår kunskap via tidningar och teve, dvs media.

(Tystnad)

Nu vet jag att public service är här [i publiken].

(Mer tystnad)

Skäms, tamejfan.

Asiaterna däremot, har full koll på sin värld och vår, är minst lika välutbildade och är redo att göra våra jobb för en tjugondel av våra löner. Vem kommer att få designa Ericssons nya telefon?

Leijonborg noterade detta härom året i sin bok Globaliseringens utmaningar. Och sen så sade karln att Sverige inte ska konkurrera med lägre löner, utan med kunskap! Jag tyckte det var väldigt provocerande; jag tror inte att vi självgoda svenskar riktigt förstått hur långt efter vi redan ligger.

Man förstår att Leijonborg och partibrodern Björklund roffade åt sig både skol- och utbildningsposterna när de skulle bilda regering. Det är mycket som behöver göras inom skola och forskning om Sverige ska klara sig i den globala konkurrensen. De sjunkande kunskapstrenderna i skolan de senaste åren måste vändas, och det med råge!

Bättre som politiker än partiledare

Lars Leijonborg har till slut fattat att han inte står så högt i kurs vad gäller att leda Folkpartiet. Samtidigt som jag välkomnar nytt ledarskap, tycker jag att Leijonborg fått stå ut med oförtjänt många kängor och spydigheter i dagarna.

Barometern menar att partiet hanterat partiledarfrågan ”uselt”, eftersom det varit så mycket snack om det i media. Men jag har svårt att se vad folkpartiet har gjort annorlunda från t ex socialdemokraterna inför valet av Mona Sahlin. Precis som de, så har folkpartiets distrikt gått ut och stött eller inte stött partiledaren. Skillnaden ligger snarare i hur journalister letat scoop och aktivt sökt upp enskilda partimedlemmar för att få nån att säga nåt smaskigt.

Frida Johansson Metso har fått känna rejält på det sistnämnda och kommenterar drevet lämpligt:
”En man som Lars Leijonborg, som gett kampen för ett bättre samhälle 43 år av sitt liv, förtjänar mer respekt än att jagas ut.”

Man får ju rikta kritiken dit den hör hemma. Jag tycker att Leijonborg har varit svajig som partiledare, men han har varit jätteduktig som politiker.

Hans dagsform i debatter må ha varierat kraftigt och hans mediala fingertoppskänsla har ofta lämnat mycket att önska. Men han har haft hjärtat på rätta stället, och när kamerorna stängts av har han gått in i sammanträdesrummen och i departementen fått igenom bra politik – för integration, psykiatrisk vård och nu även utbildning. Där har han varit i sitt esse, och där hoppas jag han fortsätter vara en tillgång för Folkpartiet.

Är det "hårdare tag" att ge vård till psyksjuka?

Nyss hemkommen från Gränsö-mötet i Västervik. Ännu ett Leijonborg-tal att lyssna på, men nu får det räcka för min del denna valrörelse. Det finns så många andra att lyssna på - ser fram emot Cecila Malmström...

Talet var iaf OK. Inte lika god dagsform som i Almedalen, men det förde fram en viktig fråga: att psykiatri-vården behöver reformeras. Det visade på en del politiskt mod - dels att erkänna att den gamla psykiatrireformen var delvis misslyckad. Men även för att journalisterna därmed inom en timme hade publicerat "hårdare tag"-vinkeln Fp vill ha mer tvång i psykvården .

Här kan jag passa på att berätta vad psykiatri-reformen egentligen är, utifrån min begränsade kunskap. Reformen kan väl beskrivas som att man öppnade alla sluta anstalter och ropade "släpp tokarne lös, det är vår!" Det funkade väldigt bra för dom flesta patienterna, som mådde mycket bättre bland vanligt folk än i ett sterilt behandlingshem.

Men de allra sjukaste gick det inte lika bra för. De klarade sig inte utan tillsyn - de slarvade med medicinerna, blev sämre, och så småningom en fara för sig själva och omgivningen.

Detta var alltså det som Fp tog upp idag. Att vi återigen behöver satsa på vård till de, som man brukade vårda förr. De som är så psykiskt sjuka att de är en fara för sig själva. Inget nytt grepp alltså, utan bara en delvis återgång till hur vi hade det tills för några år sen. Men ibland går vi på medias illusion, att samhället alltid har sett ut som idag, och att varje politiskt förslag skulle vara ett oprövat kort. Men så är det alltså inte.

Frågan är ju förstås om detta är "hårdare tag". Men vore det inte hårdare mot de svårt psykiskt sjuka, att inte vårda dem? Att vänta tills de sätter sig bakom ratten och kör ihjäl folk och sen har det på samvetet hela livet?

Åldersnoja, Leijonborg?

Missionskyrkans partiledarutfrågningar har blivit ett återkommande inslag på Öland vid valåren. I söndags var det Lars Leijonborgs tur att bli utfrågad av pastor Thor-Björn Bastås i det stora tältet vid Klintagården utanför Borgholm.

Fp-ledaren satte ned foten i flera trosrelaterade frågor. (Nu pratar vi alltså religion och inte damunderkläder här. Vad har du för fantasi egentligen?)

Han klargjorde bland annat att han inte hade något emot att kyrkans gudstjänster får sändas i radio och tv, men tyckte att public service även bör tillgodose judiska och muslimska medborgares önskemål. Han tyckte även att det lilla fåtalet religiösa friskolor fått styra friskoledebatten för mycket, men var tydlig med att skolor borde vara icke-konfessionella och låta eleverna själva ta ställning till religionen. Han var även noggrann med att skilja på sin roll som partiledare och sin roll som troende.

Det var förresten helkul att se efteråt hur okunnigt Expressen vantolkade ett citat (som inte ens var särskilt ordagrant citerat). De försökte få det till att Leijonborg trodde på Bibelns skapelseberättelse för att han ”söker svar i evangelierna” när ”vetenskapen inte räcker till för att besvara livets gåtor”. Hade journalisten haft den minsta allmänbildning om Bibeln (motsvarande årskurs 3 i grundskolan, kanske), hade han vetat att evangelierna handlar om Jesus och inte om skapelseberättelsen.

Jovars, jag delar väl inte riktigt ögonbryns-mannens tilltro till evangelierna, men så länge han lägger bibeln på hyllan innan han tar på sig politikerkostymen så har jag inget problem med det. Han var iaf oväntat rolig i en sekvens i utfrågningen:

TB: Bland de borgerliga är ju du äldst och har varit partiledare längst - då är det väl klart att det är du som ska bli statsminister?
LL: Trevligt att du ser det så. Men vi har ju demokrati i Sverige, och med den nuvarande opinionen är det klart: det blir Fredrik (Reinfeldt).
TB: Men du är ju 57 nu...
LL: Det är jag verkligen inte! Jag är kanske i teknisk bemärkelse äldst, men jag ser mig mer som PÅ VÄG mot 57, och det tror jag nog att dom flesta gör.
TB: Inte jag. Men du är ju jämngammal med Göran Persson...
LL: Ja, HAN är 57!

Hoho, åldern verkar vara ett känsligt ämne. ;)

Ikväll älskar jag Lars Leijonborg

Nu har jag varit på politikerveckan i Almedalen, Gotland. Det var första gången, och det var rysligt roligt! En politisk smältdegel med mängder av intressanta seminarier (och en del bottennapp), varav alltför många var precis samtidigt.

Träffade massa LUF-vänner, som måste vara den gosigaste och vänligaste sortens varelser på denna planet. Tillsammans bekämpade vi nationaldemokrater, sverigedemokrater och försökte lokalisera dom där "över 1000 SSU:arna" som Anna Sjödin påstod att de hade stationerat i ett valläger nånstans ute i de gotländska skogarna. Dom som vi faktiskt hittade verkade bara ha blivit erbjudna en veckas semester på Gotland mot att de gick omkring med röda tröjor. Ja, jisses...

Jag har då även lyssnat på partiledarna när de hållit varsitt tal. Reinfeldts tal var bra, Olofssons likaså, men Leijonborgs var lysande. Och då är jag ändå en som tycker att han brukar vara en ganska tafatt talare.

Men här profilerade han tydligt fp som ett idéparti - särskilt glad blev jag över att han återerövrade de "mjuka" frågorna, gamla fp-käpphästar som miljön och handikappades situation. Som en nördig politiker-groupie med påbrå från Karl-Bertil Jonssons ömma moder "fick jag nästan något religiöst i blicken". Detta var det solidariska, kärleksfulla parti jag ursprungligen hade gått med i. (Nämnde jag att talet var lysande?)

Sen vet jag förstås att media kommer klippa bort allt det där fina. De tar bara med "mer läxor i skolan" och så kan de låta nån kommentator raljera att fp glömt sina rötter och bara vill ha hårdare tag. Men för oss som faktiskt var där (och ni som ser talet-i-sin-helhet på SVT.se) är det skönt att veta att Folkpartiet liberalerna verkligen är "liberalerna". Fortfarande.