Ex-senator instämmer om Snowden

Gordon Humphrey, amerikansk före detta senator med särskild erfarenhet av utrikesfrågor, har tagit del av min m fl artikel om den amerikanska övervakningsskandalen, och har sedan tidigare uttalat sitt stöd för Edward Snowden. I en egen vädjan riktad till det svenska folket och regeringen ger han nu sitt stöd för att just Sverige borde erbjuda Snowden asyl. Hans infallsvinkel är bland annat att de hemligheter som kan äventyra det amerikanska folkets säkerhet vilar tryggare om Edward Snowden omges av svenskar istället för ryssar. Att Snowden skyddas är viktigt för att Obama-administrationen inte ska kunna skrämma framtida visslare till tystnad.

Jag har fått hjälpa till att översätta Humphreys text till svenska, som publiceras på Professors blog.

Humphrey beskriver sig själv som en konservativ republikan. Jag är liberal. Kravet på asyl för Snowden har även framförts av Piratpartiet och Fredrik Segerfeldt och Lars Ohly (V). Segerfeldt beskrivs ofta som nyliberal, och att Ohly står en bra bit ut på vänsterkanten är ingen överdrift. Jag tycker att det är viktigt att poängtera att detta är en fråga som enar människor av vitt skilda ideologier och politiska färger. Att skydda visslare som Snowden från Obama-administrationen är en fråga om grundläggande mänskliga rättigheter, för vår rättssäkerhet, vår internationella säkerhet och vår personliga integritet.

Med det sagt så vill jag påpeka att även om vi är många som just nu jobbar för att rädda Snowden, så får inte debatten om visslare stanna vid visslarna själva. Den stora frågan är just det som har avslöjats, att USA spionerar omfattande på både sina egna och på våra medborgare. Snowdens öde kommer att avgöras förr eller senare, och då är det viktigt att debatten och mediebevakningen om övervakningen inte upphör, utan att ansvariga personer ställs till svars. Detta är även en inställning som Snowden delar och som professor Marcello Ferrada de Noli utvecklar under rubriken Are whistleblowers celebrities?

Erbjud Edward Snowden asyl i Sverige

Avslöjandena om NSA:s spionerande på oss visar att övervakningssamhället gått längre än vi vågat befara. I informationsåldern är information makt. För att individer ska ha makt över sina liv, vilket är grundläggande för oss liberaler, måste de även ha makt över sin information. Om detta skriver jag idag i Barometern tillsammans med Folkpartiets länsförbundsordförande Börje Helgesson, och kommer med ett särskilt förslag för ”whistleblowern” Edward Snowden:

Folkpartiet har i många år arbetat för att Sverige ska vara en fristad för förföljda författare som verkar i länder med beskuren yttrandefrihet. I samma anda anser vi att Edward Snowden bör erbjudas asyl i Sverige, då Obama-­administrationen visat sig förfölja visslare mer aggressivt än
tidigare USA-­presidenter. Det pratas ofta om behovet av med­delarskydd i privat sektor – här behövs det även för en statligt anställd!

Läs hela!

Länsförbundet har idag tillskrivit Folkpartiets partistyrelse och uppmanat dem att driva frågan om asyl för Edward Snowden i regeringen.

Masspsykos bland Obama-anhängare

Via PhotoShop disasters råkade jag på den här bilden, och snubblade därmed in i den amerikanska presidentvalsdebatten:

Republikanerna i Virginia vill med detta halvfula montage säga att de prioriterar kampen mot terrorism. En bild på Usama Bin Ladens ögon, på en brun pergamentliknande bakgrundstextur, ungefär som i en Sagan om ringen-filmaffisch. Och där hade sagan kunnat vara slut.

Men nej! På webbtidningen TPM (som enbart verkar innehålla pro-Obama artiklar) har man gjort det till en stor nyhet och hävdar att detta är ett försök från republikerna att jämställa Bin Laden med Barack Obama.

För att grundfärgen på bilden (egentligen hela broschyren som den publiceras i) är brun!

Wow. Ja, Obamas hud är ju som bekant den enda källan i världen till ljusbrun färg. Och fastän de själva har hittat och publicerat originalbilden, så frågar de sig om det verkligen är Bin Laden på bilden.

Det läskigaste är dock inte den låga kvaliteten på nyheten – det har vi i Sverige också – utan den sektliknande konsensusen från kommentatorerna. Kommentarfältet svämmar över med dignifierade konstateranden om hur moraliskt bankrutta republikanerna är och hur detta uppenbart är en medveten och oerhört utstuderad komplott. De stirrar så länge att de hittar på födelsemärken som lagts till, näsa som har breddats och ögon som har retuscherats om. Några spekulerar att republikanerna delvis har ”morfat” in lite genuint Obama-foto. De lyckas tillochmed slänga in lite nedsättande kommentarer om intelligensen hos folk på landsbygden.

Suck. Man tycker att folk som är så kära i Obama borde ha någorlunda koll på hur han ser ut! Han och Bin Laden är inte ens lika, särskilt inte runt ögonen.

Om de hade överlappat de två Usama-bilderna i PhotoShop så hade de kunnat se att allt sånt är struntprat – det är exakt samma bild, fast monokrom och med ändrad kontrast.

Det är intressant att studera presidentvalet på avstånd och se hur de båda lägren kastar paj på varandra. Men jag brukar faktiskt inte se så ensidiga kommentarfält. Det var bara nån enstaka kommentator som såg igenom denna uppenbara nyhetsanka, och dessa blev ändå ignorerade av majoriteten.

(Personligen, om jag röstade i presidentvalet, skulle jag över huvud taget inte prioritera kampen mot terorrismen när jag gjorde mitt val. Våra reaktioner mot terrorism är skadligare än terroristattackerna själva.)

Gick krisen att förutspå? Beror på vem man frågar

Två kolumnister ger var sin syn på finanskrisen idag:

• Joakim Carlsson i Östran förklarar att ingen människa kan förstå orsakerna eller förutspå krisens utveckling, eftersom han själv inte kan det. Men det är marknadsekonomins fel. På nåt sätt.
  
  
• Johan Norberg i Dagens Industri pekar på hur diverse marknadsliberaler under nästan ett decennium har varnat och varnat och varnat för att det skulle gå så här när staten sätter marknadsekonomin ur spel. Men ingen lyssnade – åtminstone inte de som hade något att säga till om.

Socialism bakom USA:s bolånekris

I dagens Östran (inte online) svarar jag vänsterpartisten Lennart Beijer, som har försökt använda USA:s bolånekris för att hindra Mats Odell att sälja statliga bankaktier. Här följer insändaren i sin helhet, med de ord som klipptes bort av Östran fetstilta.

Lennart Beijer (v) gläds åt att George W. Bush ägnar sig åt socialistisk politik. Själv förfäras jag över det. När den amerikanska staten går in och köper upp två konkursfärdiga banker, påstår Beijer att det är lösningen på problemet med bolånekrisen. Jag anser tvärtom att det är en av orsakerna.

För inte hade väl bankerna vågat missköta sina låntagares pengar så grovt, om de inte hade varit säkra på att Bush skulle lösa ut dem om det skar sig? Bush agerar som den dålige föräldern som belönar barnens busstreck med godis istället för "aja baja". Därmed lär sig riskkapitalisterna att det är ofarligt att spekulera bort folkets pengar, för staten rycker ju in (även här med folkets pengar) och löser ut knösarna.

Det Beijer inte nämner är att just dessa två konkursmässiga banker skapats av den amerikanska staten redan från början, och subventionerats så att de kunde låna ut pengar billigare än andra. Tanken var att de därmed skulle handla mer långsiktigt och ta större socialt ansvar än privata banker. Nu ser vi att det har blivit precis tvärt om.

Bolånekrisen i USA är alltså inte ett argument för att staten borde lägga sig i lånemarknaden, utan ett avskräckande exempel på vad som händer när staten gör just det. Lennart Beijer tycker att finansmarknadsminister Mats Odell ska låta sig inspireras av detta fiasko. Jag tycker att Beijer ska låta sig inspireras av Odell istället. Det är bättre att förlita sig på en bank som kan stå på två egna ben, än en som ständigt lutar sig mot politiska subventioner.

Björn Brändewall
Folkpartiet liberalerna, Kalmar

(Fritt inspirerat av Norberg.)

Presidentvalet: mina två cents värde

Låt mig komplettera föregående inlägg med vad jag själv tycker i presidentvalet. Jag har försökt sätta mig in hjälpligt i de kandidater som varit aktuella på sistone och betygsatt dem efter mina hjärtefrågor – bland annat frihandel, fri invandring, HBT-rättigheter, integritet och nej till dödsstraff. Så här blev min ”topplista”:

1. Rudy Giuliani (R): 15 poäng. Den enda kandidat jag verkligen gillat i de flesta frågor.
2. John McCain (R): 11 poäng.
3. Barack Obama (D): 7 poäng.
4. Hillary Clinton (D): 7 poäng.
5. Mitt Romney (R): 5 poäng.
6. Mike Huckabee (R): 3 poäng.

Högsta möjliga poäng var 18. Norberg förklarar hur republikaner (R) kan hamna både överst och underst på min lista.

De som fortfarande är ”kvar i leken” är McCain, Obama, Clinton. Och utklassade Huckabee, som nu verkar vägra ge upp bara för att få hoppa in om 71-årige McCain skulle kasta in handduken. Det ska bli väldigt intressant att se vem McCain väljer som vice president att kandidera med. Jag håller förstås tummarna för Giuliani, som ju ligger honom väldigt nära i många frågor.

Men om McCain mot förmodan skulle välja den skvatt galne Huckabee så skulle det bli svårt att välja mellan att rösta på denna duo eller nån Hillbama-konstellation. Inte för att jag får rösta, men ändå.

"Splittring": alla tycker i princip samma sak!

Härom veckan kunde vi läsa på alla nyhetssidor att Reinfeldt hoppas på Barack Obama i det amerikanska presidentvalet, medan de andra partiledarna i alliansen hoppas på Hillary Clinton. Wooow, sprängstoff.

Varför blåser man upp detta till riksnyhet, tror ni?

1. Tycker Obama och Clinton (samma parti) över huvud taget olika i någon politisk fråga? Nja.
2. Lyssnar någon i USA på vad svenska politiker tycker om deras presidentkandidater? Knappast.
3. Har alliansens partiledare ens rösträtt i det amerikanska valet? Icke.
4. Ger det TT ett krystat tillfälle att ännu en gång sätta rubriken ”Splittring i alliansen”? Javisst!

Det är pinsamt. TT, med sitt enorma inflytande, bedriver sandlådejournalistik på lika låg nivå som SVT.

Det enda som är av minsta nyhetsvärde är att Maud Olofsson egentligen håller på frihandelsvännen John McCain, men väljer Clinton ändå av det sexistiska skälet att hon vill ha en kvinna. Suck – rätt och fel på samma gång.

Här och här kan du för övrigt testa vilken kandidat som matchar dina åsikter bäst.