Hotell- och Restaurangfackets blockad mot salladsbaren i Göteborg har ”gett resultat”. Efter två månaders motarbetningar så säljer ägaren verksamheten och återgår till sina studier. ”Det fanns inget ljus i tunneln. När man dessutom har valt att blanda in min familj så blev det droppen,” förklarar hon.
Enligt Barometern-OT förlorar de anställda sina arbeten när baren säljs. LO-facket kan alltså stoltsera med att man attackerat en välmående arbetsplats där alla hade det bra, kört den i botten med hot och sabotage, och gjort en massa människor arbetslösa.
Sossarna firar säkert med champagne. Men är det detta som fackföreningar ska vara till för? Är det detta som är ”den svenska modellen”?
Följ mig på Facebook
Inlägg
6 kommentarer:
För att inte nämna blockaden av sophämtningen, som påverkade företag som ö h t inte hade med saken att göra. Men det är tydligen helt i sin ordning, att döma av en av DN:s artiklar:
"Hotell- och Restaurangfackets ombudsman Dan Fransson menar att det ligger i den fackliga konfliktens natur att förr eller senare skadas även tredje man."
LO:s reklamkampanj för sossarna i höstas... "Vi har inte råd med en borgerlig regering." Nähä, men de har råd att betala medlemsavgift till en organisation som använder pengarna till att göra folk arbetslösa!
Utan att vara någon expert på kollektivavtal, tycker jag att hela systemet verkar fruktansvärt konstigt, oavsett vad man tycker om kollektivavtal i sig. Å ena sidan sägs det vara frivilligt att teckna kollektivavtal. Å andra sidan får facket ta till rena trakasserier mot de som inte har tecknat kollektivavtal. Det sämsta av två världar, någon?
Om kollektivavtal nu är så viktigt som facket anser, vore det väl enklare att bara göra det till en lagstadgad skyldighet, så att polisen kunde hantera sånt här i stället? Det vore också konsekvent, i stället för att ge en icke-myndighet rätten att leka lynchmobb mot hederliga medborgare.
Eller har jag missat något? (Det måste jag tydligen ha gjort, enligt facket, för annars skulle jag tycka att de var jättejättesnälla och inte ett dugg dummelidumma.)
Sverige har en (unik?) tradition som går ut på att anställdas trygghet inte ska garanteras av lagen, utan av fackliga organisationer. Jag tror det är ganska unikt att privata organisationer får rätt till myndighetsutövande på det här sättet.
Därmed får fackföreningar förstås ett ekonomiskt övertag jämfört med andra föreningar, eftersom medborgare kan känna sig tvugna att betala medlemskap i facket bara för att få rätt till den trygghet som lagen hade kunnat garantera istället.
Denna konstiga situation blir förstås mer lättbegriplig om man tänker på att den största fackorganisationen i årtionden gett bidrag i mångmiljonklassen till det regeringsparti som stiftat dessa lagar. (Bidrag som är förbundna med krav enligt LO. Vilket f ö är definitionen på mutbrott.)
Helt enkelt ett smart sätt att förvandla anställdas pengar till partistöd – men bara till ett visst parti.
Hade det funnits en sån lagstiftning hade allt det här blivit så mycket enklare. Sofia Appelgren hade redan från början uppfyllt lagens krav (förutom på en punkt, som hon ju visade sig mer än villig att rätta till), och inte behövt skriva på några rent symboliska och i sammanhanget meningslösa avtal.
Eventuella straff för regelbrott hade varit indraget serveringstillstånd, böter eller i värsta fall fängelse, i stället för "vi mobbar dig och trakasserar dina grannar tills vi har brutit ner dig fullständigt".
LO verkar själva vara ganska positiva till dylika lagar. Fast man kan ju tycka att de, tillsammans med Socialdemokratiska Arbetarpartiet, hade kunnat driva igenom en sån lagstiftning för länge sen, om de verkligen ville.
Det är dags att på allvar diskutera om inte Sverige i likhet med Finland och många andra länder nu är moget för allmängiltigförklaring av centrala branschavtal och om det inte är mer civilicerat att möta en ohörsam arbetsgivare i domstolen i stället för på gatan.
Under tiden är det emellertid viktigt att facket avfärdar allt tal om proportionalitet och begränsningar i stridsåtgärder gentemot små företag respektive företag som saknar fackligt anslutna anställda. Man måste tydligt undanröja den utbredda missuppfattningen att det skulle finnas någon frihet i allmän mening för arbetsgivare att avstå från att skriva på kollektivavtal. Friheten ligger i att den parlamentariska demokratin har anförtrott arbetsmarknadens parter att själva genom förhandlingar och avtal ta ansvar för stora delar av arbetsmarknadens regelverk och att staten så länge parterna lever upp till det ansvaret avstår från detaljlagstiftning på området. Varje arbetsgivare som vägrar skriva på kollektivavtal missbrukar detta förtroende, undandrar sig sitt ansvar och undergräver den svenska avtalsmodellens legitimitet. Kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter är något kvalitativt väsensskilt från en bokklubb eller idrottsförening och negativ föreningsfrihet är därför inte tillämplig.
Om fallet Wild'n'Fresh är ett bra exempel på vad den svenska avtalsmodellen innebär, har den knappast någon legitimitet att undergräva.
Och om någon i det här fallet har missbrukat förtroendet att lösa såna här konflikter utan inblandning av staten, så är det facket. Deras uppgift är att värna om arbetstagares trygghet, inte att göra dem arbetslösa.
Det är lovvärt att hålla staten borta från detaljlagstiftning i möjligaste mån, men det innebär inte att det är en bra idé att låta föreningar agera som nån sorts kvasimyndigheter.
Mats: Håller helt med om att vi behöver se över den svenska modellen!
Både den negativa föreningsfriheten och rätten till fackliga stridsåtgärder är inskrivna i regeringsformen. Såtillvida är de jämspelta och ska inte förringas. Sen är frågan vad stridsåtgärderna egentligen ger rätt till. Jag är ingen expert, men jag finner det osannolikt att stridsåtgärderna är avsedda för att folk ska bli företrädda av en fackförening som de själva inte vill ha med att göra.
Oavsett vilket så tycker jag det är mer intressant att diskutera vad som är rätt, snarare än vad som står i lagen just nu. En tumregel för mig är att en lag som straffar en part, i en situation där det inte finns något offer, är en dålig lag.
Skicka en kommentar