I valet 2006 ville jag inte kandidera till riksdagen. Jag tyckte att mitt parti hade tillräckligt kloka män och kvinnor där redan som kunde fatta kloka beslut.
Sedan kom FRA-omröstningen.
Jag minns fortfarande den mardrömslika känslan av overklighet som blev allt starkare framåt lunchtid den 18 juni 2008, då voteringen i riksdagen skulle hållas. Veckorna innan hade jag fått med mig FP-länsförbundets ordföranden på en debattartikel som kritiserade lagen. Jag hade även sett till att Folkpartiet liberalerna i Kalmar län gjort ett gemensamt upprop till riksdagsgruppen att inte rösta ja till lagen. Andra länsförbund, som representerande mer än hälften av hela FP-Sverige, hade gjort liknande upprop. Inte ett enda länsförbund hade tagit FRA-lagen i försvar.
Men det spelade ingen roll. Ändå blev det allt tydligare att lagen höll på att klubbas igenom ändå. ”Nu förlorar borgerligheten sin själ”, tänkte jag, när allianspolitikerna struntade i sina partiprogram, spelade Socialdemokraterna rakt i händerna och införde deras FRA-lag åt dem, medan Mona Sahlin (S) kunde ”oppositionera” framför media och låtsas vara emot massövervakningen.
(Senare, när tevekamerorna hade stängts av och nytt beslut skulle tas 2009, skulle Socialdemokraterna och Vänsterpartiet komma att visa sina sanna färger, då de reserverade sig mot beslutet, men inte för att de ville få stopp på övervakningen, utan för att de ville att fler organisationer skulle få utnyttja FRA:s spaning.)
Jag ska inte gå in på vad FRA-lagen handlar om, för om du läser det här så är du sannolikt redan insatt i frågan. Men det var i alla fall här som jag insåg att såna som jag behövs i riksdagen. Det behövs folk som inte ser politiken som en karriär eller försörjning, utan som kan fatta beslut efter sin egen övertygelse, oavsett hur hårt regeringspiskorna må vina. Som alltid är redo att ta det där beslutet som ödelägger ens framtid som politiker (men som är RÄTT beslut) och sen gå hem till sitt vanliga jobb igen.
Därför vill jag bli en självständig riksdagsledamot, vald av folket istället för av partiet, och därför springer jag nu omkring i länet och ber människor om förtroendet att kryssa mig.
Avslutningsvis så ska jag bara samanfatta vad jag har gjort för att göra motstånd mot FRA-lagen:
- Deltog redan 2007 i Liberala ungdomsförbundets kampanj mot övervakning.
- Kritiserade FRA-lagen i Folkpartiets samråd om integritetsfrågor 2008, och tipsade alla möjliga vänner utanför partiet om detta samråd.
- Fick med mig länets FP-höjdare på en debattartikel om att stoppa FRA-lagen, i flera av länets största lokaltidningar.
- Fick med mig länsförbundet på ett upprop om detsamma.
- Ställde flera riksdagsledamöter till svars i ett FRA-chatt.
- På en demonstration efter omröstningen höll jag ett uttömmande tal (som jag fortfarande är rätt nöjd med).
- Fixade in Camilla Lindberg (FP) (den enda riksdagsledamoten i alliansen som röstade nej till FRA) på Kalmar läns FP-valsedel, så att de som bara kan tänka sig att rösta på just henne i höst ska få chansen. (Om det inte duger med mig, förstås. ;)
- Var även med på att bjuda in Camilla på en integritetsdebatt-kväll, som Folkpartiet i Kalmar anordnade i våras och som jag var moderator på.
Det är vad jag kan komma ihåg på rak arm iaf.
2 kommentarer:
Efter de senaste veckorna tror jag att jag förstår precis hur du kände 2008.
Dig ska jag kryssa! Jag känner många som röstade Piratpartiet just för integritetsfrågorna. Dessa ska jag uppmana att kryssa dig istället, nu när Pp blivit lite knäppa.
Skicka en kommentar