Björn A-Ö: Narkotika och andra droger

Jag avskyr droger. Eller rättare sagt: jag avskyr det missbruk som droger försätter människor i. En människa som fastnar i missbruk är inte fri.

Olika droger är påverkar förstås folk olika. Den drog som utmärker sig för att göra många människor våldsamma och få dem att göra saker som de ångrar resten av livet är alkohol, vilket paradoxalt nog är just den drog som samhället accepterar och absolut inte vill förbjuda. ”För det är ju en del av vår kultuuur.”

(Jovars. Andra delar av ”vår kultur” har varit att bränna kvinnor på bål, att en del ska vara undersåtar till andra beroende på vilken familj de fötts in i och att stöta ut människor från samhället för att de har haft sex före äktenskapet. Om vi nu tycker att det finns ett egenvärde i att bevara gamla strukturer, det vill säga.)

Samtidigt kan jag inte blunda för att de flesta människor kan hantera sitt drickande. Och jag ska nog vara glad att vi inte försöker förbjuda alkoholen som i USA på 1920-talet. Ett förbud av saker som folk ville ha ledde bara till att alkoholförsäljningen flyttade under jorden till den organiserade brottsligheten och att människor började se polisen som sina fiender. Frånvaron av öppen marknad ledde till höga priser (gissa hur man får reglera en skuld till maffian) och att det blev svårare för samhället att se och nå ut till de som fastnade i beroende. Den som inte kunde klara sig utan sin dagliga sup fick börja stjäla själv för att ha råd att betala Al Capone.

Beskrivningen ovan är inte helt olik narkotikapolitiken i Sverige idag. Fokus ligger på att straffa missbrukare, inte på att hjälpa dem. Jag tycker att en vettig narkotikapolitk – drogpolitik på det hela taget – måste syfta till att minska missbruket och skadorna av missbruket. Inte bara på pappret, utan i verkligheten.

Om det ska ske genom piskor eller genom morötter låter jag vara osagt. I Portugal ändrade man linje från stenhård kriminalisering till total avkriminalisering av bruk och innehav av droger, och under de kommande tio åren gick de från att ha ett av Europas tyngsta drogproblem till raka motsatsen. Den organiserade brottsligheten förlorade sin största mjölkko. Jag vet inte om den modellen är helt överförbar till Sverige. Men lagstiftarna har ett ansvar gentemot samhällets utslagna att fokusera på deras verklighet, inte på att stifta PK-lagar för inbördes beundran.

Vi måste istället satsa på förebyggande och vårdande arbete. Det måste vara lätt för den missbrukare som blivit medveten om sitt eget problem, att få hjälp. Att få kontakt med sociala myndigheter utan att riskera fängelse eller uthängning. Sprutbytesprogram, som Liberati har skrivit mycket om och som bland annat Folkpartiet här i länet har tagit upp och debatterat om, är ett steg på vägen. Men vi måste bli ännu bättre och fokusera på resultat, utan skygglappar!