Björn A-Ö: Jämställdhet och Konkurrens

Från den dag vi föds så behandlas män och kvinnor (och de som är både och eller varken eller) olika, och det är för det mesta kvinnorna som drar det kortaste strået. Det är inte OK. Vi föses in i olika roller som begränsar vår utveckling som individer.

Individens frihet är utgångspunkten för en liberal, så att se detta hämmande mönster och vilja bryta det är för mig en självklarhet.

Man kan göra hur många saker som helst för att förbättra jämställdheten och ändå bara skrapa på ytan. Vi måste stoppa vänsterns destruktiva kvotering, försvara RUT-avdraget, säga nej till ett omöjligt kvinnoideal och på olika sätt utmana könsroller. I höstas var jag med och tog fram en jämställdhetsplattform för Folkpartiet liberalerna i Kalmar län. Där föreslår vi bland annat:

• Jämställdhetsplaner, som inte bara blir hyllvärmare, redan i förskolan eller ännu tidigare.
• Vård ska erbjudas till kvinnor och män på lika villkor. (Så sker inte idag.)
• Mer flexibel arbetstid för den som är anställd av kommun eller landsting.
• Familjecentraler där även pappan får vara delaktiga under graviditet, födsel och ett barns uppväxt.
• Fler och billigare mammografiundersökningar.
• Rättvis fördelning av bidrag till föreningslivet mellan traditionella ”pojk”- och ”flick”-verksamheter.
• Bättre stöd till de som vårdar anhöriga i hemmet - en ansvar som oftast kvinnor får axla.
• Satsning i skolan på att utveckla entreprenörskap.
• Stöd till både mansjourer och kvinnojourer.
  

Men jag ska ägna särskild uppmärksamhet åt det som jag tror är den allra viktigaste åtgärden för att på lång sikt ge kvinnor mer makt över sina liv, nämligen genom att ge dem mer makt i yrkeslivet:

Öppna upp den offentliga sektorn för konkurrens.

De yrken som domineras av kvinnor ligger inom vård, skola och omsorg – med andra ord områden där vänsterpolitiker vill ha ensamrätt på att vara arbetsgivare. Många kvinnor har lägre lön än män, just för att löneutvecklingen i den offentliga sektorn är sämre än i den privata sektorn.

Detta tror jag inte är en slump. Om du inte har någon annan arbetsgivare som du kan byta till, har du som anställd en sämre förhandlingsposition när löner och arbetsvillkor ska förhandlas. Det blir inte bättre om facket, som du betalat för att förhandla åt dig, använder dina pengar till att öppet visa sin lojalitet för den politiska vänster (och ingen annan) som du försöker förhandla mot.

Lösningen på denna röda sörja heter valfrihet och konkurrensutsättning. Privata vårdcentraler, apotek, vårdkooperativ, friskolor. Där sköterskorna eller lärarna kan få vara sina egna chefer, lösa problemen på det sätt som de finner bäst, men som de kanske aldrig fick frihet till när de lydde under en detaljreglerad jätteorganisation med politiker i toppen.

I den liberalt styrda kommunen eller landstinget finns politikerna fortfarande med på ett hörn som arbetsgivare. Men den stora skillnaden här är att vi har tillåtit alternativen att etablera sig, att tävla om att ge den bästa vården, omsorgen eller utbildningen. De som stannar kvar hos den offentliga huvudmannen är de som själva har valt det för att de gillar det. Inte för att de inte haft något annat val, utan för att vi har förtjänat förtroendet.

Liberala arbetsgivare vågar alltså bli jämförda med andra. Det gör inte de rödgröna. När de rödgröna ropar ”vinst, så fult!” eller ljuger ihop ”nu får bara de rika utbildning!” så är de i själva verket bara rädda att förlora ensamrätten att vara arbetsgivare – att folk ska få se att det går att lösa saker mycket bättre än politikerna själva gjort det.

Men själv ser jag fram emot det. Våra största framgångar i välfärden ligger framför oss. Det är inte jag som kommer att komma med de revolutionerande lösningarna. Men bland tusen läkare och vårdbiträden, som startar egna praktiker och tillåts växa, bland dessa kommer de nya idéerna att kläckas som för samhället in i framtiden.