29 maj 2010

Bluesfestival och sjukförsäkringar

Jag har varit på Bluesfestivalen i Mönsterås idag och hållit bokbord tillsammans med andra folkpartister. Det var skönt schwung i musiken och rörelse på gatorna. Trots det så var det en och annan besökare som hann stanna upp och ville prata politik med oss. Bland annat om sjukförsäkringar.

Och då var det inte bara om de nya reglerna som den här regeringen infört, utan om det missnöje som många länge känt inför Försäkringskassans handläggningsrutiner, både före och efter de nya reglerna. Det är som jag skrivit tidigare, sannolikt ett problem med kassans interna organisation som kan ta lång tid att komma tillrätta med.

Det är sorgligt att många i vänstern försöker göra partipolitik av det – försöker hävda att Försäkringskassan gör de bedömningar som den gör på illvilligt uppdrag från regeringen. Men sådan populism slår tillbaka mot dem själva eftersom felen de kritiserar fanns även när vänsterblocket styrde landet.

Det här är något vi har diskuterat nyligen i min FP-förening. Tyvärr så lyfts det sällan fram i diskussionen alla de människor som fått det bättre under den här regeringen.

  • Långtidssjukskrivningarna i Sverige har halverats
  • De orimligt många förtidspensionärerna har minskat med 60 000.
  • Förtidspensionerade har fått rätt att arbeta, studera, eller engagera sig ideellt utan att förlora sin rätt till ersättning.
  • Nystartsjobb har införts vilket kompenserar arbetsgivare ekonomiskt när de anställer folk som varit sjukskrivna
  • Regeringen satsar 1 miljard kronor årligen till landstingen för att förbättra arbetet med sjukskrivna

Det är alltså enormt många människor som har lämnat utanförskapet bakom sig och kommit tillbaka i arbete. (Eller är på god väg.) Men det ligger väl i sakens natur att dessa människor inte söker upp media för att berätta sin historia på samma sätt som de som anser sig felbehandlade.

Det är nedbrytande att vara sjukskriven. Att kanske gå hemma ensam hela dagarna och inte ha något annat att göra än att känna efter hur ont det gör. Man blir inte ett dugg friskare av det, men ens självförtroende bryts ned jättesnabbt om man inte har ett riktigt stort socialt nätverk att falla tillbaka på. Till slut blir man nästan rädd för världen utanför, man intalar sig själv att man skulle aldrig klara av att jobba igen. Jag var själv i en sådan svacka en period i mitt liv, och jag var inte ens sjukskriven.

Men det är att lämna människor åt sitt öde i denna nedbrytning, som gjorde mig så förbannad under (S)-regeringen, och det som gjorde mig så glad var att alliansregeringen tog tag i detta och försökte hjälpa människor tillbaka. För alla funkar det inte, och då får de återgå till sin sjukskrivning, men för de som man lyckas hjälpa är det ju en enorm vinst - både ekonomiskt och mänskligt sett. Man ska aldrig ge upp hoppet om människor.

Det var många ord från hjärtat det här, men jag hoppas att du som läsare ändå funnit en röd tråd i texten. Jag vill starkt rekommendera någon som kunnat omsätta det här i ord ännu bättre, nämligen Sanna Rayman på SvD i en ledare härom månaden. Hon hamnade därefter i en lång och ganska så sansad debatt med socialdemokraten Marika Lindgren Åsbrink, som i slutändan tyckte ungefär att 1) alliansens nya regler förtjänade inget annat än kritik, trots att 2) de var en förbättring jämfört med reglerna under (S)-regeringen och 3) hon hade inget konkret förslag på hur det skulle kunna göras bättre.

En tjänsteman i Nybro, jag tror det var chefen för Arbetsförmedlingen, berättade nyligen för politiker om sitt arbete med att hjälpa de som omförsäkrats sedan årsskiftet tillbaka till arbete. I början var de starkt kritiska till att lämna sjukskrivningen, det gaur aldrig, men numera är de hur positiva som helst. Alla har nog inte fått arbete, men de är så glada att äntligen är det någon som bryr sig om dem!

21 maj 2010

Det här är ingen kompass – det är en karta över det förgångna!

Valkompassen som i år cirkulerar på flera tidningars webbplatser har kritiserats för sina många brister, och har redan lett till oförtjänt uthängning och politiskt våld mot en CUF-tjej i Kalmar. Här kommer en brist till:

Valkompassen gör anspråk på att visa ”vilket politiskt parti du sympatiserar mest med”. Men egentligen visar den på sin höjd bara ”vilken politisk kompromiss från de senaste åren du sympatiserar mest med”. Visst har partierna närmat sig varandra, men den här kompassen bara förstärker likformigheten ytterligare.

Tommy Möller, en av männen bakom testet, berättar nämligen att de i de fall där partierna har kompromissat inom det egna blocket, så har kompromissens resultat, snarare än partiets faktiska åsikt, givit poäng i resultatet. T ex så har Centern klassats som kärnkraftsvänligt, eftersom de ställt upp på en allians-kompromiss om att inte avveckla kärnkraften under denna mandatperiod. Men alla vet ju att om Centern fick egen majoritet i riksdagen efter valet så skulle kärnkraften ligga risigt till. Medan en riksdagsmajoritet för Folkpartiet skulle innebära att kärnkraften fick utvecklas istället för att avvecklas.

Som sagt, kompromissen gäller för denna mandatperiod. Vad som händer efter valet beror helt och hållet på hur folk röstar. Men det kanske inte är ett så viktigt samband att förmedla i en valkompass… (OBS sarkasm!)

En sådan här betygsättning signalerar till väljarna att det inte spelar den minsta roll vilket parti man röstar på, så länge man håller sig inom blocket. Att den nuvarande blocksammansättningen avgör politiken både idag och i framtiden. Att det inte spelar roll för t ex familjepolitiken om det är FP eller KD som får 90 % av rösterna. Det blir en bekräftelse på var partierna står och stampar idag. Inte vilka språng som är möjliga i framtiden, vart partierna vill ta oss efter valet om vi ger just dem vårt förtroende.

En kompass ska peka ut en riktning. Den här valkompassen fungerar mer som en karta, eller möjligen en historiebok, eftersom den bara rapporterar status quo (och knappt ens det).

Valkompassen är inte bara en kul grej – den påverkar hur människor röstar. Den borde rättas till omgående, innan den gör mer skada! För att summera, och slänga in några egna önskemål:
  • Rapportera partiernas åsikter, inte resultatet av kompromisser med andra partier.
  • Lägg in en fråga om massövervakning, inte bara om buggning. (Jag är emot massövervakning men kan under vissa förutsättningar acceptera buggning, som ju handlar om enskilda misstänkta, och jag tycker att integritetsfrågan förtjänar bättre än att klumpas ihop på det sättet.)
  • Fixa snedvridningen som gjort det omöjligt att få Socialdemokraterna eller Piratpartiet som första parti.
  • Ge minuspoäng när man anger en åsikt som går mot ett parti, inte bara pluspoäng när man håller med. (Detta kan vara relaterat till punkten ovan.)