2002 fick Folkpartiet mycket uppmärksamhet för ett (då) undanskymt krav i sitt integrationspolitiska program: att kräva kunskaper i det svenska språket för att få bli svensk medborgare. Många gillade detta förslag, även om en del ansåg att det var ytterst oliberalt.
Jag tyckte faktiskt inte att det var ett så tokigt förslag. Många utspel genom årens lopp har fått mig att ilskna till över mitt parti, men inte detta. Jag kan förstå kritiken på ett principiellt plan, men till och med jag kan vara pragmatisk ibland. Och verkligheten är ju den att det svenska språket är en stor del av samhället – vi hänger upp oss på språkkunskaper mer än man gör i andra länder, tyvärr.
Och man får skilja på medborgarskap och ”bara” invandring. Du kan flytta till Sverige och leva hela ditt liv här, jobba och betala skatt. Och prata vilket språk du vill. Men om du ska ansöka om medborgarskap och börja rösta i riksdagsvalen, så tycker Folkpartiet att du ska kunna svenska hjälpligt.
(En inkonsekvens, som vi dock måste åtgärda, är att svenskan inte är ett officiellt erkänt språk i Sverige!)
Vi vill även erbjuda en medborgarskapskurs, så att alla är på det klara med att Sverige har lite ovanliga lagar som t ex att vi inte får aga barn. Bättre att de invandrade föräldrarna får veta det i förväg, istället för när socialen kommer och tvångsomhändertar barnen. Det är lika aktuellt oavsett om familjen kommer ifrån Amerika, Turkiet, Iran eller Frankrike.
Principiellt så har jag alltså inget emot att man ställer upp krav för att få ett medborgarskap som man inte hade från födseln. Men när man väl har fått medborgarskapet, så får staten aldrig någonsin dra tillbaka det. Därför blir jag så upprörd när Sverigedemokraterna vill kunna dra tillbaka medborgarskap för utrikes födda. Då har man inte fattat hur viktigt ett medborgarskap är. Med medborgarskapet följer en absolut rättighet att få stanna kvar i landet. Man får inte bli utvisad till främmande makt. Medborgarskapets status får inte urvattnas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar