Förra veckan deltog jag och något hundratal lärare i en interaktiv teater om hur vi ser på jämställdhet i skolvärlden. Ensamblen Vardagens Dramatik spelade lärare med helt olika syn på pojkar och flickor, vilket förstås ledde till en del konflikter. Sedan fick vi i publiken säga åt deras rollkaraktärer hur de borde göra för att komma tillrätta med sina samarbetssvårigheter och bättre möta eleverna jämlikt.
Skådespelarna var oerhört professionella och hade fångat upp de arketyper som finns på nästan varje skola. Hur ska man kunna ge pojkar och flickor samma chanser när vissa lärare är blinda för att de behandlar barnen olika? När andra lärare anser att det är så det ska vara? När alla lärare samtidigt har fullt upp med att bedriva undervisningen i sina ämnen?
Jag brukar vara lite allergisk mot uttryck som ”fråga X måste genomsyra all undervisning”, för ganska snart så blir det ingen tid över till själva ämnesundervisningen. Men en av de saker som verkligen måste genomsyra all undervisning är jämställdhetsperspektivet. Vår könstillhörighet och våra könsuttryck är en grundläggande del av våra identiteter och är ständigt närvarande i vårt samspel i varandra. I skolåldern är det extra påtagligt eftersom elevernas kroppar genomgår snabba förändringar.
Med undantag för två skolor, som skickade samtliga pedagoger, så bestod publiken främst av respektive enhets utsedda jämställdhetsutvecklare. Jag hoppas innerligt att de, när de återvänder till sina skolor, kan sprida vidare till sina medarbetare den entusiasm och insikt som föreställningen gav. Jämställdhetsarbetet kommer ingen vart om inte jämställdhetsutvecklarna har stöd i sina arbetslag och alla har insikt om behovet av en jämställd skola!
1 kommentar:
Gärna jämställdhet men utan feminism.
Skicka en kommentar