And now for something completely different!

Häromdagen noterade jag en påfallande likhet mellan två musikvideor.

1. Pet Shop Boys: I Don’t Know What You Want But I Can’t Give It Anymore. Eller kort och gott IDK. (1999)

En av de snyggaste (om än ganska udda) videorna pojkarna har gjort. Jag är f ö den ende i världen som älskar den här låten mest på hela albumet Nightlife.

2. Bodies Without Organs (BWO): Conquering America (2005)

Den första låten jag hörde av BWO, som gjorde mig tokig och fick mig att (på ett okonventionellt sätt) skaffa mig albumet Prototype. Men först nu har jag alltså sett videon.

Visst verkar BWO ha inspirerats av IDK-videon? Det är ju ingen hemlighet att Alexander Bard och Pet Shop Boys lyssnar på varandras musik. Jämför:

• Det mjuka motljuset, den korta skärpedjupet och de kalla färgtonerna
• Bisarra saker som händer vid operationsborden
• Icke-vita tjänstemanna-par som, i fotografisk symmetri, assisterar ”förvandlingarna”
• Widescreen-formatet, här med vita kanter istället för svarta eftersom BWO-albumets omslag är vitt, medan Nightlifes omslag är… ja ni förstår.
• Operationerna tjänar ganska vardagliga syften: Neil och Chris ska gå ut med hundarna; Marina Schiptjenko vill ha (förvisso äckliga) prydnader i sitt vardagsrum.

Conquering America känns dock inte som en kopia av IDK, utan mer som en anti-video. Förutom det mest uppenbara – vit widescreen istället för svart – så används operationsborden i IDK till pånyttfödelse, medan de i Conquering America används till att bringa död. Och som för att fullända inverteringen så avslutas Conquering America med att widescreen:en ”stängs”, medan IDK inledde med att den ”öppnades”.

Jag skulle kalla det hela för poetiskt, om inte Jean-Pierre Barda hade sabbat hela stämningen. ;)