Bluesfestival och sjukförsäkringar

Jag har varit på Bluesfestivalen i Mönsterås idag och hållit bokbord tillsammans med andra folkpartister. Det var skönt schwung i musiken och rörelse på gatorna. Trots det så var det en och annan besökare som hann stanna upp och ville prata politik med oss. Bland annat om sjukförsäkringar.

Och då var det inte bara om de nya reglerna som den här regeringen infört, utan om det missnöje som många länge känt inför Försäkringskassans handläggningsrutiner, både före och efter de nya reglerna. Det är som jag skrivit tidigare, sannolikt ett problem med kassans interna organisation som kan ta lång tid att komma tillrätta med.

Det är sorgligt att många i vänstern försöker göra partipolitik av det – försöker hävda att Försäkringskassan gör de bedömningar som den gör på illvilligt uppdrag från regeringen. Men sådan populism slår tillbaka mot dem själva eftersom felen de kritiserar fanns även när vänsterblocket styrde landet.

Det här är något vi har diskuterat nyligen i min FP-förening. Tyvärr så lyfts det sällan fram i diskussionen alla de människor som fått det bättre under den här regeringen.

• Långtidssjukskrivningarna i Sverige har halverats
  
• De orimligt många förtidspensionärerna har minskat med 60 000.
• Förtidspensionerade har fått rätt att arbeta, studera, eller engagera sig ideellt utan att förlora sin rätt till ersättning.
• Nystartsjobb har införts vilket kompenserar arbetsgivare ekonomiskt när de anställer folk som varit sjukskrivna
• Regeringen satsar 1 miljard kronor årligen till landstingen för att förbättra arbetet med sjukskrivna

Det är alltså enormt många människor som har lämnat utanförskapet bakom sig och kommit tillbaka i arbete. (Eller är på god väg.) Men det ligger väl i sakens natur att dessa människor inte söker upp media för att berätta sin historia på samma sätt som de som anser sig felbehandlade.

Det är nedbrytande att vara sjukskriven. Att kanske gå hemma ensam hela dagarna och inte ha något annat att göra än att känna efter hur ont det gör. Man blir inte ett dugg friskare av det, men ens självförtroende bryts ned jättesnabbt om man inte har ett riktigt stort socialt nätverk att falla tillbaka på. Till slut blir man nästan rädd för världen utanför, man intalar sig själv att man skulle aldrig klara av att jobba igen. Jag var själv i en sådan svacka en period i mitt liv, och jag var inte ens sjukskriven.

Men det är att lämna människor åt sitt öde i denna nedbrytning, som gjorde mig så förbannad under (S)-regeringen, och det som gjorde mig så glad var att alliansregeringen tog tag i detta och försökte hjälpa människor tillbaka. För alla funkar det inte, och då får de återgå till sin sjukskrivning, men för de som man lyckas hjälpa är det ju en enorm vinst - både ekonomiskt och mänskligt sett. Man ska aldrig ge upp hoppet om människor.

Det var många ord från hjärtat det här, men jag hoppas att du som läsare ändå funnit en röd tråd i texten. Jag vill starkt rekommendera någon som kunnat omsätta det här i ord ännu bättre, nämligen Sanna Rayman på SvD i en ledare härom månaden. Hon hamnade därefter i en lång och ganska så sansad debatt med socialdemokraten Marika Lindgren Åsbrink, som i slutändan tyckte ungefär att 1) alliansens nya regler förtjänade inget annat än kritik, trots att 2) de var en förbättring jämfört med reglerna under (S)-regeringen och 3) hon hade inget konkret förslag på hur det skulle kunna göras bättre.

En tjänsteman i Nybro, jag tror det var chefen för Arbetsförmedlingen, berättade nyligen för politiker om sitt arbete med att hjälpa de som omförsäkrats sedan årsskiftet tillbaka till arbete. I början var de starkt kritiska till att lämna sjukskrivningen, det gaur aldrig, men numera är de hur positiva som helst. Alla har nog inte fått arbete, men de är så glada att äntligen är det någon som bryr sig om dem!