29 maj 2010

Bluesfestival och sjukförsäkringar

Jag har varit på Bluesfestivalen i Mönsterås idag och hållit bokbord tillsammans med andra folkpartister. Det var skönt schwung i musiken och rörelse på gatorna. Trots det så var det en och annan besökare som hann stanna upp och ville prata politik med oss. Bland annat om sjukförsäkringar.

Och då var det inte bara om de nya reglerna som den här regeringen infört, utan om det missnöje som många länge känt inför Försäkringskassans handläggningsrutiner, både före och efter de nya reglerna. Det är som jag skrivit tidigare, sannolikt ett problem med kassans interna organisation som kan ta lång tid att komma tillrätta med.

Det är sorgligt att många i vänstern försöker göra partipolitik av det – försöker hävda att Försäkringskassan gör de bedömningar som den gör på illvilligt uppdrag från regeringen. Men sådan populism slår tillbaka mot dem själva eftersom felen de kritiserar fanns även när vänsterblocket styrde landet.

Det här är något vi har diskuterat nyligen i min FP-förening. Tyvärr så lyfts det sällan fram i diskussionen alla de människor som fått det bättre under den här regeringen.

  • Långtidssjukskrivningarna i Sverige har halverats
  • De orimligt många förtidspensionärerna har minskat med 60 000.
  • Förtidspensionerade har fått rätt att arbeta, studera, eller engagera sig ideellt utan att förlora sin rätt till ersättning.
  • Nystartsjobb har införts vilket kompenserar arbetsgivare ekonomiskt när de anställer folk som varit sjukskrivna
  • Regeringen satsar 1 miljard kronor årligen till landstingen för att förbättra arbetet med sjukskrivna

Det är alltså enormt många människor som har lämnat utanförskapet bakom sig och kommit tillbaka i arbete. (Eller är på god väg.) Men det ligger väl i sakens natur att dessa människor inte söker upp media för att berätta sin historia på samma sätt som de som anser sig felbehandlade.

Det är nedbrytande att vara sjukskriven. Att kanske gå hemma ensam hela dagarna och inte ha något annat att göra än att känna efter hur ont det gör. Man blir inte ett dugg friskare av det, men ens självförtroende bryts ned jättesnabbt om man inte har ett riktigt stort socialt nätverk att falla tillbaka på. Till slut blir man nästan rädd för världen utanför, man intalar sig själv att man skulle aldrig klara av att jobba igen. Jag var själv i en sådan svacka en period i mitt liv, och jag var inte ens sjukskriven.

Men det är att lämna människor åt sitt öde i denna nedbrytning, som gjorde mig så förbannad under (S)-regeringen, och det som gjorde mig så glad var att alliansregeringen tog tag i detta och försökte hjälpa människor tillbaka. För alla funkar det inte, och då får de återgå till sin sjukskrivning, men för de som man lyckas hjälpa är det ju en enorm vinst - både ekonomiskt och mänskligt sett. Man ska aldrig ge upp hoppet om människor.

Det var många ord från hjärtat det här, men jag hoppas att du som läsare ändå funnit en röd tråd i texten. Jag vill starkt rekommendera någon som kunnat omsätta det här i ord ännu bättre, nämligen Sanna Rayman på SvD i en ledare härom månaden. Hon hamnade därefter i en lång och ganska så sansad debatt med socialdemokraten Marika Lindgren Åsbrink, som i slutändan tyckte ungefär att 1) alliansens nya regler förtjänade inget annat än kritik, trots att 2) de var en förbättring jämfört med reglerna under (S)-regeringen och 3) hon hade inget konkret förslag på hur det skulle kunna göras bättre.

En tjänsteman i Nybro, jag tror det var chefen för Arbetsförmedlingen, berättade nyligen för politiker om sitt arbete med att hjälpa de som omförsäkrats sedan årsskiftet tillbaka till arbete. I början var de starkt kritiska till att lämna sjukskrivningen, det gaur aldrig, men numera är de hur positiva som helst. Alla har nog inte fått arbete, men de är så glada att äntligen är det någon som bryr sig om dem!

3 kommentarer:

UngReumatiker sa...

Nu tror jag också det är nedbrytande psykiskt att vara hemma ensam flera månader, Men jag reagerar på andra delen av meningen!

"Att kanske gå hemma ensam hela dagarna och inte ha något annat att göra än att känna efter hur ont det gör."

Bara för att man är hemma sitter man knappast och tänker hur ont gör det här nu, hur ont gör det där osv. Jag har själv en reumatisk sjukdom, och har därför fått acceptera att jag alltid har ont. Jag är inte sjukskriven. Men jag har i perioder varit tvungen att vara det. För blir min sjukdom aktiv nog (dvs om min smärta blir stark nog) fungerar det inte att jobba. Det finns 2 orsaker till det, det första är att man kan inte fokusera på en uppgift (ett arbete) när smärtan blir för stark. Det andra är att på ett jobb kan du inte "lyssna på din kropp" på samma sätt som du kan hemma. Och nej nu menar jag inte
att "inte ha något annat att göra än att känna efter hur ont det gör." Utan att kunna lägga sig ner att vila, kunna ställa sig upp när man inte kan sitta längre pga smärtan, att kunna lägga sig ner när ryggen gör för ont för att kunna stå osv. På jobbet måste man sköta sitt jobb, och då kan man inte bara gå o lägga sig helt plötsligt tex.

Din mening visar på oförståelse för vad smärta kan göra med en kropp, eller med ett psyke. Jag trodde jag visste vad smärta var innan jag blev sjuk, jag hade brutit ben, opererat tår, haft kroniska nageltrång i många år. Men ingen smärta jag haft innan kommer i närheten av den smärta jag har dagligen trots alla mediciner. Men som tur är så är smärtan fortfarande hanterbar dom flesta perioder. Men ibland gör smärtan det omöjligt att fungera, och då behöver man kunna vara hemma. Jag är rädd för vad som händer nästa gång jag blir sämre. Jag litar inte längre på sjukförsäkringen. Min förra försämringsperiod varade längre än 180 dagar, men dag 180 sparkades jag ut. Som tur var kunde jag ta ut semester till min nya behandling gav effekt, så jag slapp bli arbetslös. Men alla har inte samma tur.

Mvh
Ung Reumatiker

Björn Brändewall sa...

Tack så mycket för din kommentar - alltid lär man sig lite mer!

Min egen erfarenhet av smärta, om än säkert mild i jämförelse, har varit att man kommer till en punkt där man lyssnat tillräckligt mycket på sin kropp för att komma fram till att det inte blir värre av att jobba. Då är det skönare att jobba och få tänka på annat. Och så får känner man sig mer tillfreds med sig själv när man får göra nytta. Sån är jag iaf.

Meningen du reagerade på var menad som ett exempel, och inte ett försök att täcka in alla sjukskrivnas tänkbara situationer.

Tack igen för din kommentar. Jag hoppas att din reumatism inte blir värre, och att sjukvården får fortsätta förbättras för reumatiker.

Tomas Jonsson sa...

Jag tog en bild på dig under bluesfestivalen.