Härom veckan hamnade boken Jämlikhetsanden i medialt fokus. I boken hävdar två forskare att inkomstskillnader i sig är dåligt för alla - även för de rikaste i samhället. De argumenterar även för att det inte längre är värt mödan att försöka höja vår levnadsstandard ytterligare.
Jojo, säg det till patienten som just fått veta att vi med dagens teknologi inte kan bota hennes cancer. Säg till henne att vi har tillräckligt god sjukvård nu, att vi inte ska försöka bli bättre på att rädda liv. Som liberal tycker jag att sådana resonemang är en återvändsgränd.
Inkomstskillnader är inte ett problem. Fattigdom är ett problem. Världens rikaste person får vara hur rik hon vill för mig - det viktiga är att världens fattigaste person har det drägligt. Jag vill bekämpa fattigdom, inte rikedom.
Men tillbaka till boken. Jag har inte läst den, men jag tycker att det är intressant att följa debatten kring den. Dess löfte är ju som musik för socialisters öron. Röda journalister som Dan Josefsson kastade sig över den och hyllade dess "förkrossande vetenskapliga tyngd". Men det dröjde inte länge innan liberale Johan Norberg påpekade att bokens bevisföring mest bara är gissningar som motbevisas av existerande forskning, Danne Nordling hittade rejält mysko faktafel och Andreas Bergh hastigt testade deras statistik med ett minimum av vetenskaplig disciplin och fann att inkomstskillnaderna inte betyder ett jota för livslängden; det gör däremot läkartäthet och tillgång till mat.
Andreas Bergh konstaterar att de som hyllar boken okritiskt ignorerar en grundläggande sak när man ska tolka statistik: korrelation är inte samma sak som kausalitet. Eller på lättare svenska: bara för att två saker händer ungefär samtidigt så behöver det inte betyda att det ena orsakade det andra.
Jag tycker mig ana ett liknande händelseförlopp som när Naomi Kleins Chockdoktrinen släpptes för två år sedan. Först en våg av vänsterskribenter som höjer den till skyarna och menar att "NU har vi äntligen fått ett vetenskapligt bevis på att socialism är överlägset". Sedan en våg av faktafel och brister som avslöjas av både liberaler och marxister och som ställer allt på sin ända.
Jämlikhetsanden verkar inte vara lika uppenbart försåtligt skriven som Chockdoktrinen, men som vetenskapligt alibi för socialismen tycks den inte räcka särskilt långt. Den här gången heller.
Uppdatering: SvD skriver också om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar