Mitt första kommunfullmäktige

Gårdagens kommunfullmäktige blev intressant (men sendraget!). Jag fick faktiskt tjänstgöra, fast inte från början. Och det var nog lika bra det, för hade jag haft yttranderätt under interpellationsdebatten så hade jag aldrig slutat vifta med handen.

Inger (fp) hade nämligen frågat kommunalrådet Johan Persson (s) om exakt vilka statsbidrag som han anser att Kalmar gått miste om pga alliansregeringen. Hon frågade detta eftersom Persson och Bertil Dahl (v) verkar ha gjort det till sitt mantra att skylla alla ekonomiska problem i kommunen på alliansregeringen – även problem som funnits långt längre bakåt i tiden.

Och mycket riktigt, Johan Persson återkom gång på gång till frysningen av de generella statsbidragen. Men visst är det lustigt att en bidragsnivå som kommer att börja frysas (alltså sluta höjas) nästa år får skulden för att kommunen redan nu har strul i ekonomin. Det är nästan som om vänstermajoriteten försöker skylla ifrån sig och inte vill ta ansvar.

Tvärtom så påpekade Joachim Håkansson (fp) att alliansregeringen minskat arbetslösheten i Kalmar så att kommunen får in mer skatteintäkter än någonsin. Ändå måste kalmarpolitikerna skära ned på skolan, omsorgen m m år efter år och sälja delar av kommunens tillgångar för att få budgeten att gå ihop.

Bertil Dahl hoppade in i debatten och talade som vanligt tvärtomspråk, men frågan är hur många som lät sig luras. Han beskrev den kommunala skatteväxlingen som att regeringen ”bestämt att man ska ha högre löner i Lidingö och lägre i Kalmar”. Det är snarare tvärtom. Resonemanget är nog mer att ”det var fel av den gamla vänsterregeringen att bestämma att lönerna ska vara lägre i Lidingö och högre i Kalmar. En stad som inte får stå på egna ben kan inte växa, och om den trots allt växer så blir det bräckligt.”

Det ser vi tydligt exempel när Persson & Dahl blir skakis och försöker skylla dagens ekonomiska problem på en framtida frysning av statsbidrag.