Folk borde få bestämma mer över sina egna inkomster, så att det går till saker som de bryr sig om. Därför bör vi skära ned på de skatter som bara går till den politiska lekstugan och slå vakt om den del som går till vård-skola-omsorg.
I Östran har vi kunnat läsa om Sara i Kalmar, som själv måste betala sin behandling för att inte bli rullstolsbunden igen. Det offentliga tycker inte att hon har det tillräckligt svårt för att få ”second opinion”.
Jag vill inte förminska Sara till ett slagträ i debatten, men hennes historia visar att det alltid kommer att råda delade meningar om vem som har ”rätt” till offentligt finansierad vård – hur mycket pengar vi än satsar på den gemensamma välfärden. Men med lägre skatter hade det åtminstone varit lättare för Sara och hennes familj att skrapa ihop pengarna till en fortsatt behandling.
För Sara handlar det om att kunna gå. Men nu är det istället politikerna som bestämmer över de där tusenlapparna, och då bestämde de att bl a bygga ett nytt konstmuseum istället. Rätt eller fel? Saras familj fick i vart fall aldrig välja vart pengarna skulle gå.
Följ mig på Facebook
Inlägg
3 kommentarer:
Sara i Kalmar
Vilken biatch! Hon borde istället vara glad att det inte är förbjudet med privata kliniker, eller att betala sin egen vård. Kom ihåg kampen mot "gräddfilerna" och hur "patientens fria rörlighet är ett hot mot de nationella planeringssystemen".
Jag har svårt att avgöra om du är sarkastisk. Att privata kliniker "tillåts" är inte något jag tycker man ska behöva vara glad och tacksam över - det ska istället vara en självklarhet i en fri demokrati.
Men du har helt rätt i att om s-v-mp:s diverse förbud hade gått igenom så hade människor som Sara inte kunnat få någon behandling över huvud taget. Tur att vi bytte regering 2006.
Jag var sarkastisk. (Men det gick förstås inte att veta utan att känna mig, eftersom det finns - och många dessutom - människor som på allvar förespråkar sådan politik.)
Skicka en kommentar