Det var lite nedslående, men inte oväntat, på förra veckans Barn- och ungdoms-sammanträde. Majoriteten beslutade att särskolan på Lindö ska flyttas till Vasaskolan nästa höst. Jag har tidigare skrivit om varför jag tycker detta är dåligt.
Både jag och (c) pläderade för att skolan skulle få vara kvar. Några lärare från Lindöskolan satt bland åhörarna, men de reste sig och verkade besvikna när beslutet klubbades igenom.
Det här beslutet har skjutits upp flera gånger – de berörda har nämligen protesterat varje gång det tagits upp. Förra månaden förklarades förseningen med att man hade sänt ut en föräldraenkät och väntade in svar från den. 18 enkäter hade skickats ut, varav hälften svarade:
- 8 var negativa till flytten
- 0 var positiva
- 1 var varken positiv eller negativ
Ingen av de tillfrågade ville alltså att skolan skulle flyttas! Ett svagt hopp tändes i mig. Skulle de andra ta till sig av detta rungande nej och omvärdera sitt beslut?
Icke. Istället började man oja sig om att ”vad dom som inte svarade tyckte, får vi ju aldrig veta”. Vilket är ungefär lika rimligt som att Mona Sahlin skulle kräva regeringsmakten av Fredrik Reinfeldt för att ”om alla soffliggare hade röstat på (s) så hade vi vunnit valet”.
Uppenbarligen hade man bestämt sig på förhand. Varför skickar man ut en enkät, och låter denna skjuta upp beslutet, om man inte hade tänkt ta den minsta hänsyn till enkätsvaren?
Följ mig på Facebook
Inlägg
1 kommentar:
Det där verkar vara lite övergripande just nu. Beslut är i praktiken redan tagna men man måste ändå klubba igenom dem på de politiska planet. Jag är ungefär lika besviken som du är. Fast på en helt annat grej. Men grunden är den samma.
Skicka en kommentar