Hotell- och Restaurangfackets blockad mot salladsbaren i Göteborg har ”gett resultat”. Efter två månaders motarbetningar så säljer ägaren verksamheten och återgår till sina studier. ”Det fanns inget ljus i tunneln. När man dessutom har valt att blanda in min familj så blev det droppen,” förklarar hon.
Enligt Barometern-OT förlorar de anställda sina arbeten när baren säljs. LO-facket kan alltså stoltsera med att man attackerat en välmående arbetsplats där alla hade det bra, kört den i botten med hot och sabotage, och gjort en massa människor arbetslösa.
Sossarna firar säkert med champagne. Men är det detta som fackföreningar ska vara till för? Är det detta som är ”den svenska modellen”?
Följ mig på Facebook
Inlägg
3 kommentarer:
Sverige har en (unik?) tradition som går ut på att anställdas trygghet inte ska garanteras av lagen, utan av fackliga organisationer. Jag tror det är ganska unikt att privata organisationer får rätt till myndighetsutövande på det här sättet.
Därmed får fackföreningar förstås ett ekonomiskt övertag jämfört med andra föreningar, eftersom medborgare kan känna sig tvugna att betala medlemskap i facket bara för att få rätt till den trygghet som lagen hade kunnat garantera istället.
Denna konstiga situation blir förstås mer lättbegriplig om man tänker på att den största fackorganisationen i årtionden gett bidrag i mångmiljonklassen till det regeringsparti som stiftat dessa lagar. (Bidrag som är förbundna med krav enligt LO. Vilket f ö är definitionen på mutbrott.)
Helt enkelt ett smart sätt att förvandla anställdas pengar till partistöd – men bara till ett visst parti.
Det är dags att på allvar diskutera om inte Sverige i likhet med Finland och många andra länder nu är moget för allmängiltigförklaring av centrala branschavtal och om det inte är mer civilicerat att möta en ohörsam arbetsgivare i domstolen i stället för på gatan.
Under tiden är det emellertid viktigt att facket avfärdar allt tal om proportionalitet och begränsningar i stridsåtgärder gentemot små företag respektive företag som saknar fackligt anslutna anställda. Man måste tydligt undanröja den utbredda missuppfattningen att det skulle finnas någon frihet i allmän mening för arbetsgivare att avstå från att skriva på kollektivavtal. Friheten ligger i att den parlamentariska demokratin har anförtrott arbetsmarknadens parter att själva genom förhandlingar och avtal ta ansvar för stora delar av arbetsmarknadens regelverk och att staten så länge parterna lever upp till det ansvaret avstår från detaljlagstiftning på området. Varje arbetsgivare som vägrar skriva på kollektivavtal missbrukar detta förtroende, undandrar sig sitt ansvar och undergräver den svenska avtalsmodellens legitimitet. Kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter är något kvalitativt väsensskilt från en bokklubb eller idrottsförening och negativ föreningsfrihet är därför inte tillämplig.
Mats: Håller helt med om att vi behöver se över den svenska modellen!
Både den negativa föreningsfriheten och rätten till fackliga stridsåtgärder är inskrivna i regeringsformen. Såtillvida är de jämspelta och ska inte förringas. Sen är frågan vad stridsåtgärderna egentligen ger rätt till. Jag är ingen expert, men jag finner det osannolikt att stridsåtgärderna är avsedda för att folk ska bli företrädda av en fackförening som de själva inte vill ha med att göra.
Oavsett vilket så tycker jag det är mer intressant att diskutera vad som är rätt, snarare än vad som står i lagen just nu. En tumregel för mig är att en lag som straffar en part, i en situation där det inte finns något offer, är en dålig lag.
Skicka en kommentar