Sedan i fjol så har jag inte skrivit så mycket om FRA-lagen. Helt enkelt för att det har varit ett för smärtsamt minne. Den 17 och 18 juni 2008 förblir en mardröm vad gäller min tro på demokratin i Sverige.
Nu imorgon är det dags igen för riksdagsbeslut av en reviderad lag – ”med stärkt skydd för integriteten”, för jag vet inte vilken gång i ordningen. Utfrysningstaktiken av riksdagsledamöter som vågar gå emot partipiskan har börjat igen.
Men efter att ha läst diverse kunniga personer som orkat sätta sig in i det nya förslaget bättre än jag, så känns det som att det är precis samma visa igen. De så kallade integritetsförstärkningarna förändrar inte mycket. Det är själva idén med signalspaning i kabel som till sin grundläggande natur är helt oförenlig med demokratins grundpelare som personlig integritet, åsiktshemlighet och brevhemlighet!
Riksdagen har två val.
- Antingen säger den nej.
- Eller så får staten kolla på allt vi gör på mailen och webben m m – alla våra kärleksbrev, vårt skvaller, våra affärshemligheter, vilka nyheter och bloggar vi läser, vilka sajter vi handlar på, vilka könssjukdomar vi googlar på. Allt.
Det finns inget mellanläge.
Därför känns det så genomskinligt när S-V-MP gnuggar händerna och värvar röster på att säga ”Riv upp, gör om”. Men de vill ju fortfarande ersätta lagen med en annan. Och hur man än gör om det så kommer det att bli samma fel. Jag kan inte se hur en parlamentarisk utredning ska kunna komma fram till något annat. Det rätta borde vara ”Riv upp, kasta bort!”
Birgitta Ohlsson och Camilla Lindberg (båda Fp) publicerade i fjol en vision av hur vi kan skydda landets säkerhet utan FRA-massavlyssning. Känns mer aktuellt än någonsin.
Följ mig på Facebook
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar