Vad som inte sades om Lissabonfördraget

Igår debatterade jag EU-frågor på Stagneliusskolan. Det är alltid spännande att se hur det skrivs om det i tidningen dagen efter. Till att börja med så tycks jag ha bytt namn med Per Gjörloff (M). Därmed måste jag nu börja snusa och spela rugby, påpekade en bekant.

Debattens största jubel orsakades dock inte av något som de deltagande politikerna direkt kan ta åt sig någon ära av, snarare tvärtom.

- Upp med handen de av er som läst Lissabonfördraget?

Frågan fick paneldebattörerna att nervöst titta på varandra, ingen räckte upp handen.

- Om ni ska svara på frågor om fördraget, borde ni inte veta vad det handlar om då, kontrade frågeställaren och eleverna i aulans jublade och applåderade.

”Tittade nervöst på varandra”, jojo. Jag fick tyvärr inte ordet när vi skulle svara på denna fråga, så jag fick inte förklara att jag faktiskt har tillbringat två helger i studiecirkel där vi har fördjupat oss i valda delar av fördraget, analyserat vad olika partier/länder tycker är bra och dåligt i det och varför de tycker så. Så även om jag inte har läst fördraget pärm till pärm, så tycker ändå att jag har tillräckligt god koll för att svara på frågor.

Centerns representant, som fick ordet, förklarade dock att eftersom det inte är europaparlamentet som beslutar om Lissabonfördraget, utan Sveriges riksdag, så är det inte främst vår uppgift att ha koll på det. Den enda i panelen som verkligen hade ett ansvar att ha läst Lissabonfördraget var alltså Desirée Liljevall (S), som sitter i riksdagen och några minuter tidigare hade berättat om när hon röstade ja till det. Men hon räckte inte heller upp handen.

Allt som allt så var den en debatt som jag önskar hade blivit mer ideologisk och visat mer på skillnaderna mellan partierna. Men en del kom upp till ytan ändå.

Jonas Löhnn (MP) hävdade att en röst på MP var en röst mot Lissabonfördraget, trots att MP inte har något att säga till om detta i parlamentet. Samtidigt tycktes han leva i en värld där Lissabonfördraget redan hade blivit verklighet, eftersom han både ville ha MP-röster för att europaparlamentet ska göra något åt jordbrukspolitiken (vilket de inte får utan Lissabon) och trodde att Sverige har 19 stolar i parlamentet (det är bara 18 tills Lissabon trätt i kraft).

Kaj Raving (V) avslutade med att hävda att alla partier (utom Vänsterpartiet, då) bara tävlade om att sitta tystast i EU och acceptera allt ”översitteri”. Detta sade han direkt efter att jag hade påpekat hur Folkpartiets parlamentariker har sett till bland annat

• att kor och grisar inte får matas med kadaver
• att EU har offentlighetsprincip
• att dödsstraffet avskaffats i baltstaterna(!)

Vänstern tycker kanske det är detsamma som att ”sitta tyst”. Jag tycker att det är ett kvitto på att Folkpartiet inte skickar några gnällspikar till Bryssel – vi skickar folk som tror på samarbetet och får saker gjorda!