”Alltid” är ett ord som förpliktar, om man vill hålla sig till sanningen. Kommunalrådet Johan Persson (s) försvarar Nasim Maliks (s) agerande under och efter den omtalade ”freds”demonstrationen och sätter sig på riktigt höga hästar:
Socialdemokraterna har alltid tagit avstånd från alla typer av rasism, nazism och terrorism.
- Alltid? Jojo, jag vill dra mig till minnes historielektioner om hur Per Albin Hanssons (s) regering* under andra världskriget upplät svenska järnvägar för att låta Nazityskland frakta sina soldater till Finland. Men det är kanske Perssons definition av ”ta avstånd”.
- Socialdemokraternas bildningsförbund och dess studentförbund har vid upprepade tillfällen bjudit in försvarare av terrordåd och andra mörka krafter som talare till sina seminarier. Avståndet bara ökar.
- Den historiskt mer bevandrade än jag kan säkert hitta fler exempel.
Thoralf Alfsson (sd), som startade diskussionen, kontrar emellertid genom att parafrasera:
Vi Sverigedemokrater har alltid tagit avstånd från rasism, nazism och terror!
…jag tror jag slutar där.
*) Jo tack, jag vet att den där regeringen innehöll på tok för många partier.
Följ mig på Facebook
Inlägg
6 kommentarer:
Det finns en hel del tveksamheter i sossarnas historia. De svenska interneringslägren - av vissa kallade koncentrationsläger - före och under 2:a världskriget t ex.
Sen har vi ju baltutlämningen, IB-affären och mycket annan form av terror som (S) bedrivit genom decennierna.
Hej Björn,
Sitter i samma nämnd som dig. Första gången jag tittar in här, verkar vara en trevlig blogg. Tänkte bara att jag i ärlighetens namn ska fylla i några saker om (s) och nazismen.
Sverige hade som du påpekar en samlingsregering bestående av samtliga partier utom vänsterpartiet under andra världskriget bestående av samtliga riksdagspartier. Att säga att det var en s-regering är faktiskt felaktigt.
Järnvägstrafikeringen av tyska soldater bestod dels av den s.k. permittenttrafiken mellan 1940-1943, det vill säga framförallt att tyska soldater i Norge på permission eller skadade använde svenska järnvägar till och från tyskland.
Den andra och mest kontroversiella delen bestod i transporten av Engelbrechtsdivisionen från Norge till Finland 1941, där den skulle delta i anfallet på Sovjetunionen under Operation Barabarossa. Kravet från Tyskland att denna skulle transporteras genom Sverige utlöste den så kallade midsommarkrisen, där samlingsregeringen och riksdagen inte var ense om man skulle bifalla detta krav. Det främsta motståndet kom ifrån socialdemokraterna Ernst Wigforss och Gunnar Myrdal.
I högerpartiet fanns starka krafter dels till stöd för Finland och dels så kallade tyskvänner som såg Tyskland som ett svenskt broderland. Folkpartiet minns jag inte, även om de var emot permittenttrafiken. Per Albin Hansson intog en pragmatisk hållning, mycket motiverad av att han ville hålla ihop regeringen och på grund av det hårda tyska ultimatumet.
Efter invasionen av Norge och Danmark hade Tyskland en mycket strategiskt mycket stark förhandlingsställning gentemot Sverige och kunde ställa sina krav hur man ville. Den i sin ursprungliga grund ganska okontroversiella permittenttrafiken utvidgades steg för steg på tyskarnas villkor. (Samtidigt ska man också påpeka att Sverige vägrade trupptransporter till stöd för de tyska Narvikstrupperna via Sverige eftersom det sågs som ett svek mot Norge.)
Tysklands starka ställning påverkade också många svenska krafter som ansåg att Sverige borde bygga upp bra relationer till vad man ansåg vara segraren efter kriget. Samarbetsviljan från bland annat militären och finanskretsar var därför stor.
Ett annat argument var att transporten skulle gynna Finlands position och att ett avslag där skulle uppfattas som ett svek. Finlands sak är vår kunde det som bekant heta. Efter Sovjetunionens invasion av Finland 1939 fanns ett starkt stöd för att stödja Finland i så stor grad man bara kunde.
I den traditionella historieskrivningen har Gustav Vs roll fått en stor betydelse. I dag vet ingen exakt hur det försiggick. I en biografi utkommen förra året över den politiskt obundne utrikesministern Christian Günther sades han ha haft en mycket stor roll i beslutet. Tage Erlander har i sina dagböcker skrivit om hur han fick veta att Per Albin Hansson varit en drivande i frågan. Ingen vet säkert, men Christian Günther som redan tidigare förde en svajig utrikespolitik på egen hand är sannolikt en nyckelfigur.
Den svenska politiken ska också förstås i sin kontext. Tyskland sågs långt innan både kriget och Hitler som ett svenskt broderland, framförallt inom militären, finansvärlden och politiska högerkretsar. Även socialdemokraterna hade ett bra samarbete med sitt tyska broderparti. Finlands påverkan på det hela ska inte heller underskattas. Socialdemokraterna deltog i denna politik, men att skylla det helt på dem är inte sant. Det fanns krafter framförallt inom den politiska högern och militären som ville gå betydligt längre.
Interneringen av svenska kommunister, attentatet mot tidningen Norrskensflamman och dess eftermäle är en annan skamfläck under andra världskriget.
Kungahusets ställningstaganden har heller aldrig gåtts till botten med.
Men man ska också minnas vägran att skicka trupper till Narvik, mottagandet av flyende judar, det långtgående stödet till Finland och utbildandet norska ”polismän” i slutet av kriget som exempel på motsatsen.
Ha det bra!
Hälsningar Johan Jarl
Åtminstone från början av mellankrigstiden fram till andra världskriget rådde en uppfattning om att Sverige skulle vara så homogent som möjligt. Främlingar var inte välkomna, och de minoriteter som redan fanns här, som i fallet med finsktalande tornedalingar, skulle assimileras, eller som i fallet med samerna, hållas åtskilda (tänk dessutom rasbiologi och steriliseringar). Detta var emellertid en inställning som präglade hela det dåtida officiella Sverige.
Jag tror att det är så man ska se på de här sakerna. Alla partier har lik i sina garderober, och i mycket har man varit överens. Men som ledande parti, under en period som präglades av många såna här dumheter så har SAP i alla fall inte färre lik än något annat parti.
Tack för ifyllnaden, Johan!
"Att säga att det var en s-regering är faktiskt felaktigt."
Vilket är varför jag inte heller påstod det. Däremot så är ju en statsminister ytterst ansvarig för sin regerings politik.
Oj ursäkta, felläsning från min sida. S:et inom parentes ställde till det.:)
Jonny, det du säger stämmer antagligen till största delen. Problemet är att det har använts i partipolitiska syften mot socialdemokraterna när det till största delen var beslut man var enig om från samtliga partier utom vänstern.
Och ni behöver inte vara orolig, ni har också gott om lik i garderoben. Även om man räknar bort 30-talet;)
...och den dag en högt uppsatt folkpartist/centerpartist/moderat/whatever glorifierar sitt partis historia lika svepande som i citatet ovan, ser jag fram emot att du läser lusen av vederbörande.
Skicka en kommentar