Bättre som politiker än partiledare

Lars Leijonborg har till slut fattat att han inte står så högt i kurs vad gäller att leda Folkpartiet. Samtidigt som jag välkomnar nytt ledarskap, tycker jag att Leijonborg fått stå ut med oförtjänt många kängor och spydigheter i dagarna.

Barometern menar att partiet hanterat partiledarfrågan ”uselt”, eftersom det varit så mycket snack om det i media. Men jag har svårt att se vad folkpartiet har gjort annorlunda från t ex socialdemokraterna inför valet av Mona Sahlin. Precis som de, så har folkpartiets distrikt gått ut och stött eller inte stött partiledaren. Skillnaden ligger snarare i hur journalister letat scoop och aktivt sökt upp enskilda partimedlemmar för att få nån att säga nåt smaskigt.

Frida Johansson Metso har fått känna rejält på det sistnämnda och kommenterar drevet lämpligt:
”En man som Lars Leijonborg, som gett kampen för ett bättre samhälle 43 år av sitt liv, förtjänar mer respekt än att jagas ut.”

Man får ju rikta kritiken dit den hör hemma. Jag tycker att Leijonborg har varit svajig som partiledare, men han har varit jätteduktig som politiker.

Hans dagsform i debatter må ha varierat kraftigt och hans mediala fingertoppskänsla har ofta lämnat mycket att önska. Men han har haft hjärtat på rätta stället, och när kamerorna stängts av har han gått in i sammanträdesrummen och i departementen fått igenom bra politik – för integration, psykiatrisk vård och nu även utbildning. Där har han varit i sitt esse, och där hoppas jag han fortsätter vara en tillgång för Folkpartiet.