31 oktober 2014

Våga lita på människor

I veckans nummer av tidningen NU deltar jag med denna gästkrönika:

Med historiens näst sämsta riksdagsval bakom oss, behöver Folkpartiet Liberalerna ladda om. Rejält. Vi behöver hitta vad liberalism innebär på 2010-talet för att vara relevanta för väljarna igen år 2018. Många tycker inte att vi förtjänar att ha ”Liberalerna” i vårt partinamn idag, och det är allvarligt. För Sverige behöver ett liberalt parti.

Trots valaffischen ”ja till valfrihet” uppfattas inte Folkpartiet som ett parti som vågar lita på människors egna livsval. Inte ens det fria skolvalet betyder så mycket som det skulle kunna göra, när utbildningen regleras så strikt att skolorna snart inte har utrymme att erbjuda alternativ pedagogik. (Varför har vi t ex timplaner? Antalet timmar säger ju ingenting om hur mycket man lärt sig.)

Alla partier tävlar om att verka handlingskraftiga och föreslå regleringar på den senaste snackisen i media. För nästan varje ny reglering krymper den enskildes frihet något, tillsammans med ”åsiktskorridoren” och ”livsstilskorridoren”. Sverige behöver ett parti som drar i den andra riktningen – som ibland säger ”det där har vi inte med att göra”.

När Folkhälsomyndigheten nu vill införa rökförbud på platser utomhus, helt utan proportioner och uttryckligen för att göra livet jobbigare för rökarna, borde Sveriges liberala parti vara de som skriker högst mot förmynderiet och försvarar din rätt att bestämma över din egen kropp. Borde.

Som hälsofreak fick jag mig en tankeställare när en nära vän förklarade att hen helt enkelt inte planerade att bli mycket äldre än 60 år. Hen föredrog njutningen i sina ohälsosamma vanor framför att bara försöka leva så länge som möjligt.

Och när jag ser hur vi behandlar våra gamla i Sverige, kan jag inte annat än respektera hens livsval. Dels för äldrevården. Dels för att jag har sett för många obotligt sjuka människor långsamt tyna bort under svårt lidande, när Sveriges liberala parti inte vill tillåta dem att avsluta sina liv på ett värdigt och rättssäkert sätt.

Meningen med livet är upp till varje människa att avgöra – inte att tillfredsställa en kvot i en politisk jämställdhetsplan eller folkhälsovision. Det finns ingen motsättning mellan att ha ett starkt skyddsnät för de som under livets gång faller, och samtidigt respektera att de allra flesta står på sina egna ben alldeles utmärkt.

”Gör mot andra så som du vill att de ska göra mot dig”, är gyllene regel i många religioner. Men jag vill inte leva så – det vore mycket självupptaget att utgå ifrån att alla vill ha det likadant som jag. Liberalismen är smartare än så: den utgår ifrån hur var och en vill leva, hur olika det än må vara, och den har vett att inte lägga sig i över huvud taget förrän det verkligen behövs.

Nu är Folkpartiet i opposition i riksdagen och har större möjlighet att formulera sin egen politik. Låt oss visa på en liberalism som vågar sticka ut och som fångar upp de 6 av 10 svenskar som ser sig som liberala, men som inte velat rösta på oss. Förändras eller dö – det är faktiskt det vi står inför.

3 kommentarer:

NjaTillParlamentarism sa...

Att jag tycker att du är en osedvanligt klok politiker har väl redan framgått av mina tidigare kommentarer. Detta är inget som förändras av denna artikel.

Skulle bara, som utomstående, vilja tillägga att efter åtta år av likriktning inom borgerligheten kanske det skulle vara läge att fundera över om det egentligen behövs fyra borgerliga partier. På den ekonomisk-politiska skalan är ju allihop ungefär lika socialliberala, så de faktiska skillnaderna skulle kunna göras mycket tydligare om kvartetten reducerades till en duo:
- Ett tydligt politiskt liberalt parti (säg "Liberaldemokraterna", eftersom det namnet blivit ledigt) som samlar alla folkpartister som ställer upp på liberalism (jag hoppas att det är de flesta!), mer urbana centerpartister (Lööf, Federley etc) och kanske en del moderater. Det skulle också kunna locka till sig piratpartister.
- Ett tydligt socialkonservativt parti (säg "Samlingspartiet", som i Finland) som samlar gammelmoderater, kristdemokrater, gamla bondeförbundare. Skulle, i den bästa av världar, kunna locka tillbaka väljare från SD. Vet att Charlie Weimers (också en klok politiker, även om jag inte håller med alla hans värderingar) har flaggat för att KD borde ta bort K:et ur sitt namn och detta vore ju en logisk väg framåt.

Självklart skulle vissa politiker och väljare (mest moderater – kanske också major Björklund?) känna att de faller lite mellan de här båda stolarna, men så är det ju i varje partisystem och när det gäller väljarna så är det ju detta som skapar rörlighet i valresultaten, vilket i och för sig är en positiv sak.

Jag inser att det blir svårt att få igenom något i den här stilen. Det är svårt nog att få en partiorganisation att ta initiativ till förändring, och att fyra skulle göra det på samma gång, det är nog orimligt. Men drömma kan man ju.

Björn Brändewall sa...

Tack! Jag har själv lekt ibland med tanken att borgerligheten skulle kunna omgruppera sig till åtminstone tre partier; ett konservativt, ett socialliberalt och ett klassiskt liberalt liket det du tar upp. Tror att det finns många som står till höger om Socialdemokraterna men som inte skulle vilja associeras med vare sig konservatism eller det de skulle kalla "nyliberalism".

En sak är säker, och det är att vårt valsystem med dess valkretsindelning pch mandatfördelning m m inte är designat för att fungera optimalt med så många som 8-9 riksdagspartier.

Joakim E sa...

Ja, mitt "Liberaldemokraterna" skulle väl närmast vara det socialliberala alternativet. Jag tror att de flesta med politiskt liberala åsikter (motstånd mot massövervakning etc) ändå tycker att det är i grunden bra att vi har ett skattefinansierat välfärdssamhälle. Ja, ett rent klassisk-liberalt alternativ behövs förstås också, men det finns ju redan (KLP), och att fler inte röstar på dem ser jag väl delvis som ett sundhetstecken i väljarkåren (även om jag inte gillar att "nyliberal" har kommit att användas mer eller mindre som ett skällsord). Men det handlar förstås också om taktikröstning, och här kommer ju idén med andrahandsröster väl till pass, så att alla som vill ha klassisk liberalism kan rösta på KLP utan att i praktiken lägga halva sin röst på vänsterblocket.