Kommunfullmäktige

I afton har det varit kommunfullmäktige. Inger frågade kommunalrådet Johan Persson (s) om han ville omvärdera något av de beslut som togs med anledning av Fanerduns etablering. Persson menade att man aldrig hade kunnat ana att företaget skulle investera ”100-tals miljoner” i ett projekt som de inte fullföljde. På frågan om exakt hur många dessa 100-tals miljoner var, började han räkna upp massvis med saker som kostat så mycket pengar. Jag antar att det enda som inte hade kostat något är alla timmar med handläggning för kommunens tjänstemän. Det har ju som bekant varit helt kostnadsfritt… not.

Folkpartiet liberalerna fick även svar på tre (!) motioner. (Tja, det är ju mest vi som lägger motioner här i Kalmar.) Roligast var den om att satsa på yrkesutbildningarna, där vi i princip fick medhåll, men vänstermajoriteten vägrade erkänna det. Tristast var den om att införa en plan för att minska kommunens enorma och riskfyllda borgensåtaganden, för det ville inte Johan Persson veta något av.

När det var dags att revidera Alkohol- och drogpolicyn för kommunens anställda så reagerade jag mot att den från och med nu även ska gälla för förtroendevalda. Det var inte en helt lätt åsikt att framföra, för det kan ju så lätt missuppfattas när en förtroendevald säger nej till alkoholrestriktioner för förtroendevalda – även om han själv inte dricker. Men mitt motstånd var helt principiellt utifrån min respekt för demokratin.* Förtroendeuppdraget är ett kontrakt mellan den förtroendevalde och väljaren – inte kommunfullmäktige. Vi är inte anställda av kommunen. Därför bör inte kommunfullmäktige reglera de förtroendevalda.

Jag får vara tacksam att denna policy inte fanns i Storbrittannien 1940. Winston Churchill hade haft svårt att bli premiärminister i ett sådant politiskt klimat, när folket behövde honom som mest. :/

---

* (Oj, vad det känns pretentiöst att använda så stora ord – även när det är sant!)