Johan Ingerö skriver om Sveriges oproportionerliga straffsatser. Jag har aldrig varit någon expert på dessa, men om vi tar hans påståenden för fakta så framträder en tydlig och obehaglig tendens i våra straffskalor:
- Brott mot andra människor: låg straffsats
- Brott mot staten: hög straffsats
- Brott mot ingen: högsta möjliga straffsats
Vilken sorts brott blir staten alltså mest förbannad över? Jo, de som innebär missunnsamhet mot staten själv. Allra värst tycker staten att det är när medborgarna inte tillfogar någon ekonomisk skada, utan bara sätter sig upp emot dess moraliserande pekpinnar – dessa får absolut inte ifrågasättas!
Men ju mer greppbart offret blir, ju med uppenbart det blir att det handlar om ett brott mot en annan människa, desto mildare blir straffet. Det får det att vrida sig i magen på mig. Det är en straffskala som är präglad av årtionden av socialistiskt synsätt hos justitieministrar och riksdagsmajoriteter, där staten anses viktigare än människorna.
Det borde vara tvärtom. Människorna uppfann staten för att skydda dem. Men staten har med tiden blivit mer intresserad av att skydda sig själv. Där ser vi varför vi alltid borde sträva efter en så liten statsapparat som möjligt.
Följ mig på Facebook
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar