Ett besök på särskolan

I kommunen funderar man på att flytta Lindöskolans särskole-verksamhet till Vasaskolan. Anledningen är att skolverket inspekterade särskolan 2004 och tyckte att de äldre särskoleeleverna fick för lite kontakt med jämnåriga barn i den vanliga skolan. (Lindö driver grundskola upp till årskurs 6, Vasa till årskurs 9.)

Föräldrarna har dock reagerat kraftigt mot detta. Lärarna gör förstås sitt bästa för att vara neutrala men håller i princip med föräldrarna. Så igår besökte jag skolan för att höra deras åsikter direkt. Det är ju bara en tidsfråga innan jag ska fatta beslut om detta i Barn- och ungdomsnämnden.

En sak som framgår tydligt när jag pratar med föräldrar och personal (och som jag även får höra direkt från eleverna!), är att ålder är ett väldigt relativt begrepp hos de här barnen. Deras utvecklingsnivå och -takt varierar så kraftigt från person till person, att i en del fall kan t ex en 29-åring bli bästis med en 10-åring. I det perspektivet är det svårt att se varför de skulle ha större socialt utbyte av att umgås med vissa andra barn, bara för att dessa råkat vara födda på jorden i lika många år.

Jag tror att Skolverket låtit sig färgas för mycket av dåvarande regeringens inkluderingsideologi (”alla ska med…”) och missat att lika barn leka bäst. Allt måste faktiskt inte umgås med alla. Det är viktigare att alla får umgås med folk dom mår bra ihop med. Barn med autism t ex är otroligt känsliga för att få sina rutiner störda, och har det redan tillräckligt svårt att gå till matsalen bland 250 andra elever – och på Vasaskolan är det mer än dubbelt så många!

Det påminner mig om när Jan Björklund höll ett tal om Peter, 13 år.

Studiebesöket i sig var så otroligt givande så det skulle nästan kunna bli ett eget blogginlägg nån dag. Men viktigast av allt tycker jag är att slå hål på fördomen att särskolan skulle vara någon ”idiotskola” som man ska akta sig för att sätta sitt barn i. Tvärtom, jag blev imponerad av den individanpassade pedagogiken.

Visst, där gick det nån femåring i en vuxen kropp, och andra som hade svårt att uttrycka sig. Men samtidigt mötte jag tonåringar som går fram till mig och vill prata politik som vilka andra ungdomar som helst. Och dessa barn går i samma klass, utan några problem. De förenas i en förståelse för hur det är att vara född med ett handikapp. I särskole-klassen behöver de inte vara ”den avvikande”. Om alla är annorlunda, så är det ingen som behöver känna sig annorlunda.