Ikväll älskar jag Lars Leijonborg

Nu har jag varit på politikerveckan i Almedalen, Gotland. Det var första gången, och det var rysligt roligt! En politisk smältdegel med mängder av intressanta seminarier (och en del bottennapp), varav alltför många var precis samtidigt.

Träffade massa LUF-vänner, som måste vara den gosigaste och vänligaste sortens varelser på denna planet. Tillsammans bekämpade vi nationaldemokrater, sverigedemokrater och försökte lokalisera dom där "över 1000 SSU:arna" som Anna Sjödin påstod att de hade stationerat i ett valläger nånstans ute i de gotländska skogarna. Dom som vi faktiskt hittade verkade bara ha blivit erbjudna en veckas semester på Gotland mot att de gick omkring med röda tröjor. Ja, jisses...

Jag har då även lyssnat på partiledarna när de hållit varsitt tal. Reinfeldts tal var bra, Olofssons likaså, men Leijonborgs var lysande. Och då är jag ändå en som tycker att han brukar vara en ganska tafatt talare.

Men här profilerade han tydligt fp som ett idéparti - särskilt glad blev jag över att han återerövrade de "mjuka" frågorna, gamla fp-käpphästar som miljön och handikappades situation. Som en nördig politiker-groupie med påbrå från Karl-Bertil Jonssons ömma moder "fick jag nästan något religiöst i blicken". Detta var det solidariska, kärleksfulla parti jag ursprungligen hade gått med i. (Nämnde jag att talet var lysande?)

Sen vet jag förstås att media kommer klippa bort allt det där fina. De tar bara med "mer läxor i skolan" och så kan de låta nån kommentator raljera att fp glömt sina rötter och bara vill ha hårdare tag. Men för oss som faktiskt var där (och ni som ser talet-i-sin-helhet på SVT.se) är det skönt att veta att Folkpartiet liberalerna verkligen är "liberalerna". Fortfarande.