Mitt tal på Syrien-manifestationen

I lördags anordnade kurdiska föreningen en manifestation i Kalmar mot det pågående förtrycket i Syrien. Det blev en lyckad tillställning. Jag fick äran att säga några ord för Folkpartiets räkning. Det gick ungefär så här:

Den arabiska våren kunde i förrgår vända ett stort blad i sin ständigt pågående krönika, en historiebok som fortfarande skrivs. Muammar Gadaffi, den kanske i särklass galnaste och farligaste despoten i Afrika, dödades, enligt uppgift, av sitt eget folk. Även Libyen kan nu börja den långa, skakiga, men nödvändiga vägen mot demokrati och frihet.

Men Libyen ska inte, får inte, vara det sista landet som befrias från sina plågoandar. Vi har samlats här idag för att hedra samma kamp som förs i Syrien. Landet som har haft undantagstillstånd sedan 1963. Det är nästan femtio år - mer än hälften av en människas liv. Om majoriteten av det en människa hinner uppleva under sitt liv är ett "undantag" - vad är då det normala?

Det är förstås väldigt praktiskt för landets ledare att ha det så här. Den internationella pressen slutar skriva om det efter bara något år - för det är ju inte någon nyhet längre. Inte för oss utanför. Men för folk som lever i undantagstillståndet, är det ett nytt helvete varenda dag.

När förtrycket blir konstant, minskar pressen på omvärldens ledare att göra något åt det. Det uppstår en pervers syn på förtrycket som något stabilt, och därmed positivt, eftersom det är mindre oroligheter än alternativet. Jag har i Sverige haft oturen att företrädas av ministrar av såväl röd färg som blå, som talat sig varma för "stabiliteten" i olika diktaturer. Som tycker att det är diplomatiskt och statsmannamässigt att anamma "neutralitet" inför konflikter. Men neutralitet innebär ju även att inte ta ställning mellan demokrati och diktatur!

Vi har samlats här för att visa att vi *tar* ställning - för rätten att starta politiska partier (och rösta på dem) - för lika rättigheter mellan kurder och andra folkgrupper - för rätten att tala sitt eget språk - för rätten att föra vidare sitt släktnamn till sina barn - för pressfrihet - för samlingsfrihet - för yttrandefrihet.

Bashar al-Assad, Syriens så kallade ledare - jag säger "så kallade", för om en ledare måste öppna eld mot sitt eget folk, så slutade han vara ledare för länge sedan. Bashar al-Assad, Syriens så kallade ledare, har nu ett val att göra. Vill han gå samma väg som Hosni Mubarak, som Ben Ali, eller Muammar Gadaffi? För en sak är säker, förändringens vindar är här för att stanna.

För drygt hundra år sedan existerade demokratin på jorden bara i form av några få ljuspunkter i en i övrigt mörk värld. Men nu håller demokratin på att bli normen. De fria staterna är sammantaget helt överlägsna diktaturerna, militärt men framförallt ekonomiskt.

Trenden är tydlig. Demokratierna håller på att vinna, och stabilitetsfanatikerna håller på att förlora. Ingen inbillar sig att det kommer att vara en problemfri resa. Men hellre en måhända skakig väg mot demokrati och frihet, än ett "stabilt" förtryck.