Vem uppfann vi bidragen för? Andra eller oss själva?

Hilmansson sätter i perspektiv:

Läste i tidningen om en tjej som hade chans på ett jobb om hon bara gick en utbildning som kostade några tusen. Hon räknade med att samhället skulle ge henne denna chans! Och tidningen gör en stor grej av detta! Medan andra ungdomar lånar hundratusentals kronor för att få det jobb de vill ha.

Jag undrar själv ofta varför det ska vara en självklarhet för friska, vuxna människor att få bidrag från staten för än det ena, än det andra. Människan skapade staten för att ge ett skyddsnät åt samhällets allra mest utsatta, men det har snarare blivit regel än undantag att vanligt folk lever helt eller delvis på diverse bidrag.

Bidrag är inte till för alla, det är till för de fattigaste, de sjukaste, de svagaste. Vi andra har inte i den pengasäcken att göra! Att alla känner att de har rätt att doppa fingrarna i syltburken, är snarare ett tecken på att vi betalar orimligt mycket i skatt. Om det mesta av pengarna ändå ska gå tillbaka till oss själva, varför kan vi inte få behålla det mesta till att börja med?

Ett högt skattetryck suddar ut det solidariska i våra själar och öppnar istället för en roffarmentalitet där var och en anser sig ha rätt till allt.